Otäckt men befriande

År efter år efter år är mitt inlägg om att sluta med insomningstablett återkommande på min statistik över mest lästa inlägg. Det är uppenbart ett ämne många söker på.
Jag åt Zopiklon/ Imovane under många år men ständigt under viss stress.
Dels för att det är en beroendeframkallande medicin.
Dels för att min mamma är under ett saftigt missbruk av den här typen av medicin och jag vill fjärma mej från det.
Och slutligen, dels för att man inom sjukvården blir behandlad och betraktad som en narkoman när man vill förnya recepten.
Efter X antal år slutade jag tvärt och det var bland det värsta jag gjort.
Jag drabbades inte av någon abstinens tack o lov, men jag sov verkligen nästan ingenting på fem-sex veckor med allt det förde med sej.
Jag lovade mej själv att aldrig hamna där igen.

Men det gjorde jag.
I september förra året började jag medicinera med Stilnoct/ Zolpidem vilket är ungefär samma skit som den jag åt sist.
Det var under stor vånda och med mycket motstånd.
Men jag var rädd för alternativet. Mer rädd.
Jag sov väldigt dåligt. När det var som sämst ungefär var tredje natt.
Jag var ständigt trött, orkade inte mer än det jag absolut måste, jag oroade mej för vad det gjorde med min kropp.
Jag var sjuk hela tiden. Varenda infektion nån av barnbarnen hade smittade ner mej.

Nu har jag som sagt tagit ett litet vitt piller varje kväll när jag ska sova i snart fem månader. Och jag sover mycket bättre.
Fortfarande strular det ibland och typ en- två gånger i veckan hjälper de inte men det är tillräckligt.
Sedan jag började med insomningstabletterna och fick min sömn tillbaka har jag inte varit sjuk en enda gång, trots att det varit höst och vintermånader, trots gånger som barnbarn marinerat mej i snuva och febersvettningar.
Mitt immunförsvar kan jobba på igen och jag vill inte tänka på vad åren med sömnbrist gjorde med min kropp i övrigt. Med mitt hjärta och mina kärl.

Så. Det är fortfarande otäckt att äta den medicin som gjort min mamma till missbrukare. Det är fortfarande obehagligt att stångas med sjukvården.
Men det är ändå värt det.
Just nu är det det.
Jag får se om jag tar en ny fight senare.

Puss/ Asta

Psykofarmaka del 513

Jag har skrivit om det många gånger förr men ÄR så fascinerad.
VARJE vecka finns mitt inlägg Att sluta med Zopiklon från 2013 bland veckans mest lästa. Under fem års tid.
Det måste finnas ett stort behov av att läsa om det.
Jag slutade inte 2013. Jag gjorde väl ett av många försök då.
Det dröjde till 2015 el 2016 (minns inte) men nu när det är gjort är jag så himla glad att jag tog fajten (även om jag i rätt rejäla perioder sover som en kratta.)

Sedan nåt drygt halvår är jag även utan antidepressiva.
DET är mer på gott och ont men hittills så tycker jag att fördelarna överväger.
Jag åt ju Cipralex under rätt många år. Hann glömma hur det kändes att inte medicinera med dem och vem jag var innan.
Jag tyckte överlag under alla dessa år att medicinen fungerade väl.
Jag var inte utslätat i mitt känsloliv, bara förändrad, och det gjorde mej inte så mycket. Nästan tvärt om.

Att jag valde att sluta var dels (mest) att jag tyckte jag mådde ganska bra.
Kände mej stadig.
En annan anledning var helt fullständigt utraderad sexlust.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det, det var mer än att jag aldrig ville ligga, att jag aldrig var kåt ett enda dugg. Jag kände mej inte som en sexuell varelse längre.
Min lust har aldrig varit särskilt stor och jag tycker sex med män är rätt överskattat. De är så vansinnigt fixerade vid sin kisseslang, tror så mycket om sej själva i sängen och vill gärna leka porrskådisar.
Men jag har alltid, sen jag var liten, haft en viss lust till mej själv. Den raderades fullständigt. Jag klittrade aldrig. Gjorde jag det så kom jag inte i alla fall. Oftast tappade jag fullständigt intresset halvvägs.
Och det där... det påverkar självkänslan på ett sätt jag inte riktigt kan sätta ord på.

Nu har min ordinarie lust kommit tillbaka.
Och något annat som kommit tillbaka, som jag är glad över men inte visste att jag saknade, är min förmåga att gråta.
Under åren med Cipralex hade jag över lag svårt att gråta hur ledsen jag än kände mej. Jag kunde känna mej extremt "gråtnödig" men det kom inga tårar.
Jag som alltid haft lätt till alla sorters känslor och känslouttryck.
Ibland lyckades jag gråta om jag var var väldigt väldigt ledsen men det var sällsynt.
Nu kommer tårarna lätt. Jag gråter när jag blir ledsen men jag gråter oxå väldigt lätt när jag blir rörd. När nån är snäll. När någon uttrycker en fin komplimang eller ett stöd.
Trots att jag är en väldigt öppen och transparent person så är jag inte bekväm med att gråta inför andra, knappt ens min familj. Här om dagen fulgrät jag på jobbet, inte en gång utan om å om igen och ja... det kändes jobbigt.
Och samtidigt skönt. Det är sån här jag är och egentligen alltid har varit, en person som har väldigt lätt till både skratt och tårar.
Och det känns lixom skönt att... ja att vara jag igen.

Puss/ Asta

Det här med sömn, del 716.

Ett ständigt och ovälkommet tema i mitt liv är sömnsvårigheter.
Som barn, tonåring och yngre sov jag fantastiskt bra. Somnade så fort jag la mej oavsett problem eller oro och sov sedan stenhårt. Jag har sovit mej igenom brandkårsutryckningar och låssmeder som borrar upp hela dörren.
Men sedan många år, så många att jag faktiskt glömt när det startade, har jag haft svårt att somna.
En natt eller två utan ordentlig sömn är ingen fara, men när det sker under längre tid så påverkar det kropp å själ på så många vis.
Jag har gått på KBT för detta och jag har under 7-8 års tid ätit insomningstabletten Zopiklon varje natt.
Det funkade. Jag blev inte tillvand på det viset att jag var tvungen att öka dosen och jag sov nästan alltid bra. Men oron fanns hela tiden där, den att bli som mamma, skammen att vara beroende av en medicin för att fungera, mecket med att övertyga läkare varenda jäkla gång att skriva recept, omaket att alltid komma ihåg att ta pillret med sej när man sov borta, det grumlade omdömet om jag inte gick å la mej offline direkt efter intag osv.

Efter många halvdana försök att sluta gjorde jag så i juni i år. Det var superjobbigt och sömnen var puts väck men det gick och efter ungefär tre månader blev sömnen bättre (inte bra, men bättre) och jag svor att aldrig börja med skiten igen.
Men nu är jag inne i en skitjobbig period när jag somnar först framåt morgontimmarna. Somnar typ 04 och går upp 09. Håller mej från att vila, är trött men upprepar ändå nästa natt.
Eftersom jag haft sömnproblem så länge så vet jag alla råd, har testat alla knep.
Och jag tror jag förstår varför sömnen är kaputt.
Jag är mkt mindre ute och går, dels pga praktiken och dels pga att Gottfrid inte får gå så mycket och då går jag inte ut själv.
Och sen är det slutspurten med skolan. D-uppsatsen som maler i skallen och som inte känns bra nog. Oron över att snart börja jobba, hur det ska bli å gå.
Jag är nog alltid lite spänd.

Idag har jag inhandlat Dormeasan på Hälsokosten. Jag är inte mycket för naturläkemedel men detta har jag använt tidigare med gott resultat. Då 40 droppar om dagen mot oro, i dubbel dos sägs det fungera bra mot sömnproblem. Värt att pröva känner jag som börjar bli desperat i min trötthet och behov av att sova. Ska upp 04:15 imorgon för praktik, i förrgår när jag oxå skulle jobbat så fick jag sjukskriva mej för då hade jag ännu inte somnat och jag pallade inte 8 h jobb och 4 h bilkörning utan sömn.

Håll tummarna.

Puss/ Asta

Så djävelusiskt förbannad på dessa vårdcentralsläkare!

Idag har jag varit "arg tant på apoteket."
Idag sa jag till en väldigt vänlig och serviceminded kvinna på apoteket att "Det tror fan att människor köper läkemedel på nätet i det här jävla förmyndarsamhället" och även om hon kanske inte höll med om precis DET visade hon stor förståelse för min ilska.

För en vecka sedan så ringde jag Vårdcentralen för recept.
Ni har säkert samma system ni, men jag förklarar ändå.
Man får alltså ringa ett nummer, bli kopplad till en telefonsvarare där man får knappa in sitt telefonnummer och sen får en telefontid som det jävlar i min låda gäller att passa.
Jag hade dragit mej för att ringa för jag VET deras inställning och jag vet att man blir uppläxad om biverkningar och fans moster varendaste gång och sen kanske... kanske får ett recept.
Det som jag var ute efter var kortison som ges intramuskelärt och som verkar i depå form, alltså under längre tid.
Jag ville även ha kortisonögondroppar.
Och jag ville förnya mitt recept på insomningstabletten Zopiklon.

Jag förstår absolut. Depot-Medrol som kortisonet heter skall ges med försiktighet, bland annat för risken för benskörhet när man blir äldre.
Och insomningstabletten är vanebildande.
Jag förstår om jag vore tjugofyra år eller björkallergisk ett par veckor om året.
Men nu är jag nästan femtio. Jag har tagit en pilla till natten (ibland mindre och väldigt väldigt sällan mer) i 5-6 år och jag har tagit en eller två omgångar im kortison varje juni i fem år.
Gör jag inte det så sover jag inte
Gör jag inte det så blir hela sommaren ett allergiskt helvete.
Och ja, jag har prövat utan.
Vad det gäller sömnen har jag gått i vanlig terapi, i kognitiv terapi, i sömnskola utan resultat.
Vad det gäller allergin så äter jag antihistamin, tar kortisonnässpray, kortisonögondroppar, kortisoninhalation, luftrörsvidgande inhalation, diverse kortisonkrämer och jag har ÄNDÅ kondition som en 80 åring och kli precis överallt.

Hur som helst. Sjuksköterskan på vårdcentralen var oväntat trevlig och förstående. Bemanningssyrra eller ny förmodligen, kände inte till rutinerna om misstro och ifrågasättande av patienter.
Hon lovade fixa recept men tyvärr skulle jag få vänta i 5-6 dar.
Jag lovade försöka stå ut. Och det har varit superallergiska dagar, men jag har hållit fast vid tanken att "på onsdag får jag min spruta." Min fix.

Tio minuter innan stängning jäktar jag in på apoteket. Hämtar först ut mer antibiotika till hunden. Fukteksemen har snart kostat mej 5000 spänn... gissa om jag som fattig student med halvt bidrag i maj har dessa pengar?!
Nä. Egentligen inte.
Sen var det människomedicinen då.
Inget recept på Depot-Medrol. Inget recept på kortisonögondroppar. Inget recept på insomningstabletterna.
Kärringen har skrivit ut ett recept på Livistin ögondroppar. Antihistamin som går att köpa receptfritt!!!! Utan att meddela mej.

Jag kände mej förnedrad. Ifrågasatt. Rasande.
Galet jävla arg faktiskt!!!
Det borde rimligen vara MITT val att väga biverkning av kortison att vara sjuk hela sommaren när nu läkemedlet finns på MIN indikation!
Och har jag inte blivit pundare av att använda Zopiklon på 5 år blir jag det knappast nu heller.
Jävla dumheter. Nu får jag ringa... samma procedur... imorgon igen och böna/skälla i lagom dos för att kanske... kanske... få mediciner så jag kan fungera normalt.

Puss/ Asta

Förnedrande möte

Vissa obehagliga möten fastnar i ens inre för all framtid. Jag har tidigare, flera gånger i den här bloggen, berättat om hur jag som ung, outbildad småbarnsmamma utan arbetserfarenhet mötte en föraktfull arbetsförmedlare och bestämde mej för att aldrig mer tilltalas på det viset, aldrig mer bli sedd på som hopplös socialgrupp 3.
Idag var jag med om ett liknande möte som väckte både skam och vrede inom mej.

Jag var hos doktorn. På stans vårdcentral. Jag behövde förnya mina recept.
Det var allergimediciner, mina antidepressiva och Zopiklonen... alltså mina insomningstabletter.
Jag har använt både antidepressiv medicin och hjälp att sova i åtminstone 3-4 år nu.
Trots att jag är både öppensinnad och sjukvårdskunnig så finns det en del skam i att prata om det.
Inför andra kan jag tycka, säga och mena att ångest eller depression inte är ett dugg konstigare än högt blodtryck eller diabetes och att det självklart skall medicineras.
Men inför mej själv så kan det kännas... klent. Finnas en oro över vad framtida arbetsgivare skall tycka och annat trams.

Doktorn som tog emot mej var säkert tio år yngre än mej, mörk, talade klanderfri svenska och såg sympatisk ut. Han satte sej på pall framför mej, såg mej djupt in i ögonen och frågade om mitt ärende (som han redan kände till från att jag beställt tid.)
Jag framförde vilka läkemedel jag ville ha recept på och han började ifrågasätta.
Vem hade skrivit ut Cipralex (antidep)? Var någonstans? När? Varför?
Jag förklarade. Det var företagshälsovården. För kanske fyra år sedan. För att jag hade utmattningssymtom men att jag alltid haft en känslighet för ångest osv.
Doktorn ifrågasatte varför Cipralex inte syntes i NCS (journalsystemet) när de andra läkemedlen gjorde det.
Ja, hur ska jag veta?!
Jag förklarade för honom (som ju borde veta) att Cipralex inte är något som är beroendeframkallande eller som går att missbruka, att det är ett behandlande läkemedel och att det känns märkligt att sitta och försvara det.
Då gick han över på sömntabletterna.
Jo, jag vet. Man ska ha dem kort tid. De är vanebildande. Det är inte bra.
Men nu har jag ju haft dem massor av år. Jag kan inte sova utan. Och jag måste kunna sova för att orka med livet.

Doktorn tittar intensivt på mej och säger: Hur många Zopiklon har du kvar?
Jag svarar som det är, 4-5 stycken.
Han tittar på mej än mer intensivt. Jag känner mej som en pundare som vädjar om sin drog.
Jag känner mej misstrodd och förhörd.
Han säger: Du fick 200 st utskrivna i mitten av september. Du borde alltså ha 40-50 st kvar.
Tar du mer än du ska?
Jag nekar. Känner gråten inom mej. Ilskan som stiger. Känner mej som... som min mamma.
Var är dom då?
Jag möter fast hans blick, svarar som det är. Jag vet inte.
Eller svarar som det nästan är. Jag har inte tagit fler än vad jag ska (men mamma måste ha tagit när hon varit här, det är den enda förklaringen jag kan komma på.) Men om mamma säger jag ingenting.
Det hade låtit än mer pundar aktigt. Någon måste ha stulit dem. Nä, det säger jag inte.

Doktorn säger att han känner sej mycket tveksam till att skriva ut fler antidepressiva och insomningstabletter till mej. Han vill rådgöra med en kollega. Han går och lämnar mej med förnedringen rinnande utmed ryggen.
Jag förbereder mej för att han skall komma åter. Vad jag ska säga. Hur arg jag ska låta.
Han kommer tillbaka.
Han skriver ut medicinen jag vill ha MEN säger han, insomningstabletterna skrivs ut i småförpackningar som får hämtas ut månadsvis.
Missbruksförfarande.
Jag tackar avmätt för hjälpen. Säger att det är inga problem.
Han tittar vädjande på mej. Frågar om det känns okej.

Hur fan skulle det kunna kännas okej?
Den logiska sidan av mej förstår att han gör precis som han skall och bör.
Han känner inte mej. Vet ingenting om mej.
Allt han vet är att jag stått på vanebildande medicin för länge och att tabletterna tagit slut för fort.
Men jag känner mej som en missbrukare och en kriminell.
Jag känner mej som mamma och min släkt.
Och jag tänker att jag ska ta me fan sluta med de här tabletterna för INGEN ska någonsin se på mej på det sättet igen.

Fy fan.

Puss/ Asta

Pillertrillande tanter

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om Att sluta med Zopiklon som tar upp föraktet som finns mot läkemedelsberoende i samhället och inte minst inom sjukvården.

Alltså, inom vissa branscher förväntar man sej en större empati med våra medmänniskor.
Sjukvården hör absolut dit.
Ändå är det inte så.
Studier visar att sjukvårdspersonal är lika rasistiska och lika homofoba som samhället i stort.
Det finns ett utbrett förakt inom sjukvården mot "svaghet", mot missbrukare, mot ensamhet och inte minst mot pillertrillande tanter.
Å allting gör mej arg egentligen, helt enkelt för att det inte stämmer med min världsbild och för att jag fortfarande (av någon oförklarlig anledning) bär tron och hoppet om att sjukvårdspersonal ska vara mindre dömande, mer öppna och ha en djupare förståelse.
Föraktet mot läkemedelsberoende, tanter som ängsligt frågar efter sina Oxascand, är kanske det som gör mej allra mest förbannad!
Läkemedelsberoende ÄR ett misslyckande av sjukvården, det är ett problem som vården själva har orsakat och som sedan vänds mot patienten.

Benzodiazepin... ditt bland annat Oxascand/ Sobril och Stesolid hör är ett lugnande medel som bör användas under kortare tid då det är vanebildande och där användaren utvecklar ett beroende och ofta där till ett toleransökande. Dvs att patienten behöver ta större dos för att uppnå samma effekt.
Olika människor drabbas olika hårt och olika snabbt.
Zopiklon, insomningstabletten som jag själv använder, är ett närbesläktat läkemedel med i princip samma risker.
Jag har själv klarat mej bra. Jag får inte ångest av att inte ta min tablett och jag har inte behövt öka dosen. Det "enda" är att jag än mindre än då jag började med dem kan sova för egen maskin.

Självklart är jag tacksam över att läkare förnyar mina recept.
Jag skulle bli förtvivlad om jag en dag möttes med "Vet du Asta, nu får det vara bra. Nu är det slut med Zopiklon för din del."
Men likväl kan jag önska att någon doktor tagit sej tid att lägga upp en plan för hur jag ska kunna sluta med dem.
Jag har själv en del insikt och farmakologiskt kunnande och inte minst min avskräckande familj i bakhuvudet så jag försöker ju, gör nog ungefär så som en läkare skulle planerat för mej.
Men jag har ingen som följer upp. Ingen som kontrollerar hur det går.

Många av de patienter jag möter har ett långvarigt missbruk av tex benzodiazepiner.
De har ätit dem frikostigt under massor av år.
Eller de är alkoholister och kommer in, rätt bra på kanelen, och hinner inneliggande utveckla kraftfull abstinens och behöver medicin för att hålla abstinensen i schack.
Jag kan känna att det bland många läkare inom medicin finns en okunskap och ett ointresse för den här typen av problem och att man därför säljer att sätta ut/ kraftigt minska på lugnande rakt av.
Vilket självklart inte leder till något bra alls.
Bara ångest, oro och "tjat" om piller.
Jag kan oxå tycka att om du är åttio år och din lugnande lilla pilla tre gånger om dagen hjälper dej så varför hålla på å tjafsa?!
Spelar det nån roll om den patienten har kvar sitt läkemedelsmissbruk livet ut?
Hur som helst är det ingenting man enligt min mening bör ändra på under en veckas vård för något somatiskt på en medicinavdelning.

Puss/ Asta

Att sluta med Zopiklon del II

 

Ett av mina populäraste inlägg, som återfinns i statistiken bland mest lästa, vecka efter vecka är ett inlägg som jag skrev för nästan ett år sedan. "Att sluta med Zopiklon." Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det är ett ämne som berör och som googlas efter.
Det är ett oändligt vanligt förekommande läkemedel och det finns fortfarande mycket skam förknippat med det.
Jag har även då å då fått frågor om hur det går av läsare som har funderingar över att själva sluta med den typen av läkemedel.

Zopiklon är ett läkemedel som ges på indikationen av kortvariga sömnproblem.
Det är en insomningstablett och har maximal effekt efter 1-2 timmar för att sedan avta.
Zopiklon är ett läkemedel med risk för tillvänjning och behandlingstiden bör därför inte överskrida fyra veckor.

Jag har medicinerat med detta läkemedel i fyra år.
För er som inte orkar läsa det första inlägget kan jag berätta att jag började med behandlingen under en tid av kraftig ångest som i sin tur gett mej sömnsvårigheter.
Från att ha varit en människa som i alla situationer kunde somna nästan på stående fot smög sej de där timmarna som jag låg vaken i sängen på.
Jag slumrade in framåt morgontimmarna och jag tog inte igen vad jag missat natten efteråt.
Efter ett tag var jag fullkomligt dränerad... och fixerad... av min sömnbrist.
Så jag fick mina piller, piller som jag från början hade ett väldigt stort motstånd till då det finns läkemedelsmissbruk i släkten på nära håll, och jag sov... äntligen... som en prinsessa.
Å sedan har det rullat på.

Av alla laster, idéer och beroenden jag har så är det mina insomningstabletter jag allra helst vill bli av med. Jag har tänkt... och jag har försökt... att sluta många gånger.
Jag har minskat ner doseringen, vilket i de allra flesta fall har fungerat. Även om det tar längre tid att somna och jag sover tunnare så har jag inte fått stora bekymmer med att halvera dosen.
Men efter ett tag finns det alltid någon anledning som gör att jag "behöver sova riktigt bra", kanske stressen på jobbet eller nåt annat å jag har ökat upp igen.
Inte mycket skrämmer mej så mycket som att sluta med dem helt och inte få sova.
Jag vet att jag är helt oproportionerligt rädd för sömnlöshet.
Och ändå så vill jag ju så jäkla gärna bli av med det här.
Jag vill inte vara beroende av ett läkemedel som faktiskt kan bli svårt att få utskrivet nästa gång.
Det finns en ständig rädsla att inte få förnyat recept.
Jag har dåliga erfarenheter från släkten av dessa typer av mediciner.
Jag blir en smula förändrad när jag tagit dem, framför allt i samband med alkohol.
Jag tror ingen i min närhet skulle märka det men jag blir mer... tillåtande å gränslös.
Kan äta en massa. Skicka efter kläder. Jag är lixom medveten och adekvat men mer "äsch va fan" och det känns inte bra. Mamma är lik sin mamma å allt det där.
Men som sagt, man skall inte använda dem mer än fyra veckor och jag har använt dem fyra år!
Jag KAN inte sova utan dem och utan sömn i tre-fyra-fem nätter försvinner snabbt min motståndskraft mot stress i jobbet å livet i stort.

Just nu har jag minskat dosen från 7,5 mg till 5 mg. Jag hade tänkt att äta denna dos någon vecka till och därefter minska till  3,75 mg. Köra på det någon vecka och minska till 2,5 mg innan jag slutar helt.
Jag vill och jag ska!
Jag hoppas bara 2015 blir året när jag fixar det.

Till alla er som sökt mitt tidigare inlägg på ämnet, skriv gärna en rad. Ni kan göra det anonymt om det känns jobbigt (va fan, kan rasisterna så kan ni.)
Har ni tankar å funderingar så fråga. Det är bara fåneri med allt hysch hysch som råder kring denna typ av mediciner.

Puss/ Asta