Lägesrapport.

Det känns som om jag bara tjatar/ klagar/ gnäller om att jag har ont i magen men när jag scrollar igenom mina inlägg ser jag att jag knappt nämnt det.
Åtminstone inte här på bloggen. Det är kanske mer i mina privata kanaler.
Och... ni, trogna läsare vet, dels vill jag att ni ska hänga med, dels vill jag dokumentera för egen del.

Jag har alltså haft ont i magen och mått illa i... tja, det är väl bortåt sex veckor nu.
Varenda jäkla dag.
Jag har varit hos läkaren på vårdcentralen, lämnat massor av blod och bajsprover. Utretts brett som de sa.
De hittade ingenting.
Jag gjorde en gastroscopi... för övrigt PRECIS så obehagligt som ni säkert hört att det ska vara... och jag hade fan bett till Gud om att den inte skulle visa nåt.
Dealade till å med om att aldrig mer beklaga mej över oväsentligheter i hela mitt liv.
Jo hejsan.
Och det gjorde den inte heller. Visade nåt. Ingen eusafaguscancer. Ingen magsäckscancer. Inte ens ett litet magsår.
Alla jag kände gratulerade, sa "Men det var väl skönt", "Nu vet du" och "Då kan du släppa det."
Men det var just det... det magonda och illamåendet fortsatte och jag vet inte.
Vet inte varför det fortsätter. 

Innan gastroscopin var jag nervös.
Efteråt blev jag... otippat kanske... ledsen. Mer än så, deprimerad.
Det är som om min samlade ork tog slut. Det finns ingen uppföljning, inget "nu går vi vidare så här" utan bara slut. Färdigutrett.
Och ont.

Och ensamheten blev så stor.
Jag är en ganska ensam människa. Rätt bekväm i den rollen.
Det är jag som roddar allting, orkar allting, genomför allting och det är så det är, det flyter på, så har det alltid varit å ska alltid förbli. Jag tänker inte så ofta på det i vanliga fall.
När livet rullar på.
Men när det krisar... och det har krisat förr... då känner jag av det.
Behöver den där skuldran. Behöver den där människan som kan ta över en stund. Känner av att jag står själv.
Det har lixom alltid varit så, vår familj står stark så länge jag står stark.
När jag inte gör det... då funkar ingenting.
Eller rättare sagt, alla andra förväntar sej att allt ska vara som vanligt och det finns inget utrymme för nåt break down från mitt håll.
Det tror jag inte jag är ensam om. Jag är ingen wonderwomen, inget uniqum, jag tror det är så.
Kvinnor alltså.
På gott å ont det starka könet. Även när vi inte riktigt pallar att vara just det.

Idag har magen skött sej bättre än någonsin på sex veckor.
Inget illamående alls. Ont en liten stund innan och efter middagen. Kanske en halvtimma på hela dagen.
Själen har skött sej desto sämre.
Fick ett frispel i förmiddags och såg till att jag inte var den enda som mådde skit.
Jag tänker att jag ska klättra upp från här.
Ett steg i taget.
Om bara magen gör sitt så ska jag ta tag i resten av... härdsmältan.

Puss/ Asta

Ps. Och jo, för dokumentationen. Det är en för jävla kall maj detta Coronaår 2020.

Halloj halloj

Saknar ni mej inte?
Jag har ju varit borta en hel vecka nästan. Praktik, trötthet och livet har kommit emellan och lett till mitt livs längsta blogguppehåll tror jag.

Jag har gjort min andra vecka på Kvinnohälsan och upp i arla morgonstund 5 dagar på raken är inte riktigt min naturliga dygnsrytm om man säger så.  Därtill har jag ältat brytningen med pappa (rätt eller fel, rätt eller fel, rätt eller fel, rätt eller fel, rätt eller...) och haft en del sorger å bedrövelser upptill som jag inte kan skriva om på bloggen så jag känner mej allt det är ...mos... i huvudet så här dags.
Jag ska göra ceremonin här kort, ville mest säga ett "Halloj" till er.

Klänningen här ovan har jag unnat mej ikväll. Såg den på Lindex hemsida och där såg den sötare ut än här. Där såg den ut som en riktig "den-här-klänningen-kan-Asta-inte-leva-utan."
Nu när jag bildgooglade och fick fram denna bild så blev jag mer tveksam.
Den kan vara för lång för mej. Jag är ju rätt kort i rocken. LÄNK finns här om ni blir sugna eller bara ville se vilken bild jag såg.
Well, well vi får se. 499 kr kostade den men just nu 20% på allt denim.

Veckan som varit. Sammanfattningsvis tung.

Som sagt... praktik, måndag-fredag. Känner av min studentroll. Lugnt arbete men samtidigt mkt att stå i och lära sej, ovana moment, annorlunda dokumentation, hålla information kring nya saker.
Känslorna har varit både upp å ner. Gick med en doktor igår som är så himla bra, så himla fin och trygg med patienterna och pedagogisk med mej. Han jobbar i Varberg där jag var i somras och har sin fru där med, oxå hon väldigt rar.
Jag har hunnit lära mej lite grann i alla fall när det kommer till att lyssna med tratt, ta cellprovtagningar, sticka utan butterfly vilket jag inte gjort på 13 år. Å säkert mer.
Handledaren är svår att läsa av men jag tror vi gillar varann mer å mer.

Ältandet kring pappabrytet ja. Fick inget direkt stöd av mannen där men så många som skrivit till mej och berättat om trasiga relationer till sina fäder och vad den fortsätter att göra med dem som vuxna. Tusen tack för era berättelser. Sorgligt är det! Fy fan.
Och ont som fan gör det, ångrar mej gör jag hela tiden, trots att jag vet att jag gör rätt.
Men varje gång jag är på väg att ångra mej så mycket att jag är villig att ringa å säga "Snälla pappa, förlåt mej" så läser jag raderna i hans mail  "... jag är medveten om att jag ställer till det för dej, men så får det bli" och då så känner jag igen Nääää. Kompisar har jag redan. Mer pålitliga kompisar. Jag ville ha någon form av pappakärlek. Nu finns den inte å då får det va.
Har förövrigt fått mej ett bryt på min fulla morsa som ringt sju gånger ikväll och pratat in hur arg hon är på min bror som lovat (för 56437 gången) att inte stjäla mer från henne och inte komma dit bajsfull men ändå gjorde det. Nähä?! Är det sant?!
Just ikväll har jag banne mej nästan varit beredd att kasta ut henne med badvattnet oxå.
Vem vet, innan veckan är slut har jag kanske gjort slut på föräldrar.

Och som om inte detta vore misserabel läsning nog för en fredagskväll så har jag ont i magen och mår märkligt illa. Jag kan inte bli sjuk, hör ni det!
Jag kan inte bli sjuk!!!
Jag har älskade vänner på middag imorgon och jag kan inte missa någon praktik då går det åt fanders, för NÄR skulle jag ta igen den?!

Nu ska jag lägga mej. Nykter. Och ta sovmorgon i morgon.
Ni får ha en fantastisk fredag.

Puss/ Asta