Lägesrapport.

Det känns som om jag bara tjatar/ klagar/ gnäller om att jag har ont i magen men när jag scrollar igenom mina inlägg ser jag att jag knappt nämnt det.
Åtminstone inte här på bloggen. Det är kanske mer i mina privata kanaler.
Och... ni, trogna läsare vet, dels vill jag att ni ska hänga med, dels vill jag dokumentera för egen del.

Jag har alltså haft ont i magen och mått illa i... tja, det är väl bortåt sex veckor nu.
Varenda jäkla dag.
Jag har varit hos läkaren på vårdcentralen, lämnat massor av blod och bajsprover. Utretts brett som de sa.
De hittade ingenting.
Jag gjorde en gastroscopi... för övrigt PRECIS så obehagligt som ni säkert hört att det ska vara... och jag hade fan bett till Gud om att den inte skulle visa nåt.
Dealade till å med om att aldrig mer beklaga mej över oväsentligheter i hela mitt liv.
Jo hejsan.
Och det gjorde den inte heller. Visade nåt. Ingen eusafaguscancer. Ingen magsäckscancer. Inte ens ett litet magsår.
Alla jag kände gratulerade, sa "Men det var väl skönt", "Nu vet du" och "Då kan du släppa det."
Men det var just det... det magonda och illamåendet fortsatte och jag vet inte.
Vet inte varför det fortsätter. 

Innan gastroscopin var jag nervös.
Efteråt blev jag... otippat kanske... ledsen. Mer än så, deprimerad.
Det är som om min samlade ork tog slut. Det finns ingen uppföljning, inget "nu går vi vidare så här" utan bara slut. Färdigutrett.
Och ont.

Och ensamheten blev så stor.
Jag är en ganska ensam människa. Rätt bekväm i den rollen.
Det är jag som roddar allting, orkar allting, genomför allting och det är så det är, det flyter på, så har det alltid varit å ska alltid förbli. Jag tänker inte så ofta på det i vanliga fall.
När livet rullar på.
Men när det krisar... och det har krisat förr... då känner jag av det.
Behöver den där skuldran. Behöver den där människan som kan ta över en stund. Känner av att jag står själv.
Det har lixom alltid varit så, vår familj står stark så länge jag står stark.
När jag inte gör det... då funkar ingenting.
Eller rättare sagt, alla andra förväntar sej att allt ska vara som vanligt och det finns inget utrymme för nåt break down från mitt håll.
Det tror jag inte jag är ensam om. Jag är ingen wonderwomen, inget uniqum, jag tror det är så.
Kvinnor alltså.
På gott å ont det starka könet. Även när vi inte riktigt pallar att vara just det.

Idag har magen skött sej bättre än någonsin på sex veckor.
Inget illamående alls. Ont en liten stund innan och efter middagen. Kanske en halvtimma på hela dagen.
Själen har skött sej desto sämre.
Fick ett frispel i förmiddags och såg till att jag inte var den enda som mådde skit.
Jag tänker att jag ska klättra upp från här.
Ett steg i taget.
Om bara magen gör sitt så ska jag ta tag i resten av... härdsmältan.

Puss/ Asta

Ps. Och jo, för dokumentationen. Det är en för jävla kall maj detta Coronaår 2020.