Halloj halloj

Saknar ni mej inte?
Jag har ju varit borta en hel vecka nästan. Praktik, trötthet och livet har kommit emellan och lett till mitt livs längsta blogguppehåll tror jag.

Jag har gjort min andra vecka på Kvinnohälsan och upp i arla morgonstund 5 dagar på raken är inte riktigt min naturliga dygnsrytm om man säger så.  Därtill har jag ältat brytningen med pappa (rätt eller fel, rätt eller fel, rätt eller fel, rätt eller fel, rätt eller...) och haft en del sorger å bedrövelser upptill som jag inte kan skriva om på bloggen så jag känner mej allt det är ...mos... i huvudet så här dags.
Jag ska göra ceremonin här kort, ville mest säga ett "Halloj" till er.

Klänningen här ovan har jag unnat mej ikväll. Såg den på Lindex hemsida och där såg den sötare ut än här. Där såg den ut som en riktig "den-här-klänningen-kan-Asta-inte-leva-utan."
Nu när jag bildgooglade och fick fram denna bild så blev jag mer tveksam.
Den kan vara för lång för mej. Jag är ju rätt kort i rocken. LÄNK finns här om ni blir sugna eller bara ville se vilken bild jag såg.
Well, well vi får se. 499 kr kostade den men just nu 20% på allt denim.

Veckan som varit. Sammanfattningsvis tung.

Som sagt... praktik, måndag-fredag. Känner av min studentroll. Lugnt arbete men samtidigt mkt att stå i och lära sej, ovana moment, annorlunda dokumentation, hålla information kring nya saker.
Känslorna har varit både upp å ner. Gick med en doktor igår som är så himla bra, så himla fin och trygg med patienterna och pedagogisk med mej. Han jobbar i Varberg där jag var i somras och har sin fru där med, oxå hon väldigt rar.
Jag har hunnit lära mej lite grann i alla fall när det kommer till att lyssna med tratt, ta cellprovtagningar, sticka utan butterfly vilket jag inte gjort på 13 år. Å säkert mer.
Handledaren är svår att läsa av men jag tror vi gillar varann mer å mer.

Ältandet kring pappabrytet ja. Fick inget direkt stöd av mannen där men så många som skrivit till mej och berättat om trasiga relationer till sina fäder och vad den fortsätter att göra med dem som vuxna. Tusen tack för era berättelser. Sorgligt är det! Fy fan.
Och ont som fan gör det, ångrar mej gör jag hela tiden, trots att jag vet att jag gör rätt.
Men varje gång jag är på väg att ångra mej så mycket att jag är villig att ringa å säga "Snälla pappa, förlåt mej" så läser jag raderna i hans mail  "... jag är medveten om att jag ställer till det för dej, men så får det bli" och då så känner jag igen Nääää. Kompisar har jag redan. Mer pålitliga kompisar. Jag ville ha någon form av pappakärlek. Nu finns den inte å då får det va.
Har förövrigt fått mej ett bryt på min fulla morsa som ringt sju gånger ikväll och pratat in hur arg hon är på min bror som lovat (för 56437 gången) att inte stjäla mer från henne och inte komma dit bajsfull men ändå gjorde det. Nähä?! Är det sant?!
Just ikväll har jag banne mej nästan varit beredd att kasta ut henne med badvattnet oxå.
Vem vet, innan veckan är slut har jag kanske gjort slut på föräldrar.

Och som om inte detta vore misserabel läsning nog för en fredagskväll så har jag ont i magen och mår märkligt illa. Jag kan inte bli sjuk, hör ni det!
Jag kan inte bli sjuk!!!
Jag har älskade vänner på middag imorgon och jag kan inte missa någon praktik då går det åt fanders, för NÄR skulle jag ta igen den?!

Nu ska jag lägga mej. Nykter. Och ta sovmorgon i morgon.
Ni får ha en fantastisk fredag.

Puss/ Asta