Kan jag hjälpa dej på nåt vis?

 

Efter att ha lapat sol någon timma så slet jag mej från min bekvämlighet för att åka in till ICA och handla lök. Jag hade tänkt slänga ihop en kalops idag och det är svårt att få till utan just lök.
Väl i affären kom jag så klart på en massa smått å gott som alltid tenderar att ta slut på nolltid hos oss. Mjölk, bröd, grisöron, ägg, kaffe, ost... ja, ni vet.
Jag kände av solandet och bristen på frukost i magen på ICA. Var lite småmatt där jag stod i kassan och väntade på min tur.
Å när jag äntligen skulle betala så var betalkortet inte där.
Mini hade lånat det dagen innan och inte lagt tillbaka det igen.
Jag svor halvhögt en ramsa för mej själv och fick be om ursäkt för kassörskan.
I kön bredvid mej står en småbarnsmamma. När hon hör mina kvävda svordomar säger hon
"Har du inga pengar?"
Jag förklarar omständigheterna och hon säger... som den självklaraste saken i världen... "Men du, jag kan betala så länge, det är inga problem."
Jag blev helt paff. Avböjde och kände att jag blev helt tårögd för det var så himla rart.
Så omtänksamt och så tillitsfullt.
Hon kunde ju bara fortsatt koncentrera sej på sitt och inte brytt sej.
Men hon brydde sej. Om en främmande människa och det är banne mej helt otroligt.
Jag tackade henne där å då men jag önskar att jag visste vem hon var så jag åtminstone kunde sätta in en ros i tidningen. Jag hoppas karma finner henne.

Känner mej inspirerad! Jag vill oxå göra något snällt.
Ibland gör jag snälla saker... jo, det GÖR jag faktiskt... men jag ska börja tänka på det mer målmedvetet att hjälpa till, berömma, finnas till hands.
NU är alltså ett utmärkt tillfälle att be mej om en tjänst :)
Har tyvärr inte obegränsat med pengar men annars så... Shout. Kan jag så hjälper jag dej.

Halva semestern har gått. Det går för fort!!!
Vädret är lite smålurigt. Fint till å från.
Det var strålande solsken och varmt i förmiddags men nu ligger molnen kompakt över staden och temperaturen har sjunkit. Vilket passar mej bra, huden har fått lagom dos med strålning, jag tillräckligt med D-vitamin och hunden kan nu få en långrunda han mäktar med.
Under tiden får kalopsen stå å koka.

Min mormor gjorde alltid kalops. Hon var inget bra på det.
Jag är inte heller strålande bra på kalops. Det är faktiskt inte särskilt gott...
Men jag försöker ju att vi ska äta mindre med fläskkött i den här familjen och idag hade jag tid med långkok så...

Puss/ Asta

En sådan kärlek

Kände att jag ville bjuda på den här bilden, den fick i alla fall mej att le stort.

Det regnar ute. Eller nej, det vräker ner vatten från himlen.
Och så åskar det. Åskan har redan slagit ner i vårt hus två gånger så jag tänker, vad är sannolikheten för en tredje?
Jag älskar sånt här väder. Innekurarväder. Åtminstone när man har långa hundrundan avklarad och det har jag.
Å så får det inte bli för många på raken.
Men nån enstaka. När man med gott samvete kan mysa ner sej med en bok eller hänga vid bloggen.

Jag gick en strandrunda med Gottfrid tidigare. Delar av stranden är avstängd nu för korna.
Nåväl, det blir en bra runda ändå.
Solen sken och Gottfrid badade massor. Han badar året om men det är verkligen skillnad på vinter- och sommarbad. På vintern plaskar han mest runt en snabbis. Nu njuter han!
Simmar runt.
Vi var vid en stenbrygga där det är ganska djupt direkt och där han lixom får hoppa i.
Han har alltid tyckt att det är lite läskigt men idag fick han kläm på det.
Han blev precis som en unge som kommit över skräcken att hoppa från poolkanten.
Gjorde det om å om igen.
Hoppade i, simmade en runda, gick upp.
Hoppade i, simmade en runda, gick upp.
Hoppade i... Ja säkert 10 gånger på raken.
Så söt.
Å jag blir lycklig ända in i själen av att se honom njuta av livet så.

Vi träffade en äldre man som jag mött många gånger.
Gammal å skruttig med en lika gammal å skruttig hund.
Båda två hade ont i lederna.
Men vilken kärlek mellan husse och hund! Magisk att se. Hur de liksom synkade sina rörelser och var ett.
Mannen berättade om deras liv tillsammans.
Hur de på förmiddagarna tog en promenad ner till laxbryggan.
Sen gick de hem och fikade. På eftermiddagarna brukade de ta bilen till havet där vi nu möttes.
Hunden fick bada och blev kastad boll till.
"Och sen brukar vi komma tillbaka hit på kvällen och se solnedgången innan vi åker hem och sover."
"Ja, hon sover förstås med mej i sängen" la han till.
Tänk vilken kärlek och vilken vänskap de ger oss hundarna.
Jag blev helt rörd och tänkte att så hoppas jag att min ålderdom oxå får lov att se ut.

Puss/ Asta

En varm kropp och tårar som inte vill ut

 

Hans kropp, hans doft, hans värme betyder så mycket för mej.
För min balans, mitt välmående, för att hålla mej på rätt sida dårskapet.
Extra tydligt blir det när jag är väldigt ledsen, vilket jag var igår kväll och i natt.
När det kryper i mej, när tårarna jag så väl behöver vägrar komma och därför stockar sej inom mej och ger en kvävande instängd känsla. När alla ljud stör mej och lixom puttar mej mot branten... till och med Noahs gråt, hans mammas mjuka mumlande, mina egna tarmars ljud.
Då ligger han intill mej. Stor, stark, trygg och med en kärlek till mej som är större än allt.
Jag har sagt det förr, han är gudasänd min Gottfrid.

Jag kan inte gråta längre.
Jag vet inte vad det beror på. Jag... jag är en gråtande person.
Någon som normalt, och alltid, gråtit av sorg, glädje, ilska, trötthet.
Nu gråter jag inte längre.
Det är som med sömnen. Jag som i hela mitt liv sovit bra, som sovit mej igenom brandlarm, låssmeder som öppnar dörrar, telefoner och tjo flöjt.
Jag som sovit på bussar, i klassrum, på bibliotek.
En dag för 4-5 år sedan så kunde jag plötsligt inte somna mer.
Å det kan jag fortfarande inte utan hjälp.
Lika dant är det med tårarna. Jag grät sista gången i vintras, under ett gräl med kollegor... sen aldrig mer.
Trots att det ibland känns som om jag ska sprängas.
Ett tryck i bröstet, över luftstrupen, i ögonhålorna... men inga tårar, ingen förlösning kommer.
Jag äter förvisso antidepressiva, det kan göra en människa "avstängd."
Men jag har ätit dem i åratal och jag äter lägre dos än tidigare så det beror inte på det.
När jag slutade dricka gjorde jag det delvis för att komma närmare mina känslor, för att inte rygga inför eller stänga av känslor jag behövde känna.
Kompassen/ hjärtats röst eller vad man nu vill kalla det.
Men det blev tvärt om.
Som om jag är kallare, distanserad från mej själv.
Har ni någonsin hört talas om något sånt?
En gråtande person som slutar kunna gråta?

Idag mår jag bättre. Känslorna är undanlagda. Nedpackade någonstans.
Jag har så mycket undanpackade känslor att jag borde öppna ett känsloloppis.
Kom å köp! 2 ton ilska. Rea rea! Ta så mycket sorg du vill!
Jag ska ta en lång stärkande promenad med min bästa polare.
Som tack för hans värme i natt. Som tack för att hjälper mej att inte bli galen.

Puss/ Asta

Kära dagbok (å alla ni andra)

 

Kära dagbok!

I natt vaknade jag 21 gånger av hosta. Vi två tillfällen gick jag upp å tog mej ett par rejäla klunkar Cocillana-Etyfin som gått ut. Här mäts inte upp några milliliter. Här höftar vi.
Jag måste säga att jag tycker Cocillana smakar betydligt godare än de flesta likörer.
Kanske blir det någonting att sitta och hutta på framför Landet runt när jag blir äldre om jag fortfarande är restriktiv med alkoholen.
Fast det är inte planen.
Planen är rödvin och feta cigarrer på altanen så fort jag fyllt 75 år.
Rökverken alltså. Rödvinet plockas säkert in i livet tidigare.

Jag klev upp vid 10 tiden.
Drack två stora muggar fairtraidad Zoega med mjölk ihop med en näve piller.
De flesta för allergin och så ett litet stämningshöjande.
Det hör medelåldern till. Även om man råkar ha fertila ägg.
Tabletthögen till trots kände jag ändå att det fanns utrymme för lite frukost och jag tog mej två rostade smörgåsar. Ljust bröd, ja det är knappt så man vågar säg det.
Å det gör jag ju inte heller. Jag skriver det. Och bakom ett tangentbord är det lättare att vara kavat.
På smörgåsarna skar jag mej tjocka skivor av ädelost och så lite pepparsalami ovanpå det.
En frukost som hette duga vill jag säga.

Mini och jag passade på att ta en promenad när det var uppehållsväder med våra småprinsar. Gottfrid tyckte att det gick olidligt långsamt.
Jag plockade upp bajset och slängde i soptunna avsedd för detta ändamål som en lydig samhällsmedborgare och efteråt plockade jag årets första bukett med liljekonvaljer.
Gottfrid tog sej ett dopp i skogens samtliga 5 träsk. Det ena mer illaluktande än de andra.
Han blev helt lerig och det smetade han av på mina snygga svarta jeans så de inte alls kändes lika snygga längre.
Eftersom han inte bara är min prins och min hund utan även min sängkamrat fick han finna sej i att bli inputtad i duschen när vi kom hem för en ordentlig dustning med Grumme såpa.
Det var ändå på tiden. I går plockade jag årets första fästing så pälsen behövde impregneras.

Jag tog mej en middagslur med prins Noah på bröstet och prins Gottfrid liggande över benen. Det blev svettigt, det blev det. Jag har ju... som nämnts tidigare fertila ägg och befinner mej långt från klimakteriets våndor med vallningar och elände.
Undertiden lagade svärsonen mat. Någon slags järpar med ris.

Kvällen har ägnats åt samtal och tärningsspel.
Det har druckits varma drycker i form av både te och kaffe och nästan en hel chokladkaka med 70% kakaohalt och flingor av mint har passerat mina läppar.
Jag har även klippt Gottfrids klor och tittat igenom slemhinnor och öron som en god krokodillmamma.

Nu ska jag försöka göra tidig kväll här snart.
Det vill säga. Inhalera alla mina turbuhaler och diskusar. Ta en redig klunk av hostmeducinen. Borsta tänder. Lägga in en fräsch prilla. Spela lite wordfeud och läsa några kapitel på boken.


Sov gott.

Puss/ Asta