Färgtv. Eller det här med att sluta med Cipralex

Jag tänkte att någon kanske var intresserad av hur det går för mej utan mina antidepressiva tabletter?
Inte?
Nä, men då skriver jag för min egen dokumentation då :)
Fast det tror jag nog att ni är. Jag skrev ett inlägg (eller jag har skrivit flera, men det första i raden) om att vilja sluta med Zopiklon (insomningstabletter som är vanebildande) 2013 och det inlägget ligger... fortfarande... på listan över mest lästa inlägg varje månad. Varenda en sedan december -13.
Det här är vanliga mediciner som många vill, men känner stor oro över, att sluta med.

Hur som helst. Jag slutade med mina antidepressiva Cipralex som jag ätit i åtminstone 7-8 år och som jag fick utskriven för att jag hade en lättriggad, hög ångest.
För nån månad sedan fick jag för mej att pröva utan, jag trappade ner och tog en pilla varannan dag under några veckor för att därefter sluta helt.
Och från början märkte jag absolut ingen skillnad alls, jag blev förvånad men lättad.
Sen hände det nåt. Jag antar att det tog ett tag för läkemedlet att helt gå ur kroppen.

Under mina år med Cipralex kände jag mej helt som vanligt. Jag upplevde kontakt med mina känslor. Jag har alltid varit en känslosam människa som lätt blir betuttad, lycklig, olycklig, arg  och det var jag under alla dessa år med. Trodde jag!
Men nu, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Det är som en gammal svensk film som plötsligt fått färg eller som att jag tycker mej se hyfsat bra utan glasögon och därför har dem allt för sällan men märker då jag sätter på dem att allt får detaljer. Träden är inte bara gröna, de har blad.
Lite så är det. Jag känner mej som om jag legat i dvala och vaknat.
Jag blir så mycket mer och lättare glad/ arg/ ledsen/ orolig/ lycklig nu.
Jag blir till å med lättrörd igen. Det har jag inte blivit på... jag vet inte hur länge och trodde var en effekt av att jag är äldre, mer luttrad.
Det är som att befinna sej i en känslomässig torktumlare och det låter kanske svinjobbigt men jag tycker att det är underbart!
Jag känner LIVET på ett annat sätt.
Vem vet, nu när jag är så glad å tacksam gå jag kanske och blir kåt med?
Hur länge jag kommer orka med att tycka det är underbart (om det nu inte ställer in sej så småningom) har jag dock ingen aning om.

Så så var det med det. Det går bra. Det känns skitbra!
Men jag vidhåller att jag inte skulle se det som någon som helst prestigeförlust om jag skulle behöva börja med dem igen.
Det är en väldigt bra medicin, en livräddande medicin. Depression kan faktiskt vara dödligt. Behöver man så behöver man. Uppmanar ingen att utan eftertanke och noga övervägande, gärna ihop med sin doktor, sluta med sin medicinering för att kastas in i en "färgtvupplevelse."

Puss/ Asta

Jag såg en Boing.

Ni är väl för söta!
Tack för alla era kommentarer. Jag älskar ju er. Och bloggen. Om ni kommenterar nån gång ibland så lovar jag att svara på de kommentarer jag ändå får. Okidoki?

Jag var precis ute på en kvällsrunda med Gottfrid. Luften är så där krispbiten här nu och det är alldeles stjärnklart.
Jag älskar att böja huvudet bakåt så långt det går och titta uppåt på en stjärnklar himmel. När man håller huvudet så där försvinner det mesta ur periferin och himlen lixom omsluter en. För mej blir det en hypnotisk känsla. En lugnande känsla. Ungefär som att titta ut mot ett stormigt hav.
Någonting med det där överväldigande stora gör mej så liten. Och om jag är så liten så måste mina problem och mina känslor vara ännu pluttigare. Det skänker perspektiv och det finns något tryggt i det.
I alla fall, när jag stod där och stirrade upp på stjärnhimmelen tyckte jag mej se en stjärna falla. Kvickt som attan knäppte jag mina händer och bad för det jag önskar mej mest i mitt liv... bara för att halvminuten senare komma på att det förmodligen var ett flygplan och då kändes det rätt fånigt att ha investerat andligt hopp i en Boing 765.
Strax därpå föll nog ändå en stjärna precis framför oss men då gick det så fort så det bara passerade utan att jag inträtt i nåt hokuspokusmood.

Känslor är märkliga ting.
En känsla som jag kan känna lite då å då, inte alls så ofta som förr men fortfarande då å då är ensamhet.
Som igår. När vi var ensamma på nyår.
Jag hade nog faktiskt inte velat gå någonstans, inte egentligen, men just att ingen frågat fick mej att känna mej... ensam.
Även igår kväll var jag ute och gick med hunden och på vägen passerade jag två av våra vänners hus. Det lyste så hemtrevligt där inne och jag kände ett styng av att inte vara tillfrågad. Av att ingen velat fira med mej.
Stämningen mellan maken å mej är inte tipp topp sen en tid tillbaka, jag fick inte räkorna jag suktat efter och inte heller nåt bubbel så jag kände mej en aning besviken. Medveten om att många andra har det mycket värre men ändå.
Människor i min bekantskapskrets la upp bilder på sociala medier med sina vackra dukningar, fina festklänningar, glada gäster och annat trevligt och själv byggde jag lego, badade unge, läste sagor i tält.
Det är det bästa jag vet att hänga med den lilla mannen så det gick verkligen ingen nöd på mej men ändå... lite synd tyckte jag om mej ett tag igår.

Men i morse vaknade jag helt fri från baksmälla och jag har lovat mej själv att tycka lite mindre synd om mej själv i år och istället satsa på att välja glädje.
Kan man det? Inte en aning faktiskt, men jag ska försöka.

Glädjepoäng detta året so far:
Era fina kommentarer.
Löprundan som gick fint.
Gottemans och min promenad.
Tre sega och bortglömda skumtomtar i skåpet.

Puss/ Asta

Hade NI en bra kväll igår? Ni FÅR lov att säga att ni var på en magisk fest.

En varm kropp och tårar som inte vill ut

 

Hans kropp, hans doft, hans värme betyder så mycket för mej.
För min balans, mitt välmående, för att hålla mej på rätt sida dårskapet.
Extra tydligt blir det när jag är väldigt ledsen, vilket jag var igår kväll och i natt.
När det kryper i mej, när tårarna jag så väl behöver vägrar komma och därför stockar sej inom mej och ger en kvävande instängd känsla. När alla ljud stör mej och lixom puttar mej mot branten... till och med Noahs gråt, hans mammas mjuka mumlande, mina egna tarmars ljud.
Då ligger han intill mej. Stor, stark, trygg och med en kärlek till mej som är större än allt.
Jag har sagt det förr, han är gudasänd min Gottfrid.

Jag kan inte gråta längre.
Jag vet inte vad det beror på. Jag... jag är en gråtande person.
Någon som normalt, och alltid, gråtit av sorg, glädje, ilska, trötthet.
Nu gråter jag inte längre.
Det är som med sömnen. Jag som i hela mitt liv sovit bra, som sovit mej igenom brandlarm, låssmeder som öppnar dörrar, telefoner och tjo flöjt.
Jag som sovit på bussar, i klassrum, på bibliotek.
En dag för 4-5 år sedan så kunde jag plötsligt inte somna mer.
Å det kan jag fortfarande inte utan hjälp.
Lika dant är det med tårarna. Jag grät sista gången i vintras, under ett gräl med kollegor... sen aldrig mer.
Trots att det ibland känns som om jag ska sprängas.
Ett tryck i bröstet, över luftstrupen, i ögonhålorna... men inga tårar, ingen förlösning kommer.
Jag äter förvisso antidepressiva, det kan göra en människa "avstängd."
Men jag har ätit dem i åratal och jag äter lägre dos än tidigare så det beror inte på det.
När jag slutade dricka gjorde jag det delvis för att komma närmare mina känslor, för att inte rygga inför eller stänga av känslor jag behövde känna.
Kompassen/ hjärtats röst eller vad man nu vill kalla det.
Men det blev tvärt om.
Som om jag är kallare, distanserad från mej själv.
Har ni någonsin hört talas om något sånt?
En gråtande person som slutar kunna gråta?

Idag mår jag bättre. Känslorna är undanlagda. Nedpackade någonstans.
Jag har så mycket undanpackade känslor att jag borde öppna ett känsloloppis.
Kom å köp! 2 ton ilska. Rea rea! Ta så mycket sorg du vill!
Jag ska ta en lång stärkande promenad med min bästa polare.
Som tack för hans värme i natt. Som tack för att hjälper mej att inte bli galen.

Puss/ Asta

Jag känner igen dej

 

Ibland önskar jag att jag hade en hemlig blogg, en som ingen kände till.
Då skulle jag kunna skriva om sådant jag inte kan nu, jag skulle kunna berätta om hur många gånger i mitt liv som jag gått vilse i känslomässiga snår, hur jag sett förälskelse/ kärlek/ passioner/ vänskaper i dess klaraste ljus. Något jag trott på med hela min uppenbarelse men som vid närmare granskning visat sej vara en hägring.
Ett ihåligt luftslott.
Det finns så mycket jag skulle vilja berätta men som inte går. Av hänsyn till min egen integritet eller till andras.
Det är som om det finns misstag jag älskat att göra. Lärdomar som aldrig fått fäste.
Nitar, skapade av mej själv eller andra, som jag gått på om å om å om igen.

Och så äntligen... av någon anledning... kan jag se så mycket klarare.
Nej, jag ropar inte hejsan ännu, jag känner inte att jag är över ån.
Men det är ändå som att den där omöjliga läxan att lära äntligen är lärd.
Som om jag kommit till någon form av insikt, framför allt om mej själv.

Jag vet inte varför jag lärt den just nu?
Ingenting har hänt.
Vardagen tuffar på.
Men inom mej har jag äntligen förstått. Förstått och förlåtit mej själv.
Något har landat.
Kanske beror det på åldern?
Mer troligt beror det på att jag äntligen ÄR den där bästa kompisen till mej själv.
Jag kan älska mej själv. Då är det inte lika förtvivlat, desperat viktigt att andra gör det.

Läs Winnerbäcks ord. Ta dej den tiden. Den är djupt mänsklig. Den har nåt att lära oss alla. Jag känner igen mej själv och jag känner igen i princip varenda människa som står mej nära i dessa rader. Jag känner igen DEJ.
God natt.

Puss/ Asta

Susanne du brände alla skepp
Tills ingen orkade vara din vän
Blåste ut varenda ljus
Och tänkte nu och aldrig sen
Du ville bort du ville ut
Aldrig sen aldrig förut
Du skulle bränna allt ditt krut
Men Susanne snart är det slut
Då får du börja om igen  

Och Magnus du visste vart du skulle
Men du visste inte hur
Du ville inte bli som farsan
Med diplom och professur
Nu sitter män som din far
Och doserar din mentala kur
Du tappade din tråd
Jag har inga goda råd
Jag ber till gudarna om nåd
Det kan vara jag som står på tur  

Och vita mössor flög i luften
'95 då våren kom
Och Jonas stod på skolgården och sa
"Jag blir aldrig som dom"
Dom kan söka sina svar
I dom böcker som dom har
I dom pengar som dom spar
Men sen när fruarna drar
Då får dom ändå börja om  

Och Karin ville ägna sig åt omsyn
I nåt volontär förband
Men hon sjönk själv ner i djupet
Och såg andra ro i land
Karin inget gick itu
Livet pågår här och nu
Så ta dig samman, kära du
Världen väntar på din hand  

Och Anders går och drömmer
Går i väntans tider nu
Han går och väntar på att lyckan
Väller in med kärleken
Anders bli vad du vill bli
Det här är självbedrägeri
Ingen annan gör dig fri
Inte nu och inte sen  

Och Linnea liksom sa
"Sida vid sida ska vi gå"
Om du vill mig nånting
Så satt jag tyst och hörde på
Men det var du som sa till mig
Att jag ändå aldrig skulle förstå
Säg aldrig så igen
Det gör ont i mig än
Jag ville verkligen vara din vän
Det var du som lät mig gå

Cecilia Alberts fula tankar

 

Vad KUL att det denna gången verkar bli lite mer samtal kring boken vi läst i bokcirkeln och inte bara en recension rakt av. Lite mer som en bokcirkel irl med det fina att även människor som inte är med i cirkeln kan delta och diskutera.

Jag skrev ju ett spinn off inlägg till recensionen om det här med att vara mamma, här kommer ytterligare ett som romanen och era kommentarer väckte hos mej.
Cecilia Albert och skulden.
Kvinnan i romanen som utåt sätt GÖR så mycket av allt det där hon tror att familjen och samhället förväntar sej av henne.
Plockar fram frukostporslinet kvällen innan, serverar frukost efter var och ens önskemål en simpel vardag, är klassförälder, skriver listor, bockar av, städar, är ordentlig och inombords går hon sönder av olust, förbjudna tankar och en känsla av att ha tappat bort sej själv.
För varje gång hon tänker något fult, för varje gång hon inte orkar vara nära i kramarna med sitt barn så måste hon kompensera detta, genom att försöka ännu hårdare, bli ännu bättre...

För mej känns inte alls detta främmande.
Idag saknar man ju sina ungar hela tiden. Å med man menar jag att jag saknar mina ungar hela tiden, för de är vuxna, lever sina egna liv och tror inte längre att mamma är orsaken till att solen går upp på morgnarna.
Men då, när de var 4 stycken små som alltid var hemma, alltid pockade på uppmärksamhet, alltid ville ha något av mej... mat, ett knä, en åsikt, en kram, en glas, en åthutning åt nåt syskon, en saga, en saga till... nog kändes deras små armar om halsen ibland klistriga då.
Nog kände jag att "släpp mej innan jag skriker å lägg dej och sov för fasen för jag måste... måste... få vara ifred en stund."
Det är väl inget konstigt?
Även om kärleken är oändlig så måste väl en mamma få andas ibland?
Jag tror bara det skapar mer skuld, en större känsla av misslyckande om vi går runt å håller tyst om den sortens känslor.

Det tog lång tid in i livet, och jag är nog faktiskt ännu inte där, att förstå att mina tankar definierar inte vem jag är.
Elaka, missunnsamma, skadeglada, likgiltiga tankar gör mej inte till nån ond människa.
Att känna avundsjuka för att en vän åker på sin tredje utlandsresa detta året.
Att i hemlighet glädjas över att någon som bantar och lyckas bättre än jag själv tar en extra stor tårtbit.
Att i tanken avslöja en väns stora hemlighet på mest effektfulla sätt.
Att le i mjugg när maken slår i tån hårt av barra helvete i trappan.
Att tänka tanken att "där går en människa, om jag bara vrider lite på ratten så kör jag över henne"... allt sånt där ÄR faktiskt helt normalt!
Det gör inte mej... eller dej... ond. Det är sådant alla människor gör mer eller mindre.
Okej går du runt å är avundsjuk och missundsam för jämnan borde du kanske fundera på varför å göra nåt åt det för din egen skull... men nån gång ibland.
Alla gör det. Men alla sätter inte sina onda planer i verket.
Alla slickar inte på kollegornas muggar i smyg som Cecilia Albert.
Men erkänn att du har tänkt på nåt sånt konstigt nån gång?!

"Det är tanken som räknas" sägs det.
Fel! Tanken räknas inte ett skit. Det är handlingen som räknas.
Det du gör. Det du inte gör. Det du säger. Eller inte säger.
Inte vad du tänker. Eller känner.
Omvänt spelar det ju inte ett skit roll hur mycket antirasist du är om du alltid stillatigande sitter tyst när människor i din omgivning kläcker rasistiska kommentarer.
Det spelar noll å nada roll hur synd du tycker om de krigsdrabbade barnen som du ser från tvsoffan om det är det enda du gör... tycker.

Så tänker jag. Å då säger jag det oxå :)
Vad tänker du?

Puss/ Asta

Dubbelt

Ibland krockar förnuft med känsla.
Eller ibland?! Rätt ofta är det så i min värld.
Jag vet eller förstår något intellektuellt, men känner något annat.
Så är det just nu.
Ett av mina barn har tagit ett stort beslut som jag respekterar rent förnuftsmässigt.
Jag har till och med givit henne det rådet, att tänka efter själv och handla därefter.
Men känslomässigt?!
Känslomässigt känns det både tomt och ledsamt.
Ja, jag ber om ursäkt att jag är kryptisk. Snart kan jag berätta. Ska jag berätta.
För det är nåt roligt.

Rent generellt har jag svårt för det här att mina barn blir äldre. Stora. Egna självständiga individer.
Ja, jag vet...
Det är knasigt. Det är själva målet med barnuppfostran och med allt arbete man lägger ner som mamma från det att man får det lilla blodiga knyttet på magen tills dess att de är där. Självständiga.
Allt annat vore ju rätt tragiskt.
Att inte klippa navelsträngen. Att binda sina barn så hårt intill sej att de lever sina föräldrars liv och inte sina egna.
Likväl...
Likväl, kan jag då och då känna mej som konsulinnan Ahlhagen i Morrhår å ärtor.
Margaretha Krooks underbara tolkning av en bitter mamma som gjort just det, vägrat klippa navelsträngen.
För mej själv kan jag snörpa på munnen och liksom säga i mitt huvud "Åk du, tänk inte på mej. Tänk inte på lilla mamma." 

En gång trodde de att jag var anledningen till att solen gick upp.
En gång var jag den viktigaste personen i deras liv. Helt överlägset.
Så blir de vuxna. Får en partner. Bildar egna liv, egna familjer.
Å ja, man reduceras till att bli nån långt mindre viktig.
Fullt naturligt. Jag VET.
Jag vet inte hur jag ska förklara...
Jag har alltid haft en ganska dålig relation med min mamma och kanske tack vare det ofta tänkt på hur annorlunda det vore... om vi var tajta. Om jag kunnat ha med mej henne i alla viktiga stunder i livet, om jag kunnat ringa henne hela tiden om allt och inget.
Å jag har verkligen en jätte bra relation med mina barn, men likväl väljer de att inte ha mej med på allt det där.
Kanske för att de faktiskt ÄR trygga människor och vågar göra egna val.
Kanske är det en komplimang. 

Det är aldrig enkelt när roller förändras.
Det gäller inte bara barnen. Det gäller ens vuxenrelationer, vänskapsrelationer...
Allt egentligen.
Det är bara att hänga med, man har inget val. Å så får man försöka finna sin plats i det nya.

Till mina barn.
Jag älskar er. Jag är stolt över er. Jag vill att ni ska välja de vägar som känns bäst för er.
För ni har rätt till huvudrollen i era egna liv. Ni är inte statister i mitt liv.

Puss/ Asta

Å så kommer alla känslorna på en å samma gång

Vackert citat.
Jag blir alltid lite sorgsen när jag läser sånt där "romantiskt å sött."
Jag är inte "hela världen" för någon... ja, det skulle möjligtvis vara Märta då.
Vilket det förvisso inte finns ett enda dugg "bara" i.

Jag tror helt enkelt att jag är en sådan människa.
En sån som då och då drabbas av "den stora ensamheten."
Känslan av att till syvenes å sist... när det verkligen gäller... stå rätt ensam.

Den där ensamheten... jag är inte helt hundra på vad den består av.
För jag har alltid känt så, även när alla barnen bodde hemma och det var liv och rörelse överallt.
Jag har några få nära vänner och jag har en man som faktiskt aldrig övergivit mej no matter what.
Men ensamheten bor i mej ändå ibland. Som en saknad, en längtan efter något jag inte ens kan formulera för mej själv i mitt eget huvud.
En saknad jag genom åren försökt mätta och fylla på alla möjliga sätt utan att egentligen lyckas.
Kanske ligger det ändå i det där som "spådamen" sa... att ingen egentligen känner mej.

Bortsett från min egen familj finns det kanske en handfull människor som jag älskar.
Likväl, i kriser med mannen tex, och jag känt att jag måste bort här ifrån så finns det inte en människa som jag kan åka till.
Ingen jag kan ringa mitt i natten.
Har andra det så? Eller är det bara i mitt huvud som jag är extra ensam?

Låter jag deppig?
Det är jag inte, det var bara bilden som väcker tankar.
Jag är fylld av andra känslor... glädje, spänning och nervositet.
Den där pirriga glada nervositeten har ersats av en mer allvarlig.
Hur ska det gå med Märta? Tänk om det inte fungerar? Tänk om hon inte accepterar valpen?
I morgon är ju The big G day... Gottfrid ska få komma hem.
Hem till nya ben, ny matskål, nytt koppel, halsband, kramdjur och familjemedlemmar.
Hela helgen och halva nästa vecka vallfärdas folk för att titta på Gottis valpen.
Själv är jag mammaledig i dagarna 4.

Puss/ Asta


Bild: Kicki Engman