Jag är unik (precis som du)

Alla människor är unika!
Det låter ju som den största av klyschor men är inte desto mindre sant.
Vi är original som eftersträvar att bli kopior.
Att passa in har genom den mänskliga evolutionen varit livsnödvändigt, den som inte tillhör flocken klarar sej inte. Frånvaron av eld, attacken från rovdjur eller vad nu stenåldersmänniskan mötte för hot en helt vanlig tisdag.
Numera gör vi det. Överlever alltså, även om vi anses udda och annorlunda men vårt dna vet inte om det.

Scrollade lite på Karlavagnens inlägg och hittade den här rubriken.
Jag funderade lite på vad som är unikt med mej?
Eller nja, inte unikt för jag kan faktiskt inte komma på en enda egenskap eller ett enda personlighetsdrag som ingen annan har men tja, om vi nöjer oss med lite speciellt.
Lite ovanligt.

Kanske att jag ser hunden som min närmsta vän och har gjort så med mina två tidigare mastiffer med. Att jag... alla dagar i veckan... skulle välja hunden framför vilken mänsklig vän (eller partner) som helst. Att jag sörjt mina hundar mer än släkt och nära vänner jag förlorat. Både Märta och Gottfrid utlöste depression hos mej när de dog.

Jag tror oxå att jag är ovanligt bra på att göra bort mej.
Och då menar jag värre pinsamheter än att gratulera en tjock kvinna till en graviditet hon inte har eller att fisa högljutt på ett jobbmöte.
Jag kan verkligen... alltså verkligen... trampa i klaveret.

Jag tror att jag är ovanligt stark mentalt.
Där satte kanske en eller annan som känner mej halvdant i halsen då det är lätt att få intrycket av att jag är både lättskrämd och lättgråten.
Men det är inte riktigt samma sak eller hur?
Jag står pall för rätt mycket skit som jag tror de flesta andra skulle hantera bräckligare.
Kalla det för att ruska av sej, köra huvudet i sanden, låtsas som det regnar eller resa sej på nio men det är vad jag gör. Med rätt mycket.

Sömnen är som många vet min superkraft. Eller snarare brist på sömn och att fungera ändå.
När det var som värst sov jag var tredje eller var fjärde natt och såg ändå hyfsat fräsch (åtminstone inte värre än annars) ut och kunde jobba på.
Det här är en egenskap jag väldigt gärna avvecklar.

Jag är hyfsat verbal med det skrivna ordet, jag har en vacker skrivstil och en välkänt usel sångröst. Motsatsen till absolut gehör. Taktkänslan är ungefär den samma.
Jag har en ängels tålamod med hunden men i övrigt rätt uselt tålamod med det mesta och de flesta och jag är en jävel på att känna in stämningar.
Du kan smila mot mej och prata sött men tycker du inte om mej vet jag det ändå.
Jag är grym på bullbak och pinsamt opraktiskt lagd.
Jag tror (rätt säkert) att jag har ett lägre IQ än genomsnittet, jag är tyvärr långt ifrån smart men jag är i gengäld mer klok än genomsnittet.
Livet har tvingat mej till det.

Vill du så får du väldigt gärna berätta vad som gör just dej unik... eller åtminstone lite ovanlig.

Puss/ Asta

Presentation

Så här började jag ett blogginlägg i september 2013:

"Då var JAG äntligen tillbaka hos er!
Vem?
Asta Pastasson så klart... inte kan ni väl redan glömt bort mej?
Kan ni?
Okej, snabb resumé av min hundraåriga blogg.
4 barnsmamma. Mormor. Gift. Uttråkad av detta faktum rätt ofta.
Gottemamma. Sjuksköterska. Sosse. Arg antirasist. Nybliven löpare.
Smygrökare. Sko å klänningsgalen. Chipsberoende.
Debatterande. Bokslukande. Madrassovande.
Ja, men se där ja... nu börjar minnet komma tillbaka.
Härligt!Tittut på er."

Sex år har gått sedan dess och (deprimerande?) mycket är sej likt.
Så här ser dagens resumé ut om innehavaren till denna blogg.

Fyrabarnsmamma. Mormor och farmor till åtta stycken, varav en är en liten änglaflicka i himlen. Gift och just nu är det okej (DET var ett tag sedan :) )
Bentemamma. Barnmorska. Vilsen politiskt men nånstans åt vänster.
Fortfarande arg antirasist. Lika arg feminist. Återuppstånden löpare.
Snusare. Sko å klänningsgalen. Chipsberoende... ännu.
Debatterande. Då å då bokslukande.
Numera sover jag i säng. Min egen. Separata sovrum är att rekommendera.
Nåt jag vill tillägga?
Jag älskar att skriva handskrivna brev. Jag har börjat se på Hem till gården igen... efter ett uppehåll på si så där 10 år. Jag älskar The Handmaid's Tale så till den milda grad att om jag fått en dotter till skulle hon... kanske... hetat June.
Jag vet inte om jag är i klimakteriet. Jag har lättare till tårar än förr, lite lättare till ilska med. Å emellanåt är jag både varm och kärleksfull till min person.
Jag har en stigande klimatångest. Jag har ett sjunkande självförakt.
Och jag är inte riktigt så bekräftelsekåt som jag var för 6 år sedan.
Jag känner mej ofta ensam.
Och ändå aldrig ensam.
Olika sorters ensamhet.

Är du ny här är du väldans välkommen. Är du inte ny här... tja, då är du välkommen ändå.
Vill du så får du gärna berätta vem du är som läser och lite om dej själv.

Puss/ Asta

Jag

Jag funderar så mycket. På vem jag är. Vem jag inte är. På vad jag har för bra och för dåliga egenskaper. Hur jag reagerar, varför jag gör det.
Jag vet att det finns många flickor, kvinnor, tanter som lägger en massa energi på sitt utseende. Jag gör det med emellanåt, men det är framför allt det inre som är ständigt under lupp.
Bra dagar kallar jag mej för analytisk. Det är ju nåt bra! Stark självkännedom!
Toppen.
De flesta dagar skulle jag nog snarare kalla mej för neurotisk. För det finns något neurotiskt i att ständigt navelskåda den egna personen.

Jag skulle inte kalla mej för en bra människa.
Dom har jag en hyfsat bra inre bild av hur de ser ut och vilka egenskaper dom besitter.
Men jag skulle inte heller säga att jag är en dålig människa. Absolut inte.
Jag är en produkt av gener, uppväxt och någonting eget och (eftersom jag då lägger några timmar om dan på det här) har jag en hyfsat bra bild av vad som är vad. Alltså varifrån jag fått mina svagheter, mina rädslor, mina brister.
Jag har jobbat oerhört hårt med dem och en del saker fått riktigt bra pli på, annat inte rått på ett dugg.
Mitt bekräftelsebehov från män att de finner mej attraktiv och knullbar har i princip helt försvunnit. Kanske har bekräftelsebehovet bara bytt skepnad och flyttat sej från "män" (vilka som helst) till människor i min innersta krets.
Kroppsliga komplex är jag så botade som det går att bli ifrån i ett patriarkalt västerländskt samhälle där ungdom och yta är närmast heligt. Jag är i princip aldrig avundsjuk på någon. Jag ser gott i människor. Jag försöker förstå.
Jag har ett bättre tålamod.  Jag är... ha ha tro det eller ej... psykiskt stabilare.

Men vissa saker rår jag inte på. Min ångest för att bli övergiven är en sådan sak. Min skräck för att inte räcka till. Min konstanta oro som alltid mal tyst inom mej att inga segrar någonsin är vunna utan att allt lurar på mej.
Vilka segrar undrar kanske ni?
Ja alltså rädslan för missbruk har jag ju burit sedan jag var barn.
Att bryta förbannelsen av såriga relationer mellan mor och döttrar som funnits i min släkt i vart enda jäkla led sedan hedenhös.
Att bli ensam. Att bli avslöjad som fejk.

Jag hade en kollega på medicin. Hon var som en mamma för mej (Hej hej mammsen om du läser.) Hon sa ofta "Du grunnar för mycket flicka, det är inte bra att tänka så där mycket." Men det är helt enkelt sådan jag är (och alltid har varit), och jag tror att det ibland uppfattas som mer depressivt än vad det är.
Mitt vemod och min svärta går lixom hand i hand med min humor och mitt bus.
Jag är en dubbelbottnad person och det tror jag de flesta är.

Hur uppfattar du som läser mej?

Puss/ Asta

Är jag tretton eller sjuttiotre?

Jösses.
Är jag tant eller tonåring?
När jag tittar mej i spegeln så ser jag någon som ser så väldigt mycket äldre ut än vad jag känner mej. Och då tillhör jag inte alla dem som säger "Inuti är jag fortfarande 25 år." Jag känner mej som "runt 40-45" men har åldrats i rasande takt senaste åren och ser åtminstone tio år äldre ut än vad som står i leget. Blivit så otroligt slapp i hyn. Rynkor är en sak, dem gillar jag, men allt detta överskottsskinn i ansiktet som gör mej mer å mer lik en fransk mastiff kan jag inte riktigt förlika mej med. Här om natten låg jag... på riktigt... och tänkte tankar som "Men vem har med att göra om jag gör en ansiktslyftning?" Ja, herre gud.
Tant alltså. Samtidigt tvivlar jag. Igår la jag mej nykter strax före tolv (inte så wild and crazy kanske) och somnade nån halv timma senare. Väcktes klockan halv elva av Noah som skulle säga "hej då" innan han skulle till sin pappa.
Slumrade om å klev upp halv ett istället.
Vilken tant gör det? Det är ju rena trettonårings fasoner.
Särskilt när man har en massa plugg som skall göras.

Söndag är lite lika med pluggdag nu när jag går på Mödravårdspraktik och är upptagen vardagar men ledig helger. På söndagar är den lilla marodören inte hemma och tillfället borde således vara perfekt valt för plugg. Gudarna skall veta att det inte saknas uppgifter. Men jag kommer väldigt ofta på ursäkter som skulle få vilken skoltrött tonåring som helst att bli imponerad.
Idag är livet till exempel väldigt eländigt för jag har en fruktansvärd huvudvärk och min inre röst säger hela tiden åt mej att "Med huvudvärk behöver man inte plugga, det GÅR faktiskt inte ens."  Den försöker inleda mej i frestelse genom att säga: "Sen, du kan göra det senare. Kanske ikväll?"
Mmmm, säkert. Jag är säkert sugen på plugg när lilleman lagt sej vid tio i kväll.
Jag har fastedag och är av någon anledning redan hungrig, jag som aldrig brukar vara hungrig före klockan 17-18 i alla fall.
Tredje veckan med 5:2 nu och den där fantastiska motivationen och viljan börjar lägga sej. Min inre röst säger hela tiden åt mej att käka och att vara vuxen nog att strunta i övervikten.

När jag var liten trodde jag att alla vuxna var på ett särskilt sätt. Det gör nog de flesta barn. Jag trodde att när man är vuxen kan man per automatik allting, man är inte rädd för något, man tar alltid ansvar, gör alltid kloka val.
Jag trodde att det var själva definitionen på att vara vuxen.
Sedan inser man att ingen är eller besitter allt det där.
Men själv är jag... tror jag... väldigt luststyrd och ungdomligt bekväm.
Kan jag inte så kan jag inte (nån annan kanske kan visa), vill jag inte så vill jag inte. Är ofta den som flyter med.  Jag väntar ofta in i det längsta på att någon "vuxnare" kollar upp hur det ska vara. Att någon (man?) hjälper mej med tekniskt krångel.
På det stora hela som vilken fjortonåring som helst om jag har nåt val.
Sen har jag förstås en arbetsmoral som tvingar mej att gå till jobbet även om jag hellre vill sova och ett konsekvenstänk som får mej att i sista stund ta tag i pluggandet eller inlämningsuppgifter.

Nä. Inre rösten får segra. Har svalt två Treo och starkt kaffe under tiden jag skrivit inlägget så nu kan jag plussa på magkatarr. Tar min hund å går ut i oktober. 

Hur är du? Tant eller tonåring?

Puss/ Asta

Me, my self and I

Det sägs att vi i dagens selfiesamhälle tar samma bilder på oss själva om å om igen.
Att vi alltid har samma uttryck, samma vinkling, samma miner på alla kort.
Att vi på alla kort vill dölja å framhäva samma saker.
Jag ser i en del bloggar å på en del facebooksidor att det stämmer väldigt väl.

Vad det gäller mina egna bilder så retuscherar jag aldrig å jag lägger ut bilder som är både fördelaktiga och... not so much.

Eller vad tycker ni? Håll till godo. Asta i urval.

















Puss/ Asta

Veckan som gick å veckan som kommer

 

Jag lämnar debatterandet bakom mej... för nu... och fokuserar lite på mej, på mitt, på veckan som varit och veckan som kommer.

Sista veckan hemma som sjukskriven. Alla dessa veckor och all denna fria tiden som gått. Nu är den slut.
Från och med imorgon börjar jag arbetsträna. Rehabiliteras tillbaka förhoppningsvis. Till en fungerande sjuksköterska i en icke fungerande arbetsmiljö.
Well, en dag i taget.
Jag känner mej nervös. Det har ingenting med kollegorna att göra, egentligen ingenting med kraven heller för de finns inte den närmaste månaden.
Det är väl mer en oro över att saker å ting inte skall komma tillbaka till mej.
Tryggheten. Yrkesstoltheten. Glädjen till jobbet. Tålamodet.

Under veckan som gått har jag vilat mycket men oxå varit social.
Ätit lunch med en vän. Mött kära Annanas. Varit på jobbet å hälsat på.
Jag har sett på hockey. Gått långa promenader med lill-killen. Börjat valpkurs.
Jag har umgåtts med min man, med min Mini. Vi var på en fantastiskt trevlig parmiddag igår där vi drack ananas-cosmopolitan, vin, åt kyckling, dansade på stolarna, tryckte in ostbågar i gapet, spelade kort och hade allmänt supermys.
Kom i säng klockan 04 i går natt, så ikväll blir det tidig sorti.

Jag har hållit fast vid mina goda vanor.
Ätit med återhållsamhet. Förutom en del synder i fredags och ännu fler igår.
Jag har fortsatt med låååånga promenader. Med att dricka massor av vatten.
Å med att tala med Gud varje kväll innan jag somnar.
Jag känner mej hyfsat harmonisk i grunden även om jag gruvar mej för morgondagen.

Imorgon drar det alltså igång.
Jobbar 16-22.
Eller arbetstränar.
Innan dess ska jag på ett jobbigt möte med Mini, rektorer, kuratorer å allt vad det är.
Mini är skoltrött, less i största allmänhet och hon har två rötägg till lärare.
Två lärare som skälper mer än de hjälper sina elever.
Som använder sexism i sin undervisning. Som talar nedlåtande till sina elever.
Jag måste sätta ner foten men det känns ju inte KUL precis.
Å så är det viktdag imorgon. Spännande. För mej. Att ni skiter i vilket förstår jag mer än väl.

Puss/ Asta