Älskade, älskade du

Jag sitter uppe, det är alldeles för sent och det är dumt för imorgon skall jag vara heltidsmormor men jag får ingen ro. Ingen ordning på känslorna och jag kan lika gärna prata med er som ligga och vrida mej uppe i min säng.

Min vän Nina är på väg till andra sidan nu.
Jag tänkte skriva, "har förlorat kampen" men Nina är inte en tjej som förlorar.
Och de där satans cancercellerna tänkte inte heller göra det.
Det är känsligt, jag vill inte göra det till min sorg, till att det är mej det är synd om, placera mej själv i centrum för det här men jag vill ändå skriva några rader om Nina. Om den mest levnadsglada människa som jag fått äran att lära känna.
Så väldigt olik mej själv.

Ninas och min bekantskap började med att hon levde med sin man och lilla dotter i Australien och från andra sidan jorden läste min blogg under många år.
Så småningom blev vi vänner på facebook och skrev en del till varann där.
Jag hade glädjen att träffa henne en gång när hon och hennes man var hemma på besök i Sverige, Noah var bebis och Nina alldeles nygravid med andra barnet. Vi hade planer på att ses igen. På att umgås. Vi kändes oss som kompisar.
Strax härpå tillbaka i Australien kände Nina en liten knöl i sitt ena bröst som osannolikt nog var cancer och hela den resan började.

En resa var det.
Fram och tillbaka. Hopp och förtvivlan. Ljus och mörker.
Nina gav aldrig upp. Vek aldrig ner sej. Slutade aldrig att kämpa för att "idag" skulle bli en bra dag. En dag att minnas.
Familjen flyttade hem till Sverige när lille Ebbe var född.
Behandlingen fortsatte här.
Och framförallt fortsatte Nina att leva.
Dom reste. Såg stora delar av Sverige. Åkte utomlands. Gick på konserter. Höll kalas. Köpte kolonistuga. Köpte hund. Gick på quis varje vecka in i det sista.
Hon förlorade ett bröst, hon förlorade två. Hon tappade sitt hår, flera gånger.
Hon svullnade upp till oigenkännlighet. Hon tvingades bli vän med rollatorn.
Först var hon arg på den, men snart blev den en kompis och hon kunde lämna på föris själv. Hon hade sår på stora delar av kroppen men grep glädjen där den fanns.
Hon slogs mot ångest, rädsla och framförallt dåligt samvete över vad hennes nära fick gå igenom.
Men hon grep   v a r j e   t i l l f ä l l e   till liv. Till glädje.

För att hon var Nina var hon så otroligt älskad. Jag har sett en hyllningstråd till henne och det strömmar in kärlek. Och alla betonar samma sak, hennes mod, hennes styrka, hennes stora kärlek till oss alla och hennes otroliga förmåga att ta sej samman och leva i nuet.
Mina tankar går till hennes fantastiska, helt enastående make Mark, till deras två små barn Tora och Ebbe, till hennes mamma, syskon och alla dessa vänner som stod henne så nära både här och på andra sidan klotet.
Jag önskar att jag var mer religiös. Att jag kunde se en mening med det som sker, att jag vågade tro på att vi ses igen men alldeles oavsett... jag vet att du får frid nu.
Jag önskar det finns en himmel. Att hon får förenas med sin pappa, sin älskade hund Bandit och kanske fler hon älskat och mist. Jag hoppas att hon kan sitta där, frisk å hel och dingla med benen, dricka vin och se ner på oss med ömhet och kanske, kanske ge oss en liten hint. Jag har bett henne ta hand om Märta åt mej. Två brudar som aldrig träffats men som hade samma girlpowersjäl.

Släpp taget Nina. Vila. Och älskade, älskade du... gå i frid. Tusen tack för att jag fick kalla mej din vän. (Jag ska verkligen försöka att tuffa till mej och inte gnälla för skitsaker.)

Puss/ Asta

Absolut svensk (å vad fan är det för fel på skåningar?)

Sett andra delen av Absolut svensk med Soran Ismail på Svt och det är svårt att sortera känslorna riktigt.
Jag som nu håller på och läser den urtråkiga kursen forskningsmetodik i skolan ser att man i artiklar och vetenskapliga studier sorterar efter teman som framkommer och mina känslor av Absolut svensk kan väl sammanfattas i följande.
Stor stor beundran för Soran.
Förundran över hur vanliga naiva människor resonerar kring rasism.
Skam över att dela etnicitet med cyniska rasister som Mårtensson.
Sorg över Skåne.
Skam över att vara vara en "Duktig Pk idiot." 

Soran Ismail är lika gammal som min äldsta dotter. Jag skulle alltså kunna vara hans mamma.
Men han är lite som Zlatan. Zlatan är fantastisk med sina fötter. Soran är det med sin analytiska förmåga, sitt lugn och sitt sätt att bemöta andra.
Jag är och har varit sedan han dök upp och blev känd förundran över hur klok han är den mannen.
Seriöst, han är för bra för att vara stand up'are och programledare.
Soran borde bli nåt stort. Ledare i ett större sammanhang.

Soran intervjuade "vanliga människor i Tomelilla." Ungdomar som gillar att sladda runt på en parkeringsplats med sina epatraktorer, några bröder från Somalia som blivit utsatt för hatbrott, en av killarna som dömdes för brottet, en patrullerande polis.
Med samma lugna och intresserade tonfall samtalade han med dem. Utan att någonsin bli upprörd i sitt tonfall eller sitt kroppsspråk, utan att ställa dem mot väggen.
Han sitter och pratar med en ung tjej som visserligen är söt och vänlig och som förnekar att hon skulle vara rasist men som faktiskt tycker att vi ska mäta dem med annan etnicitet efter en annan måttstock än svenskar. Om de anstränger sej för att lära sej språket, anammar vår kultur, skaffar sej ett jobb osv. Åsikter som inte bara unga tonårstjejer ger uttryck på.
På den direkta frågan om Sverige är lika mycket Sorans land som hennes tvekar hon och går därefter med på det "eftersom han sköter sej."
Inte en enda gång frågade Soran hur mycket nytta de här motorburna ungdomarna gjorde för sitt land och varför det inte är viktigt att vara ambitiös om man heter Svensson.
Den dömda rasister erkände att det var jävligt dumt att slänga in en bräda genom ett fönster och skrika att blattarna ska ut men rasist var han inte och Soran var inte påstridig där.
Inte ens när en polis står och säger att "Nej rasism tror hon inte på, ungdomar blir lite fulla och så ger de sej på varandra tyvärr." En polis står och säger nåt så jävla dumt i en intervju på Svt!

Den här Tobbe Mårtensson som gör videoklipp på facebook där han med rasistisk dynga vänder sej till ungdomar som får rösta för första gången och vrålar saker som "Svenska pensionärer och ungdomar kastas ut för att flyktingar, asylsökande och annat helvete ska få plats" är inte heller rasist.
Icke. Han är feltolkad. Människor har inte lyssnat tillräckligt noga. Och om de har feltolkat, ja då är det deras eget fel. Han bär inget ansvar. Han är inte rasist. Han har ju en iransk fru.
Inte ens då höjer Soran tonen. Han säger bara att han blir lite ledsen.
Och jag kan förstå det. Soran och jag har olika utgångsvärde i det här, olika värde i den här typen av värderingar där jag är självklar om än i Mårtenssons ögon en naiv landsförrädare. Jag kan bli arg, för på riktigt kan det aldrig riktigt drabba mej.

Alltså Skåne.
Denna vackra idylliska del av vårt land. Jag har alltid känt en dragning till Skåne och till landskapet där. Jag känner många fina skåningar. Ändå går det ju inte att komma ifrån att det inte är där som den svenska begåvningsreserven är samlad. Tyvärr.
På riktigt känner jag så att jag skulle aldrig i livet flytta till Skåne eftersom det ihop med charmiga skåningar, vajande sädesfält och mysiga stränder också finns en jävla massa rasister.
Sverigedemokraterna är som störst i små hålor där nere. Eslöv, Sjöbo, Tomelilla, Vellinge...
I vissa av de här jäkla kommunerna så är varannan invånare Sd'are.
Vad FAN, på ren svenska, beror det på?

Skammen över att vara Pk idiot kommer nog ännu mer efter nästa avsnitt där frågan tas upp.
Soran samtalar med sin vän... är det Appelqvist han heter? om att han vunnit priser och fått hålla tal till följd av sin öppenhet, sitt engagemang mot rasism och sin tolerans.
Soran ÄR Mr Pk.
Och ändå, ändå så lever han väldigt segregerat och i sin lilla värld efter jobbet.
Han uttrycker att han känner sej som en hycklare och där är jag enig.
Vad gör jag? Mer än sprider Sd föraktande klipp på facebook och bloggar argt om Sverigedemokraterna? Mer än sitter här och känner mej förrådd av min egen regering (som jag röstat på) när de stänger gränserna?
Inte mycket för integrationen där inte.

Bäst i Absolut svensk är deras experiment. Idag blev jag tårögd på riktigt när en blond tjej och en svart tjej bad att få låna en mobiltelefon och ringa en kompis. Gissa vem som hade mest tur?

Puss/ Asta

Ps. Gruppen "Svenska negerbollar" har nästan 30 000 gillare. Jag dånar över människors dumhet.
Dånar.