Jag sitter uppe, det är alldeles för sent och det är dumt för imorgon skall jag vara heltidsmormor men jag får ingen ro. Ingen ordning på känslorna och jag kan lika gärna prata med er som ligga och vrida mej uppe i min säng.
Min vän Nina är på väg till andra sidan nu.
Jag tänkte skriva, "har förlorat kampen" men Nina är inte en tjej som förlorar.
Och de där satans cancercellerna tänkte inte heller göra det.
Det är känsligt, jag vill inte göra det till min sorg, till att det är mej det är synd om, placera mej själv i centrum för det här men jag vill ändå skriva några rader om Nina. Om den mest levnadsglada människa som jag fått äran att lära känna.
Så väldigt olik mej själv.
Ninas och min bekantskap började med att hon levde med sin man och lilla dotter i Australien och från andra sidan jorden läste min blogg under många år.
Så småningom blev vi vänner på facebook och skrev en del till varann där.
Jag hade glädjen att träffa henne en gång när hon och hennes man var hemma på besök i Sverige, Noah var bebis och Nina alldeles nygravid med andra barnet. Vi hade planer på att ses igen. På att umgås. Vi kändes oss som kompisar.
Strax härpå tillbaka i Australien kände Nina en liten knöl i sitt ena bröst som osannolikt nog var cancer och hela den resan började.
En resa var det.
Fram och tillbaka. Hopp och förtvivlan. Ljus och mörker.
Nina gav aldrig upp. Vek aldrig ner sej. Slutade aldrig att kämpa för att "idag" skulle bli en bra dag. En dag att minnas.
Familjen flyttade hem till Sverige när lille Ebbe var född.
Behandlingen fortsatte här.
Och framförallt fortsatte Nina att leva.
Dom reste. Såg stora delar av Sverige. Åkte utomlands. Gick på konserter. Höll kalas. Köpte kolonistuga. Köpte hund. Gick på quis varje vecka in i det sista.
Hon förlorade ett bröst, hon förlorade två. Hon tappade sitt hår, flera gånger.
Hon svullnade upp till oigenkännlighet. Hon tvingades bli vän med rollatorn.
Först var hon arg på den, men snart blev den en kompis och hon kunde lämna på föris själv. Hon hade sår på stora delar av kroppen men grep glädjen där den fanns.
Hon slogs mot ångest, rädsla och framförallt dåligt samvete över vad hennes nära fick gå igenom.
Men hon grep v a r j e t i l l f ä l l e till liv. Till glädje.
För att hon var Nina var hon så otroligt älskad. Jag har sett en hyllningstråd till henne och det strömmar in kärlek. Och alla betonar samma sak, hennes mod, hennes styrka, hennes stora kärlek till oss alla och hennes otroliga förmåga att ta sej samman och leva i nuet.
Mina tankar går till hennes fantastiska, helt enastående make Mark, till deras två små barn Tora och Ebbe, till hennes mamma, syskon och alla dessa vänner som stod henne så nära både här och på andra sidan klotet.
Jag önskar att jag var mer religiös. Att jag kunde se en mening med det som sker, att jag vågade tro på att vi ses igen men alldeles oavsett... jag vet att du får frid nu.
Jag önskar det finns en himmel. Att hon får förenas med sin pappa, sin älskade hund Bandit och kanske fler hon älskat och mist. Jag hoppas att hon kan sitta där, frisk å hel och dingla med benen, dricka vin och se ner på oss med ömhet och kanske, kanske ge oss en liten hint. Jag har bett henne ta hand om Märta åt mej. Två brudar som aldrig träffats men som hade samma girlpowersjäl.
Släpp taget Nina. Vila. Och älskade, älskade du... gå i frid. Tusen tack för att jag fick kalla mej din vän. (Jag ska verkligen försöka att tuffa till mej och inte gnälla för skitsaker.)
Puss/ Asta
♡
SvaraRadera