Hur jobbig får man va (innan man blir outhärdlig?)

TACK Cis som försvarade mej i föregående inlägg. Får väl hoppas att mina övriga läsare inte följer regeln Den som tiger samtycker haha.

Till någonting annat som jag funderat på en hel del sista tiden och som tangerar bilden ovan...
Hur jobbig får man va ? (innan man blir outhärdlig.)

Jag har saker som skaver, det antar jag att de flesta har?
Det finns saker man gör som känns mer eller mindre inte okej.
Saker som strider mot ens inre övertygelse eller mot ens samvete.
Att konsumera i onödan, att äta kött (och i synnerhet fläsk), att snacka skit är sånt som jag gör trots att det inte landar riktigt rätt i mej.
Att flyga är en annan grej, det skrev jag om här senast.
Just problemet med nöjesflygning tänker jag jätte mycket på numera.
Man vill komma bort. Ha sol å värme. Uppleva andra kulturer. Se oexploaterade länder. Vara ledig på riktigt. Få kvalitetstid med familjen. Unna sej... Ja alltså jag HAJAR verkligen allt det där.
Jag flyger ju varje eller vart annat år själv, visserligen inte till Thailand eller nån annan långresa men Grekland känns illa nog. Det ÄR illa nog.
Flyget smälter våra isar och ökar koldioxidutsläppen radikalt och att ändå välja att flyga ÄR att medvetet lämna över klotet i sämre skicka till barn å barnbarn.
Det kan inga vegetariska onsdagar eller cykelturer till jobbet i världen ändra på.
Naturen och klimatet kommer att kräva uppoffringar större än så (att skippa flyget) av oss, det är jag övertygad om.

Jag vill understryka att jag inte sätter mej på höga hästar och tror att jag är bättre än andra. Att jag flyger själv. Att jag inte anklagar någon.
Men jag tror att för mej har det nog börjat skava såpass att jag kanske gjort det för sista gången.
Och då tillbaka till frågan, hur jobbig får man va? (innan man blir outhärdlig.)
Jag vet att jag redan är en jobbig jävel när det kommer till antirasism.
Jag har droppat både vänner, bekanta och släkt av den anledningen.
(Riiiiktigt så radikal kommer jag kanske inte vara om polare tar en weekendsresa till London med Norweigen haha.)
Jag ses av många som rätt radikal när det kommer till min feminism och syn på män å jämställdhet.
Alltså lite så där jobbigt Pk i största allmänhet. Fråga min man...
Och då är frågan om man helt enkelt blir outhärdlig om man nu... dessutom... gör ett statement av att inte flyga?
Det finns en hårfin gräns när människor går från att vara medvetna till rättshaverister. En hårfin skillnad på att försöka vara en "bra människa" till att bara bli en jobbig jävel.

Tycker ni den börjar passeras?

Puss/ Asta

Förlåt, jag känner mej jävligt ytlig och inte så lite patetisk.

Jag läser som ni vet en hel del bloggar och flertalet av dem är lagda åt det feministiska hållet.
Med undantag för Big Ass Fashion så tröttnar jag väldigt fort på inlägg som handlar om mode å kläder.
Louise är ett undantag, kanske för att hon inte bara visar kläder rakt upp å ner utan oxå en hel del annat i och mellan raderna.
Hur som helst, det ÄR Pk, man SKA tycka att vikten inte spelar någon roll.
Man ska absolut inte gnälla/ klaga/ prata om bantning eller träning utan man ska "gilla läget" och inte vara en del av den sjuka kroppsuppfattningen som idag råder.
I synnerhet om man inte är tjock som i  röd på BMI skalan. Då är det ett lyxproblem och ett hån mot dem som är överviktiga på riktigt... oxå. Dubbelfel.

Och jag greppar allt det där.
Jag tycker oxå att det råder helt sjuka ideal, både kring hetsen att vara smal och att se ung ut.
Jag tycker att många andra som inte är pinnsmala ser bra ut och hur trist vore inte världen om alla såg lika dana ut?
Men jag mår skitdåligt av att ha gått upp så mycket i vikt.
På bilden ovan, två år sen tror jag, vägde jag nio kilo mindre och sprang regelbundet 7-8 km.
Jag var inte pinnsmal, har alltid haft rejäla ben. Men de var muskelösa, jag gillade dem.
Nu nästan 10 kg senare är de dallrig och slår mot varandra. Jag har fått bukfetma, något som jag aldrig tidigare haft trots att jag pendlat upp å ner i vikt.
Jag är liksom inte heller kurvig utan midjan går utåt och sedan kommer större delen av övervikten på rumpa, höfter och lår.
Jag känner mej ytlig och barnslig och dum men jag tänker hur mycket som helst på det.
Varje vecka har jag ökat ytterligare nåt kilo trots att jag inte äter så där super mycket sämre än annars. Jag har alltid varit rätt ohälsosam med mat, godis och alkohol.
Jag är ju en Pk brutta i vanliga fall och jag VET vad som är rätt att tänka/ känna men jag tänker ändå som jag gör. Känner så i alla fall.
Jag känner mej ständigt ful. Kläder sitter åt. Bikini offentligt är inte att tänka på.
Jag känner mej till å med fet och obekväm inför min man som jag haft i... ja, hundra år ungefär.

Det är helt sjukt att lägga ner energi på sånt här.
Jag hör min döda vän Lenas röst som förnärmat och strängt säger "Det är bara fett Asta!"
Hon fick inte bli 35. Jag är i högsta grad levande och frodande.
Jag har en vän... min fina Nina... som har cancer nu. Jag vet en annan kvinna som oxå har cancer och småbarn å skitdyster prognos, det råder krig och svält i världen, ungar drunknar i havet på sin väg mot tryggheten, mamma super ihjäl sej och... jag VET. Det ÄR ett skitproblem.
Jag är dessutom medelålders! Jag borde verkligen ha kommit längre.

Och det känns oöverstigligt att ta tag i. Det är inte att "bara plocka bort godiset" ett tag.
Tvärt om, det är som att det är så omöjligt så jag köper en påse Polly till.
Bara för att...
Ett-två kilo är lätt som en plätt. Fem kilo går. Men tio.
Jag vill ha bort det nu! Och jag vill egentligen inte banta men jag ska erkänna... det lutar åt storpack Nutrilett. Och nej, jag undanber mej tips om LCHF, Herbalife, Aloveradryck å annan skit.
Jag tror inte på sånt, vill inte leva så.
Inlägget är väl mer till för att försöka sätta ord på den krock som sker i skallen mellan att intellektuellt tycka något och att känna något helat annat.

Puss/ Asta

Absolut svensk (å vad fan är det för fel på skåningar?)

Sett andra delen av Absolut svensk med Soran Ismail på Svt och det är svårt att sortera känslorna riktigt.
Jag som nu håller på och läser den urtråkiga kursen forskningsmetodik i skolan ser att man i artiklar och vetenskapliga studier sorterar efter teman som framkommer och mina känslor av Absolut svensk kan väl sammanfattas i följande.
Stor stor beundran för Soran.
Förundran över hur vanliga naiva människor resonerar kring rasism.
Skam över att dela etnicitet med cyniska rasister som Mårtensson.
Sorg över Skåne.
Skam över att vara vara en "Duktig Pk idiot." 

Soran Ismail är lika gammal som min äldsta dotter. Jag skulle alltså kunna vara hans mamma.
Men han är lite som Zlatan. Zlatan är fantastisk med sina fötter. Soran är det med sin analytiska förmåga, sitt lugn och sitt sätt att bemöta andra.
Jag är och har varit sedan han dök upp och blev känd förundran över hur klok han är den mannen.
Seriöst, han är för bra för att vara stand up'are och programledare.
Soran borde bli nåt stort. Ledare i ett större sammanhang.

Soran intervjuade "vanliga människor i Tomelilla." Ungdomar som gillar att sladda runt på en parkeringsplats med sina epatraktorer, några bröder från Somalia som blivit utsatt för hatbrott, en av killarna som dömdes för brottet, en patrullerande polis.
Med samma lugna och intresserade tonfall samtalade han med dem. Utan att någonsin bli upprörd i sitt tonfall eller sitt kroppsspråk, utan att ställa dem mot väggen.
Han sitter och pratar med en ung tjej som visserligen är söt och vänlig och som förnekar att hon skulle vara rasist men som faktiskt tycker att vi ska mäta dem med annan etnicitet efter en annan måttstock än svenskar. Om de anstränger sej för att lära sej språket, anammar vår kultur, skaffar sej ett jobb osv. Åsikter som inte bara unga tonårstjejer ger uttryck på.
På den direkta frågan om Sverige är lika mycket Sorans land som hennes tvekar hon och går därefter med på det "eftersom han sköter sej."
Inte en enda gång frågade Soran hur mycket nytta de här motorburna ungdomarna gjorde för sitt land och varför det inte är viktigt att vara ambitiös om man heter Svensson.
Den dömda rasister erkände att det var jävligt dumt att slänga in en bräda genom ett fönster och skrika att blattarna ska ut men rasist var han inte och Soran var inte påstridig där.
Inte ens när en polis står och säger att "Nej rasism tror hon inte på, ungdomar blir lite fulla och så ger de sej på varandra tyvärr." En polis står och säger nåt så jävla dumt i en intervju på Svt!

Den här Tobbe Mårtensson som gör videoklipp på facebook där han med rasistisk dynga vänder sej till ungdomar som får rösta för första gången och vrålar saker som "Svenska pensionärer och ungdomar kastas ut för att flyktingar, asylsökande och annat helvete ska få plats" är inte heller rasist.
Icke. Han är feltolkad. Människor har inte lyssnat tillräckligt noga. Och om de har feltolkat, ja då är det deras eget fel. Han bär inget ansvar. Han är inte rasist. Han har ju en iransk fru.
Inte ens då höjer Soran tonen. Han säger bara att han blir lite ledsen.
Och jag kan förstå det. Soran och jag har olika utgångsvärde i det här, olika värde i den här typen av värderingar där jag är självklar om än i Mårtenssons ögon en naiv landsförrädare. Jag kan bli arg, för på riktigt kan det aldrig riktigt drabba mej.

Alltså Skåne.
Denna vackra idylliska del av vårt land. Jag har alltid känt en dragning till Skåne och till landskapet där. Jag känner många fina skåningar. Ändå går det ju inte att komma ifrån att det inte är där som den svenska begåvningsreserven är samlad. Tyvärr.
På riktigt känner jag så att jag skulle aldrig i livet flytta till Skåne eftersom det ihop med charmiga skåningar, vajande sädesfält och mysiga stränder också finns en jävla massa rasister.
Sverigedemokraterna är som störst i små hålor där nere. Eslöv, Sjöbo, Tomelilla, Vellinge...
I vissa av de här jäkla kommunerna så är varannan invånare Sd'are.
Vad FAN, på ren svenska, beror det på?

Skammen över att vara Pk idiot kommer nog ännu mer efter nästa avsnitt där frågan tas upp.
Soran samtalar med sin vän... är det Appelqvist han heter? om att han vunnit priser och fått hålla tal till följd av sin öppenhet, sitt engagemang mot rasism och sin tolerans.
Soran ÄR Mr Pk.
Och ändå, ändå så lever han väldigt segregerat och i sin lilla värld efter jobbet.
Han uttrycker att han känner sej som en hycklare och där är jag enig.
Vad gör jag? Mer än sprider Sd föraktande klipp på facebook och bloggar argt om Sverigedemokraterna? Mer än sitter här och känner mej förrådd av min egen regering (som jag röstat på) när de stänger gränserna?
Inte mycket för integrationen där inte.

Bäst i Absolut svensk är deras experiment. Idag blev jag tårögd på riktigt när en blond tjej och en svart tjej bad att få låna en mobiltelefon och ringa en kompis. Gissa vem som hade mest tur?

Puss/ Asta

Ps. Gruppen "Svenska negerbollar" har nästan 30 000 gillare. Jag dånar över människors dumhet.
Dånar.

Mello å min svärson Turner

Bild: Så här trött nu

God kväll godingar.
Antar att de flesta av er kikat på Mello?
Så där jätte bra var det väl inte i år?
Tyckte man hörde en enorm klasskillnad när Loreen kom in å sjung.
Jag gillade Hoffsten jätte mycket, även om det kanske inte var rätt låt för sammanhanget. Min favvo blev därför Yohio.
Han blev tvåa... nära skjuter ingen hare. Ingen minns silvermedaljören.
Robin... I don't like.
Några vänner å jag roade oss med att direktkommentera allt å ingenting och jag fick en del kommentarer om att jag var elak?!
Please... så där Pk är inte ens jag, och jag är så Pk så folk brukar stöna högt.
Inte fasen går Robin eller han den andra sopan... Anton? in å läser på min facebooksida å blir ledsna när jag skriver att sångrösten lämnade mer att önska.
Eller?!
Allra, allra bäst var Gina. Å Claes Malmberg. Jag skulle kunna gifta mej med den karln rakt av.
Nu är cirkusen över för i år och Asta ska försöka att bli snäll igen.

Vi har gjort annat oxå.
Varit och hälsat på äldsta dottern å hennes make.
Vi serverades oxrullader á la Per Moberg med gräddsås och kokt potatis.
Till efterrätt hemmagjord blåbärspaj med vaniljsås.
Hur smarrigt som helst.
Min svärson påminner en hel del om min favoritkaraktär av Tom Hanks... Turner (från Turner and Hooch.) Vet ni vem jag menar?
Han är i alla fall ytterst pedantisk och... hör å häpna... ogillar dregel.
Gottfrid fick för första gången hänga med hem till någon annan.
Det är inte alla som gillar stora, buffliga, dregliga hundar hemma.
Jag tyckte han klarade det med bravur ändå.
Visst, lite stressig å ängslig. Som en unge skulle han kika i varje kruka, lukta i vrje hörn och gillade inte när jag gick på toa men ändå.
Sa vi "nej" om att gå upp i soffan så gjorde han inte det.
Fast just dreglet kan han ju inte hjälpa. Å det funkar dåligt med någon som är renligt lagd. Allt han går förbi får en grå sträng av snorliknande materia på sej.
Så svärsonen sprang där med sitt "nejande" och sin handduk.
Rätt så söt.
Vi skrattade lite rått men hjärtligt åt honom.
Fick en jätte fin present av dem, en tredimensionell bild de tagit på "bebisen."
Jag tror det är en liten kille.

Maken körde. Som han nästan alltid gör.
Likväl var jag helt SLUT när vi kom hem, helt utschasad.
Ska göra tidig sänggång idag å börja läsa min bok som jag lånade av dottern
Moa Herngrens "Allt är bara bra tack."

Puss/ Asta

Kom, låt mej berätta en spökhistoria för dej

Följande artikel fick jag tillsänt mej att Daniela själv via facebook i en diskussion om Sverigedemokraterna och huruvida de är rasistiska eller ej samt huruvida samtliga troende muslimer är mordstinna galningar eller inte.
Jag föreslår att ni läser denna.
Nu.
Här.

För er som ändå inte orkar eller hinner kommer här en sammanfattning.
Kvinna hitflyttad från USA arbetar med ett projekt för en mer nyanserad bild av muslimer i Sverige. Hon tror i detta läget att de är "som vem som helst."
Kvinnan blir då attackerad av en "muslim" och tvingas inse att hon tidigare har haft fel och att muslimerna inte vill någonting annat än sprida sin religion och ta död på oss icketroende. Daniela upplever att vi lever i 3:e världskriget och joinar... så klart... Sverigedemokraterna.
I samband med "attacken av muslimen" blir Daniela tyvärr anklagad för misshandel och det ska bli en rättegång om detta.
Farhågorna är stora att Pk maffian även tagit sej in i svenskt rättsväsende.
By the way... den "farliga muslimen" var en flicka inte 13 år fyllda.
Å ja, enligt artikeln hävdar Daniela fortfarande att hon är antirasist.

Artikeln i sej får det att vända sej i magen på mej.
Den är så dum så att jag, som annars är hyfsat verbal och argumentdatorisk, tappar orden, famlar...
Artikeln gör mej arg. Ledsen. Illamående.
Jag känner att utan att ha en hjärnskada eller något annat kognitivt nedsatt hinder så FÅR man faktiskt inte lov att vara hur dum som helst.
Jag känner... förmodligen lika starkt som Daniela och hennes kompisar... att jag inte vet hur jag ska hantera att Sverige blivit som det har blivit. Bara det att vi ser vitt skilda hot mot Sverige och samhället.
Dom ser islam som hotet.
Jag ser puckon. Puckon som känns som förinställda bomber.

I min konversation med Daniela på facebook så frågade jag varför hon bor här.
Jag menar... med hennes retorik är Sverige inte "hennes land."
Med min retorik och synen på att anpassa sej så är öppen och aggressiv rasism långt mer icke integrerat än en slöja är.
Hon svarade att "Jag älskar Sverige."
Jag svarade: "Okej?"
Det blev hon förolämpad av. Jag hade inte räknat med att hon skulle begripa kopplingen.

Här nedan följer några av alla käcka svar som Daniela fick. För stödet är stort mot denna stackars attackerade kvinna.

"Det finns väl möjligheter att få bort dom flesta, om en islamist säger ett enda ord som kan härledas till islam, ut med den bara, lika snabbt som den kom hit!
Synd om Daniela, har hoppat ur askan och in i elden, om vansinnet fortsätter!"

"Det är hög tid att organisera en motståndsrörelse! Det är för jävligt att behöva tänka på det sättet men när våra egna ledare går emot sitt eget folk har det gått alldeles för långt. I USA kallas det för "empeachment" - riksrätt och det är precis det vi ska göra med de som har förrått Sverige och svenskarna. Men först måste vi ta tillbaka makten och Sverige. Vi har garanterat polis och militär med oss; dom är inte korkade nog att tro på vad sjuklövern försöker tuta i vanlige Svensson.
Jag uppmanar härmed svenska folket att ta upp den knutna näven ur byxfickan snarast möjligt!"

"Intressant läsning min kvinna var vänster innan men jag visade henne klipp från london där dessa islamistdårar går bärsärkagång då ändrade hon sig o förstod att det var fara på färde numera är vi på samma våglängd när det gäller politik,det blir sd eller svp"

"Sprid gärna dessa klipp till så många andra som möjligt. Det är inte försent för vänstern att vakna upp. När dom börjar fatta vad islam innebär för jämställdhet, bögar/flator, rödvinet och andra värdefulla vänsteragendor, kanske det händer något med dom...!"

Det är lätt att bli förfärad. Modlös.

Min tröst i det här sammanhanget är att hur galna åsikter de här människorna än har så är de i minoritet.
90% av svenskarna resonerar inte på det här viset.
Den överväldigande majoriteten av svenskarna är öppna, vänliga och tänkande människor. Rötägg finns i alla länder och inom alla nationaliteter.
Synen de har på människan... varesej vi talar om "muslimer" eller "den korkade pk vänstern" är i minoritet. Det är inte "mitt lands" åsikter.
Tack gode Gud för det (och förlåt mej för alla fördomsfulla tankar jag tänker om amerikaner.)

Asta

Essensen av Asta

 
Bild: Ying och Yang.


Jag minns en lektion i filosofi på komvux.
Det blev intressanta diskussioner. Vi pratade om "Vad kännetecknar en människa?"
Tänk efter...
Vad skulle du säga kännetecknar en människa. Vad skiljer en människa från andra varelser?
Upprätt med två armar och två ben?
Knappast va?
Saknar du både armar och ben är du fortfarande människa.
46 kromosomer?
Inte det heller nä...
Osv.

Vad kännetecknar mej?!
På sista tiden har jag funderat mycket på det. Kanske framför allt i förhållande till vad som förväntas och önskas utav mej.
Min man tex. Han är trött på det liv vi lever.
Trött på att hundarna tar så mycket tid, kostar så mycket.
Han talar ofta om allt vi kunde gjort, allt vi skulle haft råd med...
... om inte hundarna fanns.
Han talar om lägenhet i centralt läge, om buffertar, om resor.
Han räknar på deras matkostnader, försäkringar, sjukkostnader.
"Lätt 3000 kr i månaden, troligen 4000 kr. Tänk det gånger 12. I runda slängar mellan 40 och 50 000 kr/ år!!! Ta det gånger hundens liv. Osv..."
Jag förstår hans resonemang.
Han är ingen "hundmänniska." Han tycker så klart om dem, som individer, men hade han fått välja så hade de bott någon annanstans.
Men jag då?
För mej är det inget val.
Jag uppskattar jättemycket pengar på banken och Greklandsresor.
Men jag kan inte leva utan hund.
Att ha hund kännetecknar Asta.
En Asta utan hund vore inte längre Asta.

Samma sak med barnen.
De är vuxna nu. De är inte hela mitt liv.
Men dom gör mitt liv helt, utan dem... samma sak. Jag vore någon annan.

Älskar du mej?
Ja då får du köpa att barnen kommer först. För alltid.
Att jag vill vara en närvarande mormor och inte bo i något solparadis på spanska västkusten.
Att jag är socialdemokrat, jobbigt jävla Pk.
Å att jag har hund.
Mycket kan jag ändra på. Välja bort. Kompromissa om. Stå över.
Men inte det.
Inte det.

Puss/ Asta