Utan dina andetag

 

Lyssnade på en bekant på facebook som lagt upp en video där hon sjunger Kents gamla dänga "Utan dina andetag."  Hon gör det bra och texten är ju bedövande vacker. Jag vet att väldigt många väljer den på sitt bröllop.

För mej är "Utan dina andetag" när Märta dog och tiden innan.
När hon började bli äldre och jag visste att tiden var utmätt.
Märta och jag hade ett närmast andligt förhållande. (För nytillkomna läsare var Märta min hund, min bästis, min livskamrat, min själsfrände, min första Dogue de Bordeaux.)
Trots att hon var frisk och stark när hon var 7½ visste jag att hon aldrig skulle bli åtta år.
Jag kan inte förklara men jag kände lixom hur hennes själ lösgjorde sej från mej.
Hon dog några månader innan hon blev åtta.
Utan förvarning. Frisk på förmiddagen, död på kvällen.
Pang bom.

Utan dina andetag kommer alltid vara en sorgsen låt för mej.
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
Jag inte ens stå när du inte ser på
och genomskinlig gråblir jag, utan dina, andetag
Allt det var hon för mej. Det är åtta år sedan hon dog. Min själsfrände, jag sörjer henne ännu.

Det här är nåt människor har svårt att förstå.
Visst, folk med djur fattar i allmänhet att jag blir väldigt ledsen men inte riktigt vidden av det.
Jag har mist kära bekanta, nära vänner, andra djur, en lillebror, en svärfar jag stod nära, mormor och morfar som var som mina föräldrar men ingenting... ingenting jag varit med om överhuvudtaget... kommer i närheten av när jag förlorade Märta och Gottfrid.
Vid båda tillfällena slungades jag ner i djupa depressioner, fullkomligt utom mej av sorg och dränerad på livslust.
Mina hundar. De är min familj, mina bästa vänner, mitt allt.
De är de jag hänger mest med, berättar allt för, får störst tröst av och bortsett från barn och barnbarn står ingen mej lika nära.
Jag skulle kunna sälja min själ till djävulen för att få behålla dem för gott.
Hell yes, jag kunde röstat på Sd resten av mitt liv om det fick mej att behålla Bente livet ut. Om det var vad som krävdes.

Trots att hon är så ung tänker jag på det ibland och jag vill frysa tiden.
Hon fyller snart två år och jag vill inte.
Jag vill att hon ska vara unghund alltid.
Min make är INTE en hundmänniska. För honom är en så här stor hund kompromiss nog men jag har lovat mej själv...
Jag kommer ALDRIG att sätta mej i den sitsen igen jag var när Gottfrid dog och huset blev tomt på hund. Det är plågsamt och svårt nog ändå.
När Bente är fyra-fem år kommer jag att skaffa nästa hund och så får maken säga vad sjutton han vill. Jag gör det aldrig mer.
Jag får andnöd bara av att tänka på hur galen av sorg jag var den dagen han gick. Min vackra, fina, trygga gosse.




Bente min Bente. Måtte hon vara hos mej länge länge.
Jag kan inte leva Utan dina andetag. 

Puss/ Asta

Valptänk

En person jag känner står i begrepp att skaffa sej sin första egna hund.
Åh vilken lycka det är!
Att vänta de där veckorna är som en graviditet, en tid full av längtan, planering, drömmar å glädje... och så lite oro för hur det ska bli.
Tre valpar har jag själv hämtat hem som vuxen. Alla tillfällena har varit lika speciella på olika sätt. Det är dagar med känslor man minns lika tydligt som när människovalparna kom till en.

Min första valp, en Bouvier des Flandres gosse på 10 veckor hämtade jag i Lysekil 1991. Min senaste, en Dogue de Bordeaux kille på 8 veckor i Skåne 2012. Min Gottfrid.
Samma lycka men som hundmamma helt olika.

När jag köpte min första hund var auktoritet något som var på tapeten.
Ledarskap. Exempel från djurvärlden där de dominanta alfadjuren styrde flocken med järntass.
Anders Hallgren och hans gelikar hånades i de kretsar jag tränade hund.
Människor som använde godis vid hundträning gjordes fåniga.
Jo jo, om hanhunden ska välja mellan köttbulle å löptik då hö hö hö.
Det tränades med disciplin, strypkoppel och att slänga på rygg.
Och jag har fortfarande så enormt dåligt samvete över vad jag utsatte min första hund, min Baroni makaroni, för.

Min syn på ledarskap idag står för något helt annat.
Den står för trygghet. För kärlek. För gemenskap.
Ur mina händer skall bara godis eller smekningar komma.
Aldrig smärta. Aldrig bestraffningar.
Att tillfoga en hund smärta är ett lika stort nederlag som att tillfoga ett barn det.
Genom närhet och initiativ har jag etablerat ledarskap med mina två senaste hundar, mina doguar.
Att bära valpen. Ha den sovandes i famnen. Låta den sova bredvid om nätterna.
Ja, självklart krävs det mer men jag tror just detta, att lära hunden behovet av fysisk närkontakt är väldigt viktigt.
Initiativ till mat, aktivitet och vila. Initiativ till att avgöra vem som får ta kontakt med valpen och hur. I att hunden inte behöver ta den typ av beslut, det tror jag mycket på.


Gottfrid är en vansinnigt ouppfostrad hund. Han kan sitt, ligg, stanna, hit och ytterligare några kommandon som han i princip gör när han har lust.
Med nästa hund ska jag vara mer noga, åtminstone med stanna och kom hit, men Gotteman har alltid tillåtits vara sin egen.
Jag är hans flockledare ändå. Han håller sej till mej, både ute å inne, han följer efter i samma stigar jag går, han litar på att jag löser situationen.

Jag tror på tydlighet vid inlärning. Att belöna rätt beteende och ignorera det dåliga. Jag tror man kommer jävligt långt med köttbullar.
Jag höjer/ skärper väldigt sällan rösten till honom vilket gör att han reagerar när det väl händer. Men det har väldigt sällan varit några problem med honom.
Han är en snäll hund. Han har kanske inte bråttom med att lyda men han vill inte på riktigt göra fel.

Ska jag ge min vän tre råd med sin valp bortsett från att läsa litteratur om hundar så är det...
Närhet
Passivitetsövningar
Lek i avvägd dos.

Det ska bli spännande att följa den lilla krabaten.

Puss/ Asta