Jag har sju barnbarn men Noah lever jag med och han är den jag känner bäst.
Han har hunnit bli fyra år... det är blandade känslor av att det har gått hur fort som helst till att jag inte kan minnas hur livet var innan riktigt.
Eftersom vi bor ihop så lever ju även jag småbarnsliv.
Jag är annorlunda mot vad jag var när jag själv hade småbarn, på gott och ont.
Men något jag funderar mycket på nu är det här med genus och på att jag önskar att mina barnbarn ska få vara dem de är utan en massa roller å skit de måste uppfylla.
Noah är verkligen världens finaste och en riktigt smart unge.
Han tänker avancerade tankar, han lär sej snabbt... kan en massa saker mina barn inte kunde i hans ålder, han har stor humor och han är väldigt mjuk och kärleksfull. Har en utvecklad empati.
Och det är det där sista, att han är mjuk och kärleksfull, som jag förvisso är väldigt glad över men som oxå väcker en viss oro.
Han är än så länge ointresserad av bilar, sport och annat "pojkigt" utan leker helst rollekar eller med sina djur, sitt lego och sina dinosaurier. Han tycker om läsa sagor, höra historier och att kramas.
För ska man klara sej, och i synnerhet som kille, så måste man vara tuff.
Det är ett hårt klimat där ute.
Jag kan fortfarande känna, om inte rädsla men obehag, av att gå förbi pojkar i grupp i en viss ålder. Det kan komma en boll, en snöboll eller ett glåpord i nacken.
Noah leker mest för sej själv på föris.
På egen hand eller med fröknarna (jo, jag vet att det egentligen heter pedagogerna.)
Inte en enda gång när jag hämtat har han interagerat med andra barn.
Han är för sej själv och verkar nöjd med det.
Och ihop med barn han känner, sina kusiner, så är han med men tar aldrig befälet eller styr leken.
Han är ödmjuk, snäll och har inget behov av att hävda sej.
Fina egenskaper, men egenskaper som samtidigt oroar.
Hur mycket ska man egentligen lära en fyraåring att "ta för sej"?
Hur mycket ska man propsa på att han ska hävda sin egen rätt, att inte låta sej köras över?
Hur hjälper man ett barn till att bli mer mer social?
Måste han bli mer pojkig? Mer klassiskt pojkig för att vinna respekt och intresse i barngruppen?
Och hur sjukt är det inte ens att tänka att en fyraåring inte är tillräckligt "tuff"?
Men man vill ju att han ska ha kompisar och tillhörighet, att han ska bli accepterad.
Hur tänker ni med små söner el små pojkbarnbarn?
Puss/ Asta
