Vi får ta risken att han blir homosexuell

Ja, jag vet att Cissi Wallin skrev ett liknande inlägg men jag skriver ändå, för det är något som jag funderat på.
Jag/ Noahs mamma/ vi får ofta kommentarer på Noahs frisyr.
"Du behöver en klippning." "Nu är det väl ändå dags att klippa honom snart?" "Han har ju en tjejfrisyr."  "Ska han inte ha klänning oxå?!"
Mini har självklart huvudansvaret för sin sons uppfostran men som "medförälder" vilket jag nästan blir då vi lever tillsammans så har jag oxå en del tyckanden å åsikter i frågan.
Och nej, han ska inte snart klippa sej.

Det är faktiskt mest män som har synpunkter i frågan. Varför är det så?! Inte minst Noahs morfar, pappa och morbror.
De verkar oerhört bekymrade om hans könsidentitet. Som om han skulle bli homosexuell för att han hade lockar som tvååring och som om det... i så fall... skulle vara den slutgiltiga katastrofen.
Jag kan tänka ut åtminstone femtusen saker som oroar mej mer kring Noahliten och hans liv.

Jag köper inga "tuffa" kläder till honom heller. Superhjältar å annat går fetbort.
Handlar jag kläder så köper jag färgglatt, mjukt, praktiskt och så älskar han ju Bamse.
Jag tycker inte att barn absolut behöver ha könsneutrala kläder om man inte önskar så men jag tror att barn... och människor över lag... ofta blir bemötta utefter sin stil.
Och så som man blir bemött, så är det stor risk att man blir.
Tuffa pojkar med machohjältar på tröjorna får kommentarer och förväntningar på sej om att vara tuffa, modiga, vilda å brötiga. Samma sak med hårt snaggade frisyrer.
Gossar med mjuka färgglada kläder och virvlande lockar blir mjukare bemötta.
Samma sak med flickor som har prinsessklänningar och söta frisyrer, de blir bemötta annorlunda än om de är mer praktiskt klädda.

Och jag vill att Noah ska bli mjukt bemött. Jag tror att vi som står nära småkillar behöver anstränga oss liiiite mer än med tjejerna för att lära dem samarbete, kommunikation, omhändertagande, skapande precis som vi behöver uppmuntra flickor mer i att ta för sej, våga, stå på sej.

Jag tror inte att det blir barndomens lockar som kommer tvinga iväg Noah till psykolog som stor.
Jag är så säker på det att jag tar risken å tack och lov är mor hans med på samma tåg.

Puss/ Asta

Att svika sina plikter, att säga nej.

Jag har beslutat mej för att hoppa av mitt förtroendemannaskap i Vårdförbundet.
Det är som ett led i att jag rensar i garderoben och gör mej av med allt som jag inte nödvändigtvis behöver göra här och nu.
Jag har förstått att jag... åtminstone där jag är just idag... behöver rensa bland mina åtaganden. Skapa mer luft i min dagliga tillvaro.
Arbeta MÅSTE jag. För lön MÅSTE jag ha.
Därefter kommer saker å ting att prioriteras bort.
Gällande mitt jobb så tänker jag göra det som åligger mej som sjuksköterska.
Ta hand om mina patienter. Handleda studenter. Leda omvårdnadsarbetet.
Punkt!
Inga extrauppdrag. Inget fixande å trixande för att underlätta läkarnas arbete.
Inte "hjälpa undersköterskorna" på bekostnad av egen rast eller att kunna gå hem när arbetsdagen faktiskt är slut.
Inget agerande av soptunna åt frustrerade anhöriga. De kommer hädanefter hänvisas till min chef eller varför inte Mats Eriksson själv?!
Punkt!
Jag ska träna mej på att bli jävligt mycket bättre på att säga stopp, nej, det är inte min sak.

Men det är ändå med viss sorg som jag lämnar mitt ansvarsområde inom Vårdförbundet.
Jag tycker att fackligt arbete är roligt! Jag tycker att det är förbannat viktigt!
Vi har i Sverige så mycket lagar och rättigheter som vi skall vara jävligt tacksamma över. Som våra förfäder kämpade för och som kan gå förlorade om vi inte bevakar dem.
Vi lever just nu med en fackfientlig regering.
Så är det!
En regering som mer värnar arbetsgivarens rättigheter än arbetstagarnas och som bit för bit monterar ner fackens inflytande.
Som försvagar vår A-kassa samtidigt som arbetslösheten ökar.
Unga människor som har tillfälliga anställningar, låga inkomster och som "sparar in" på den kostnaden ett medlemskap i facket innebär.
Som inte har blivit fostrade i den styrka som kollektivet besitter och som ännu inte lärt sej, den hårda vägen, hur ensam man är som enskild anställd.
Jag brinner för dessa frågor. Det svider i hjärtat att inte orka.
Att inte vara en del i striden och i den kämpaanda som börjar vakna inom svensk sjuksköterskekår.
Jag hoppas att jag en dag orkar ta nya tag gällande facket.
Orkar vara engagerad, stridig, pådrivande så som varje enskild företrädare för ett fackförbund bör vara.

Jag vet inte om det är så...
Men min känsla är att svenska folket har börjat vakna.
Att det debatteras mer plötsligt. Om allting som har med politik att göra.
Det är som att positionerna hårdnar.
Plötsligt är det inte fult att framföra sverigedemokratiska åsikter.
Å antirasisterna ruskar yrvaket på sej och ställer sej på barrikaderna.
Småpartierna profilerar sej.
De röda partierna ropar allt högre.
Låg skatt ställs mot nedmontering av välfärden.
Sjuksköterskor har fått nog!
Lärarna likaså.
Jag gillar det!
Jag gillar att vi TYCKER saker och ting.
Att det HÖRS!

I mitt privata och på bloggen kommer jag aldrig att tystna.

Puss/ Asta

Nej

 

Säg att du är på en fest. Du dricker lite, minglar, kommer i kontakt med en härlig karl.
Ni dansar lite, kysser varandra, hånglar lite lätt kanske och åker vidare hem till honom eller hamnar i ett rum på andra våningen.
Väl där blir han riktigt het på gröten. Kanske har han några polare med sej som blir lika heta på gröten de. Själv är du lite berusad men känner att nja... det var trevligt att gosa lite men nu är det bra.
Du har ingen lust att ha sex med denna "härliga karl" längre... och kanske inte med hans kompisar längre.
Du säger "nej" och tror att det ska räcka.
Men det gör det inte. För du menar det nog inte. Du leker bara lite svårflirtad och fin i kanten plötsligt. Den "härliga karln" och kanske hans kompisar tror visst att du vill bli penetrerad i alla hål.
Å vet du vad?!
Han/ dom har rätt!
I alla fall om vi får tro Barbro Brännström och hon borde väl veta. Hon är åklagare!

För er som inte orkar läsa artikeln i Karlstadtidningen så går det ut på att många tror att ett NEJ från en kvinna som negligeras ska räcka för att dömas för våldtäkt men så är inte fallet. En kvinna måste antingen springa därifrån eller göra kraftigt motstånd. Annars kanske killen inte har förstått... och då är det ingen våldtäkt.
Att vara rädd är inte någon ursäkt till att inte agera.

Alltså, när man läser sånt här... vilket jag gjorde inne hos Lady Dahmer  så blir jag förbannad.
Ja alltså, HON var förbannad med, men jag hittade länken där.
Detta är alltså hur vi ska fostra våra döttrar, dessa krav ska vi ställa, bli inte för rädd!
Ändå finns det forskning som visar att de allra flesta som utsätts för något de upplever som ett reellt hot reagerar med just passivitet. Hjärnan stänger ner.
Vore det inte enklare att lära våra söner att ingenting annat än "Ja tack!" gäller vid sex?
Att de aldrig någonsin har rätten att ta sej friheter för sina lustar om en flicka/ kvinna säger nej?

Puss/ Asta