Att svika sina plikter, att säga nej.

Jag har beslutat mej för att hoppa av mitt förtroendemannaskap i Vårdförbundet.
Det är som ett led i att jag rensar i garderoben och gör mej av med allt som jag inte nödvändigtvis behöver göra här och nu.
Jag har förstått att jag... åtminstone där jag är just idag... behöver rensa bland mina åtaganden. Skapa mer luft i min dagliga tillvaro.
Arbeta MÅSTE jag. För lön MÅSTE jag ha.
Därefter kommer saker å ting att prioriteras bort.
Gällande mitt jobb så tänker jag göra det som åligger mej som sjuksköterska.
Ta hand om mina patienter. Handleda studenter. Leda omvårdnadsarbetet.
Punkt!
Inga extrauppdrag. Inget fixande å trixande för att underlätta läkarnas arbete.
Inte "hjälpa undersköterskorna" på bekostnad av egen rast eller att kunna gå hem när arbetsdagen faktiskt är slut.
Inget agerande av soptunna åt frustrerade anhöriga. De kommer hädanefter hänvisas till min chef eller varför inte Mats Eriksson själv?!
Punkt!
Jag ska träna mej på att bli jävligt mycket bättre på att säga stopp, nej, det är inte min sak.

Men det är ändå med viss sorg som jag lämnar mitt ansvarsområde inom Vårdförbundet.
Jag tycker att fackligt arbete är roligt! Jag tycker att det är förbannat viktigt!
Vi har i Sverige så mycket lagar och rättigheter som vi skall vara jävligt tacksamma över. Som våra förfäder kämpade för och som kan gå förlorade om vi inte bevakar dem.
Vi lever just nu med en fackfientlig regering.
Så är det!
En regering som mer värnar arbetsgivarens rättigheter än arbetstagarnas och som bit för bit monterar ner fackens inflytande.
Som försvagar vår A-kassa samtidigt som arbetslösheten ökar.
Unga människor som har tillfälliga anställningar, låga inkomster och som "sparar in" på den kostnaden ett medlemskap i facket innebär.
Som inte har blivit fostrade i den styrka som kollektivet besitter och som ännu inte lärt sej, den hårda vägen, hur ensam man är som enskild anställd.
Jag brinner för dessa frågor. Det svider i hjärtat att inte orka.
Att inte vara en del i striden och i den kämpaanda som börjar vakna inom svensk sjuksköterskekår.
Jag hoppas att jag en dag orkar ta nya tag gällande facket.
Orkar vara engagerad, stridig, pådrivande så som varje enskild företrädare för ett fackförbund bör vara.

Jag vet inte om det är så...
Men min känsla är att svenska folket har börjat vakna.
Att det debatteras mer plötsligt. Om allting som har med politik att göra.
Det är som att positionerna hårdnar.
Plötsligt är det inte fult att framföra sverigedemokratiska åsikter.
Å antirasisterna ruskar yrvaket på sej och ställer sej på barrikaderna.
Småpartierna profilerar sej.
De röda partierna ropar allt högre.
Låg skatt ställs mot nedmontering av välfärden.
Sjuksköterskor har fått nog!
Lärarna likaså.
Jag gillar det!
Jag gillar att vi TYCKER saker och ting.
Att det HÖRS!

I mitt privata och på bloggen kommer jag aldrig att tystna.

Puss/ Asta