"Inte råd med skäliga löner." Ett inlägg om en korkad sjukvård och bemanningsföretag

Vården är en bransch som angår alla, inte bara oss som arbetar inom den.
Den borde engagera dej!
Vi är liksom inte där i huvudsak för vår egen skull, även om intresset för människor och viljan av att hjälpa, någon gång stod i fokus för vårt yrkesval.
Sjukvården är något som alla människor kommer i kontakt med förr eller senare, för egen del och för sina anhörigas räkning.
En fungerande sjukvård och väl använda skattepengar borde således ligga i allas vårt intresse.

Under en lång tid har vården rapporterat om sjuksköterskebristen Sverige, ett problem som alla landsting brottas med.
"Det finns inga sjuksköterskor att få tag på heter det."
Väldigt märkvärdigt med tanke på att sjuksköterskeprogrammet fortfarande fyller sina klasser med, bara i lilla Varberg, två klasser/ år.

Förr i världen... för inte alls så länge sedan... lockades vårdpersonal till mitt lilla sjukhus med hjälp av sitt läge. En gemytlig sommarstad. Västkusten. Havet och ljumna vindar.
Nu mera räcker inte det.
Nu mera vill sjuksköterskor dessutom ha betalt och en dräglig arbetssituation.
Därmed söker väldigt få utannonserade lediga tjänster.
Många av de som söker tackar nej när de inte får den lön de eftersöker.
Många av mina kollegor har slutat för att löneläget är stagnerat.
Vi får hela tiden höra,  år efter år och på vartenda lönesamtal att vi är "duktiga och uppskattade men tyvärr finns det inte pengar till skäliga löner, tyvärr handlar det bara om småpengar som skall fördelas."
De nya sjuksköterskorna väljer istället psykiatrin å kommunen som av tradition anser sej ha råd att betala högre löner och de utvandrar i allt högre grad till våra grannländer Danmark och Norge med sin kompetens.
Följden blir en slitsam arbetssituation med ständiga luckor, tillfälliga vikarier, dubbelpass och byte av pass för att dag för dag lösa den akuta situatioen.

Sedan en tid tillbaka har medicinkliniken (de andra klinikerna har jag inte koll på) i Varberg fått lov att anlita bemanningsföretag för att lösa den akuta krisen.
På min avdelning har vi just nu 6 stycken bemanningssköterskor.
Det är inget fel på dem, jag vill betona det!
De är duktiga och rara, de gör säkert sitt bästa men deras arbete kommer alltid att vara "här å nu", de är anlitade för att göra en stödinsats, in och ut.
Självklart tar de inte ansvar för allt kringjobb som är på en avdelning utöver patienterna, självklart känner de inte samma tillhörighet gentemot oss andra och mot avdelningen.
De är här just nu och sedan drar de vidare till nya uppdragsgivare.
Jag kan inte svära på vad de tjänar. Men jag har hört välgrundade rykten om ca 35000 kr/ månad vilket säkert är helt rimligt. Därtill antar jag att bemanningsföretagen vill tjäna en slant.
De... som enskilda medarbetare är bara att gratulera och det står alla sköterskor fritt att söka arbete hos ett bemanningsföretag... det är inte mot dem jag vill rikta kritik.
35 000 x 6 ssk = 210 000 kr/ månad.
Var och en av dem tjänar ca 10 000 kr mer än vad vi andra gör i månaden.
10 000 x 6 ssk = 60 000 kr/mån.
Och så matas vi år in och år ut med mantrat att det inte finns några pengar till ökade löner?!?!
Det finns ju uppenbarligen HUR mycket pengar som helst.
De hade kunnat anställa 6 stycken nyfärdiga ssk med deras nya hårda krav "Inte under 25 000 kr."
Därefter hade de ÄNDÅ haft råd att fördela 60 000 kr på våra i snitt 15 sjuksköterskor och öka våra löner med 4000 kr/ månad.
För samma summa!!!

Att bedriva vård på det här sättet, genom att utnyttja personalen, betala dem lägsta lönen i hela landet och arbeta trippelhårt för att täcka luckor är inte bara korkat.
Det är hänsynslöst. Å ger en sämre vård. Å är en fara för facket och egentligen hela samhällsmodellen.
Hade pengarna som satsats på bemanningspersonal istället betalats ut för att locka nya kollegor som vill vara kvar och hjälpa till att bygga upp vården, och hade pengarna satsats på att motivera och belöna hårt slitande trogen personal så hade alla gynnats.
Arbetsgivaren som får en lojalare personal som i högre grad stannar på sin post så att kompetens kan byggas upp på nytt. Patienterna som får en kompetentare vård. Å personalen som får arbeta mer i lugn och ro utan ständigt nya kollegor som skall hospiteras in.

Vårt lilla sjukhus, min lilla avdelning, är självklart inte ensamma om det här.
Så här ser det ut i hela landet.
Och för arbetsgivaren är det så klart väldigt bekvämt.
De kan betala för toppar å dalar. De behöver inte alls ta ansvar för den här personalen, det gör bemanningsföretagen.
De hyr in när de behöver och säger "tack å hej" när de inte behöver.
Så kan man göra om man ser på sin personal som "huvuden" eller "händer."
Om erfarenhet, kompetens och lojalitet mot enheten inte betyder något.
Kårandan urholkas då, fackets inflytande lika så.

Man kan fan bli förbannad för mindre. Tack för att du orkade läsa ända hit.
Sprid gärna inlägget. Tack på förhand.

Puss/ Asta

Att svika sina plikter, att säga nej.

Jag har beslutat mej för att hoppa av mitt förtroendemannaskap i Vårdförbundet.
Det är som ett led i att jag rensar i garderoben och gör mej av med allt som jag inte nödvändigtvis behöver göra här och nu.
Jag har förstått att jag... åtminstone där jag är just idag... behöver rensa bland mina åtaganden. Skapa mer luft i min dagliga tillvaro.
Arbeta MÅSTE jag. För lön MÅSTE jag ha.
Därefter kommer saker å ting att prioriteras bort.
Gällande mitt jobb så tänker jag göra det som åligger mej som sjuksköterska.
Ta hand om mina patienter. Handleda studenter. Leda omvårdnadsarbetet.
Punkt!
Inga extrauppdrag. Inget fixande å trixande för att underlätta läkarnas arbete.
Inte "hjälpa undersköterskorna" på bekostnad av egen rast eller att kunna gå hem när arbetsdagen faktiskt är slut.
Inget agerande av soptunna åt frustrerade anhöriga. De kommer hädanefter hänvisas till min chef eller varför inte Mats Eriksson själv?!
Punkt!
Jag ska träna mej på att bli jävligt mycket bättre på att säga stopp, nej, det är inte min sak.

Men det är ändå med viss sorg som jag lämnar mitt ansvarsområde inom Vårdförbundet.
Jag tycker att fackligt arbete är roligt! Jag tycker att det är förbannat viktigt!
Vi har i Sverige så mycket lagar och rättigheter som vi skall vara jävligt tacksamma över. Som våra förfäder kämpade för och som kan gå förlorade om vi inte bevakar dem.
Vi lever just nu med en fackfientlig regering.
Så är det!
En regering som mer värnar arbetsgivarens rättigheter än arbetstagarnas och som bit för bit monterar ner fackens inflytande.
Som försvagar vår A-kassa samtidigt som arbetslösheten ökar.
Unga människor som har tillfälliga anställningar, låga inkomster och som "sparar in" på den kostnaden ett medlemskap i facket innebär.
Som inte har blivit fostrade i den styrka som kollektivet besitter och som ännu inte lärt sej, den hårda vägen, hur ensam man är som enskild anställd.
Jag brinner för dessa frågor. Det svider i hjärtat att inte orka.
Att inte vara en del i striden och i den kämpaanda som börjar vakna inom svensk sjuksköterskekår.
Jag hoppas att jag en dag orkar ta nya tag gällande facket.
Orkar vara engagerad, stridig, pådrivande så som varje enskild företrädare för ett fackförbund bör vara.

Jag vet inte om det är så...
Men min känsla är att svenska folket har börjat vakna.
Att det debatteras mer plötsligt. Om allting som har med politik att göra.
Det är som att positionerna hårdnar.
Plötsligt är det inte fult att framföra sverigedemokratiska åsikter.
Å antirasisterna ruskar yrvaket på sej och ställer sej på barrikaderna.
Småpartierna profilerar sej.
De röda partierna ropar allt högre.
Låg skatt ställs mot nedmontering av välfärden.
Sjuksköterskor har fått nog!
Lärarna likaså.
Jag gillar det!
Jag gillar att vi TYCKER saker och ting.
Att det HÖRS!

I mitt privata och på bloggen kommer jag aldrig att tystna.

Puss/ Asta