För närvarande

Jag har, för närvarande, ingen kontakt med min pappa.
Jag skriver för närvarande trots att det inte finns något tidsbestämt över det alls.
Det är inte det att han är iväg i fjärran land eller förhindrad att träffas så vi har ett datum när det inte är för närvarande längre.
Jag antar att jag inte står ut med tanken på att det är för evigt bara...
Jag vet många... så sorgligt jävla många... som inte har kontakt med någon av sina föräldrar (oftast pappan) på välgrundade orsaker och som uttrycker en sådan lättnad.
Äntligen! lixom.
Det kan han ha, gubbjäveln.
Jag känner mej befriad.
Jag känner inte så. Det är en stor, stor... stooor... sorg för mej.
En sorg jag har svårare att hantera än att jag har en skitrelation med min mamma.
Jag hoppas alltid att det ska lösa sej.

Jag ska inte gå in på varför vi bröt med varann senaste gången, det känns för privat, men vi gav och tog båda två kan jag tycka med lite perspektiv.
Jag var inte snäll!
Jag har valhänt sträckt mej efter honom på olika sätt men han vill inte mer och kanske är det egentligen det bästa även om jag har svårt att acceptera det.
I grunden finns ju nåt större och nåt djupare.
Vad jag behöver. Vad han inte kan (eller vill) ge.
Det får man väl bara ta och acceptera. Hacka i sej. Även om det är ens förälder.
Jag kan, om jag ställer mej utanför alltihop, förstå varför.
Jag har så svårt för det bara. Min pappa är som en evig kärlek för mej.
Jag stampar mentalt med foten, sliter i håret och skriker:
Men jag VILL att han ska älska mej.
Se mej.
Välja mej.
Vara stolt över mej.
Jag VILL!!!
Det är så barnsligt, och jag är halvvägs till hundra. Kanske i klimakteriet, påväg mot ålderdom.

Han fyller sjuttio år imorgon.
Det känns absurt att inte få vara med och fira den dagen.
Vissa dagar är värre än andra att inte ha kontakt. Vissa dagar tänker jag mer på honom. När det närmar sej hans födelsedag. När jag fyller år.
Jul å fardag å fina försommardagar när han och jag skulle kunnat sitta på en uteservering och dricka öl och snicksnacka så som vi har gjort. Andra år.
Och visst har jag tänkt (massor), så här dagarna före hans födelsedag, att jag kanske skulle försöka igen? Skriva ett par rader? Köpa en present? Kanske rent av åka dit?
Men nej, det finns inga tecken alls på att han skulle vilja det.
Inte ens med bästa välvilja, med den naivaste blicken, finns det såna tecken.
Enda stället vi inte stängt ute varann är Instagram och där svarar han aldrig på kommentarer, gillar aldrig mina bilder. Det finns inget tecken på intresse av mitt liv eller försoning. Han bara lever på...
Och det kanske får honom att framstå som jävligt osympatisk?
Jag vill inte ni ska tänka så. För det ÄR osympatiskt, men det finns annat med.
Han är charmig. Rolig. Snygg. Full i fan. Gråter när han blir rörd (precis som jag.)
Det finns andra sidor. Som jag har sett. Som jag vet finns.

Tänk om någon av oss dör? Om det blir förevigt försent och inte alls något för närvarande. Jag är så rädd för det. 

Om du mot förmodan läser pappa. Bli inte förbannad för att jag "lämnar ut," den enda jag verkligen lämnar ut här är mej själv. Grattis på födelsedagen. Jag älskar dej. Alltid.

Puss/ Asta

Jag skulle vilja vara...

 

Satt och funderade här i kvällningen, på vad som skaver, vad det är som pockar på min röst. Vad som inte är riktigt bra.
Jag satt och funderade på vad och vem jag skulle vilja vara... om jag fick precis allt uppfyllt.
Förvånansvärt mycket av det som känns viktigt för att jag ska bli/ vara en hel människa har jag redan.
De har jag svartmarkerat. De som återstår att jobba med är blåmarkerade.

Frisk... bortsett från min allergi så är jag frisk. Vad jag vet om. Jag har alltid varit ganska frisk. Alltid haft perfekta labvärden. Allt jag någonsin undersökt i min kropp har varit helt normalt.

Kvinna... Jag är övertygad om att det är härligare att vara kvinna än man.
Åtminstone i vår del av världen. Vi har närmare till våra känslor, vi har förväntningar på oss... ibland orimliga el korkade men det har männen med och jag skulle inte vilja byta. Jag trivs i mina kvinnliga styrkor. Jag har fått vara gravid, jag har fått föda och jag får vara mamma.

Mor... Ja jag har välsignats med fyra barn. Å inte bara det. Jag har välsignats med de finaste fyra barnen. Det är det största i mitt liv. Oslagbart.

Dogue de Bordeauxägare... Yes I am. Å det kommer jag att förbli så länge min kropp orkar med det. Jag kan tycka synd om människor som inte får uppleva den ära och den lycka det är att få leva tillsammans med dessa stora hundar.
50 kg muskler (hittills) minst 50 ton charm å kärlek.

Mitt i livet... Ja det är min plats. Jag trivdes aldrig med att vara barn och riktigt ung. Jag trivs nu.

Socialdemokrat (med allt jag lägger i det ordet... för solidaritet, för rättvisa, mot klassamhället, schyssta arbetsvillkor, jämställd, humanistisk osv)

Hunddagisägare... Nja, där är jag ju inte en. Kanske kommer det, kanske inte.
Jag har en tro på att alla viktiga saker i livet hamnar hos oss förr el senare om vi tålmodigt väntar och förbereder oss för det.

Ha god självkänsla... Bha, en blåmarkering även den. HUR skaffar man en god självkänsla. Om man inte har den från början, om man inte fått den med modersmjölken. Går det? Självkänsla är så oändligt mycket svårare än självförtroende.
Sen hör det väl till sjukdomsbilden att den är extra nedsatt nu, men BRA har den lixom aldrig varit.

Trygg ekonomi... Nästan. Hade jag bara kunnat jobba fullt och maken tjänat en anständig lön skulle vi definitivt klarat oss väl. Nu är det så där "på håret" allt för ofta.

Vara lugn och stadig... Haha. Haha. Haha.
Jag är oxh har alltid varit så här. Oroat mej för allt.
Gener och uppväxt har samvekat i att inte ge mej dessa åtråvärda egenskaper.

Någons kvinna... det är jag. Kan bli blå ändå. För jag skulle nog egentligen vara någons älskade å uppskattade kvinna och där är jag inte.

Dotter... Jag är en dotter. Jag älskar mina båda föräldrar på vitt skilda sätt men jag älskar dem och jag har försonats med gammalt groll å gammal skuld.

Orädd... Ehhh. Det blir blått där va?! En av de absolut harigaste människor som andas tror jag.

Ha ett starkt rättspatos... Det har jag.

Författare... en dröm för alla oss med kärlek till det skrivna ordet.
Jag går runt med repliker och fragment av historier hela tiden.
Någon gång, någonstans finner jag kanske ro å självförtroende att försöka.

Karaktärsfast. Not so very mush va? 

Generös... ja men det tror jag att jag är, både när det gäller pengar (i den mån jag har dem), men även med tid, råd, stöttning.

Kunna flytande engelska obehindrat... men som med så mkt annat orkar jag inte kämpa mej till det. Men jag vill, väldigt mycket.

Motionsfantast... hmmm, om inte en å annan promenad hör dit så... blått får det bli.

Troende... är jag ju lite till o från. Till husbehov. Jag skulle vilja vara mer övertygad.

Lite mer ordningsam, sluta ducka för det som jag tycker är besvärligt... det är en brist. På jobbet och här hemma. Fast på olika vis.

Ha lust. Ja jag snackar om fysisk lust. Blir upphetsad. Kåt om vi ska tala klarspråk.
Händer typ aldrig. Å faktiskt, det är en viss sorg i mitt liv, att inte kunna känna så.

Vara en snäll människa... det tror jag faktiskt att jag är, mer än genomsnittet i alla fall.

Vara en allmänbildad människa... jo jag kan lite om rätt mycket. Men vill så klart lära mej mer... mycket mer... om allt. Utom just Bieber kanske.

Hur är det med dej? Vem är du å vem skulle du vilja vara?

Puss/ Asta

Brokigt å härligt eller en krigsförklaring.

Marcus Birro och Jenny Strömstedt är båda krönikörer på Expressen och skriver om samma sak. Nämligen skilsmässor och barnens påverkan av den.
Gå gärna in och läs.

De befinner sej på var sin sida i frågan.
Föga förvånande kanske. Jenny lever mitt i den "moderna familjen" och Marcus har uttryckt en längtan efter att få kandidera till partiledarskapet i Kristdemokraterna.
Jenny skriver om rätten att få vara lycklig även som vuxen. Trots att man är mamma. Om att barnen har kvar båda sina föräldrar och förhoppningsvis ytterligare föräldrar i bonusformat.
Hon skriver att omsorgen om barnen är det viktiga och om att vikten av att vara sann mot sej själv är en viktig del i barnuppfostran. Ja... fast kanske med andra ord.
Hon betonar starkt att blod inte alltid tjockast
Marcus å andra sidan skriver om att "alla barn är små kristdemokrater" och menar med det att barn tar för givet att föräldrarna kommer hem på kvällen, att vi sover där med dem, att vi alla älskar varann förutsättningslöst.
De vet ingenting om att kärlek kan ta slut, om otrohet och om att förverkliga sej själva.

Jag har själv båda erfarenheterna kan man väl säga.
Själv ett skilsmässobarn som som vuxen valt att hålla ihop familjen genom en hel del kriser å annat härligt. Stundtals "för barnens skull."
Jag tycker att båda har en poäng, för så jäkla enkelt... och så jäkla svårt... är livet.
Jag tror att många skiljer alldeles för lätt.
Väldigt mycket har kommit att handla om "jag, jag, jag" även för föräldrar.
Jag tror oxå att många skiljer sej alldeles för sent.
När de hatar varandra, gör illa varandra eller är halvt psyksjuka själva.
Det GÅR inte att säga vad som är rätt eller fel för någon annan.

Det jag kan säga är att en skilsmässa nog för alla barn är ett trauma.
Alla barn vill att mamma och pappa ska älska varandra.
Jag minns mina föräldrars skilsmässa när jag var 6 år som igår.
Å jag minns att jag drömde många många år om att de "skulle bli kära" i varandra igen.
Varenda gång (vilken i rättvisans namn inte var så många) som de talade vänligt till varandra så hoppades jag.
En gång, några år efter att mina föräldrar skilt sej, vaknade jag en sen kväll av pappas röst och av att mina föräldrar stod i hallen och talade med lågmälda och vänliga röster till varann.
Jag blev så fruktansvärt glad!
Men jag vet också att jag och min make periodvis varit så olyckliga med varann, så arga och så bittra, att det har förpestat tillvaron inte bara för oss utan i högsta grad barnen.
Med facit i hand hade de kanske då mått bättre av att vi delade på oss.
Det är ett hårt slag för ett litet barn när mamma och pappa skiljer sej.
Men det är kanske inte heller alldeles sunt att växa upp med vetskapen om att mamma och pappa är tillsammans för min skull.

Idag skiljer sej människor förhoppningsvis på ett bättre sätt än på -70 talet.
För barn har rätt till båda sina föräldrar, får de sedan kärleksfulla bonusföräldrar så är väl det underbart, men framför allt har de rätt till kärleksfulla ursprungsföräldrar.
Ursprungsföräldrar... jag säger inte mamma å pappa för det finns ju fler konstellationer... som båda har barnens bästa för sina ögon, som samarbetar och som inte ständigt å jämt kastar skit på varann genom barnen.
Det är faktiskt något av det jag minns som allra mest plågsamt från min barndom.
Hur mamma ständigt förtalade pappa och sa saker som att han var falsk, en skit, en man som struntade i sina barn.
Å pappa som, då jag träffade honom, talade hånfullt om mamma. Kallade henne korkad, dum.
Båda sa de "Du är precis som honom/henne" (å tänkte väl inte själva på vad det innebar att vara lik någon som var värd så mycket förakt.)
Jag försvarade alltid min mamma/ pappa.
Jag... som litet barn... älskade båda mina föräldrar.

Barn gör gärna det... varesej vi förtjänar det eller ej.

Puss/ Asta