För närvarande

Jag har, för närvarande, ingen kontakt med min pappa.
Jag skriver för närvarande trots att det inte finns något tidsbestämt över det alls.
Det är inte det att han är iväg i fjärran land eller förhindrad att träffas så vi har ett datum när det inte är för närvarande längre.
Jag antar att jag inte står ut med tanken på att det är för evigt bara...
Jag vet många... så sorgligt jävla många... som inte har kontakt med någon av sina föräldrar (oftast pappan) på välgrundade orsaker och som uttrycker en sådan lättnad.
Äntligen! lixom.
Det kan han ha, gubbjäveln.
Jag känner mej befriad.
Jag känner inte så. Det är en stor, stor... stooor... sorg för mej.
En sorg jag har svårare att hantera än att jag har en skitrelation med min mamma.
Jag hoppas alltid att det ska lösa sej.

Jag ska inte gå in på varför vi bröt med varann senaste gången, det känns för privat, men vi gav och tog båda två kan jag tycka med lite perspektiv.
Jag var inte snäll!
Jag har valhänt sträckt mej efter honom på olika sätt men han vill inte mer och kanske är det egentligen det bästa även om jag har svårt att acceptera det.
I grunden finns ju nåt större och nåt djupare.
Vad jag behöver. Vad han inte kan (eller vill) ge.
Det får man väl bara ta och acceptera. Hacka i sej. Även om det är ens förälder.
Jag kan, om jag ställer mej utanför alltihop, förstå varför.
Jag har så svårt för det bara. Min pappa är som en evig kärlek för mej.
Jag stampar mentalt med foten, sliter i håret och skriker:
Men jag VILL att han ska älska mej.
Se mej.
Välja mej.
Vara stolt över mej.
Jag VILL!!!
Det är så barnsligt, och jag är halvvägs till hundra. Kanske i klimakteriet, påväg mot ålderdom.

Han fyller sjuttio år imorgon.
Det känns absurt att inte få vara med och fira den dagen.
Vissa dagar är värre än andra att inte ha kontakt. Vissa dagar tänker jag mer på honom. När det närmar sej hans födelsedag. När jag fyller år.
Jul å fardag å fina försommardagar när han och jag skulle kunnat sitta på en uteservering och dricka öl och snicksnacka så som vi har gjort. Andra år.
Och visst har jag tänkt (massor), så här dagarna före hans födelsedag, att jag kanske skulle försöka igen? Skriva ett par rader? Köpa en present? Kanske rent av åka dit?
Men nej, det finns inga tecken alls på att han skulle vilja det.
Inte ens med bästa välvilja, med den naivaste blicken, finns det såna tecken.
Enda stället vi inte stängt ute varann är Instagram och där svarar han aldrig på kommentarer, gillar aldrig mina bilder. Det finns inget tecken på intresse av mitt liv eller försoning. Han bara lever på...
Och det kanske får honom att framstå som jävligt osympatisk?
Jag vill inte ni ska tänka så. För det ÄR osympatiskt, men det finns annat med.
Han är charmig. Rolig. Snygg. Full i fan. Gråter när han blir rörd (precis som jag.)
Det finns andra sidor. Som jag har sett. Som jag vet finns.

Tänk om någon av oss dör? Om det blir förevigt försent och inte alls något för närvarande. Jag är så rädd för det. 

Om du mot förmodan läser pappa. Bli inte förbannad för att jag "lämnar ut," den enda jag verkligen lämnar ut här är mej själv. Grattis på födelsedagen. Jag älskar dej. Alltid.

Puss/ Asta