Brokigt å härligt eller en krigsförklaring.

Marcus Birro och Jenny Strömstedt är båda krönikörer på Expressen och skriver om samma sak. Nämligen skilsmässor och barnens påverkan av den.
Gå gärna in och läs.

De befinner sej på var sin sida i frågan.
Föga förvånande kanske. Jenny lever mitt i den "moderna familjen" och Marcus har uttryckt en längtan efter att få kandidera till partiledarskapet i Kristdemokraterna.
Jenny skriver om rätten att få vara lycklig även som vuxen. Trots att man är mamma. Om att barnen har kvar båda sina föräldrar och förhoppningsvis ytterligare föräldrar i bonusformat.
Hon skriver att omsorgen om barnen är det viktiga och om att vikten av att vara sann mot sej själv är en viktig del i barnuppfostran. Ja... fast kanske med andra ord.
Hon betonar starkt att blod inte alltid tjockast
Marcus å andra sidan skriver om att "alla barn är små kristdemokrater" och menar med det att barn tar för givet att föräldrarna kommer hem på kvällen, att vi sover där med dem, att vi alla älskar varann förutsättningslöst.
De vet ingenting om att kärlek kan ta slut, om otrohet och om att förverkliga sej själva.

Jag har själv båda erfarenheterna kan man väl säga.
Själv ett skilsmässobarn som som vuxen valt att hålla ihop familjen genom en hel del kriser å annat härligt. Stundtals "för barnens skull."
Jag tycker att båda har en poäng, för så jäkla enkelt... och så jäkla svårt... är livet.
Jag tror att många skiljer alldeles för lätt.
Väldigt mycket har kommit att handla om "jag, jag, jag" även för föräldrar.
Jag tror oxå att många skiljer sej alldeles för sent.
När de hatar varandra, gör illa varandra eller är halvt psyksjuka själva.
Det GÅR inte att säga vad som är rätt eller fel för någon annan.

Det jag kan säga är att en skilsmässa nog för alla barn är ett trauma.
Alla barn vill att mamma och pappa ska älska varandra.
Jag minns mina föräldrars skilsmässa när jag var 6 år som igår.
Å jag minns att jag drömde många många år om att de "skulle bli kära" i varandra igen.
Varenda gång (vilken i rättvisans namn inte var så många) som de talade vänligt till varandra så hoppades jag.
En gång, några år efter att mina föräldrar skilt sej, vaknade jag en sen kväll av pappas röst och av att mina föräldrar stod i hallen och talade med lågmälda och vänliga röster till varann.
Jag blev så fruktansvärt glad!
Men jag vet också att jag och min make periodvis varit så olyckliga med varann, så arga och så bittra, att det har förpestat tillvaron inte bara för oss utan i högsta grad barnen.
Med facit i hand hade de kanske då mått bättre av att vi delade på oss.
Det är ett hårt slag för ett litet barn när mamma och pappa skiljer sej.
Men det är kanske inte heller alldeles sunt att växa upp med vetskapen om att mamma och pappa är tillsammans för min skull.

Idag skiljer sej människor förhoppningsvis på ett bättre sätt än på -70 talet.
För barn har rätt till båda sina föräldrar, får de sedan kärleksfulla bonusföräldrar så är väl det underbart, men framför allt har de rätt till kärleksfulla ursprungsföräldrar.
Ursprungsföräldrar... jag säger inte mamma å pappa för det finns ju fler konstellationer... som båda har barnens bästa för sina ögon, som samarbetar och som inte ständigt å jämt kastar skit på varann genom barnen.
Det är faktiskt något av det jag minns som allra mest plågsamt från min barndom.
Hur mamma ständigt förtalade pappa och sa saker som att han var falsk, en skit, en man som struntade i sina barn.
Å pappa som, då jag träffade honom, talade hånfullt om mamma. Kallade henne korkad, dum.
Båda sa de "Du är precis som honom/henne" (å tänkte väl inte själva på vad det innebar att vara lik någon som var värd så mycket förakt.)
Jag försvarade alltid min mamma/ pappa.
Jag... som litet barn... älskade båda mina föräldrar.

Barn gör gärna det... varesej vi förtjänar det eller ej.

Puss/ Asta