Jag är rasande

Den 25:e november hade 22 kvinnor mördats i vårt land i år. Jag vet inte hur många som tillkommit sedan dess men 2 kvinnor mördades under julhelgen i alla fall.
Det väcker en sådan vrede i mej.
Att så många kvinnor blivit bestulna på sitt liv.
Att samtliga är dödade av män.
Att samhället inte reagerar.
Vad fan är det?!

I de allra flesta fall när kvinnor mördas står deras partner eller deras fd partner för dådet. Den absolut farligaste situationen för en kvinna är när hon bestämt sej för att lämna en våldsam och kontrollerande man.
84% av alla kvinnomord ser ut så här.
I5 % av kvinnomord begås av ett vuxet barn, nästan alltid en son.
Mindre än 1% är vansinnesdåd, begångna av främlingar.
Män som mördar kvinnor återfinns i alla samhällsklasser och bland alla nationaliteter. Det som ofta skiljer dessa mördare från andra mördare är att det är relativt vanligt att de är tidigare ostraffade. Att de inte finns i polisens register.
Bakom varje mördad kvinna finns tusen och åter tusen kvinnor som i sin vardag lever under våld, kontroll, hot mot sitt, barnen och husdjurs liv. Ett liv i terror.

Varför står inte inrikesministern med rynkad panna på presskonferenser och talar om detta mördandet?
Varför debatteras det inte var och varannan vecka i riksdagen?
Varför kommer det inte upp krisrubriker på löpsedlarna och varför hittar inte polisen på flashiga namn som: Operation Rimfrost för att få stopp på skiten?
Är det för att det handlar om kvinnor?
För det finns en gammal fin kultur i det här landet om att familjetvister skall skötas privat.
Är det därför en grov misshandel av en kvinna rubriceras som Hemfridsbrott, tidningarna skriver Mordbrand när en man satt eld på hela sin familj och rapporterna talar om Familjetragedi när en man dödat sin fru och sina barn för att sedan försöka ta sitt liv?
Det är mord det handlar om!
Jag kan inte tänka mej att samhället på något sätt skulle acceptera att 25 skötsamma män mördades i sina hem varje år.
Och så talas det om Manshat? Rabiata feminister som hatar män.
Alltså, snälla ni.

Det saknas pengar. Det saknas resurser.
Men jag tror inte det är det viktigaste.
Viktigare är att det saknas kunskap hos polisen som organisation och hos den enskilda polismannen.
Det saknas engagemang. Det saknas attityd och det är för lågt prioriterat.
Varför lägger polisen en massa pengar på att hålla isär supportrar i olika fotbollsderbyn? Varför lägger polisen en massa polisiära resurser på att skydda nazister som vill demonstrera?
Det kan de väl få lov att göra NÄR inte en enda kvinna i vårt land mördas i sitt hem av den hon lever eller har levt ihop med.
Händelsen i Kungsbacka med kvinnan som faktiskt ringer polisen mitt i julhelgen och som ändå blir mördad timmarna senare visar detta med all önskvärd tydlighet.

Jag är rasande!
Rasande!
Inte ett jävla ord till om "inte alla män" säger jag bara.
Inte ett jävla ord till om manshat.
Lös problemet.
För fan!

Puss/ Asta

Ähhh, jag känner mej skeptisk.

Man ska ha tilltro till de som är professionella, självklart ska man det.
Jag tänker på Säpo och polisens arbetet med att gripa den internationellt efterlysta ISIS terroristen Moder Mothanna Magid.

Jag tycker att alltihop är så jäkla märkligt.
Brukar inte IS soldater vara väldigt strängt troende?
Tvärsäkra på sin sak?
Denna killen hade dokumenterade vänskapsrelationer med människor av annan tro.
Han gillade att gå på krogen, drack alkohol, hänga med polarna och gå på badhus.

Brukar inte IS soldater vara noga med att gömma sej inför terrordåd?
Denna snubben hade sin boendeort utlagd på facebook, sitt namn på dörren och han försökte varken fly eller mörka att han var där. Han rörde sej i samhället och åkte med lokaltraffik medans hans ansikte fanns på varenda löpsedel.

Varför kollade inte polisen där först?
Innan de drog igång hela apparaten med säpo, efterlysningar och hans bild offentligt.
Det var ju bara att åka dit. Nä istället håller de presskonferens där de informerar om att de inte ens vet om han är i Sverige. Han kan vara i Norge. Han kan vara i Tyskland.
Eller ja, så kan han vara där han är skriven och där hans namn står på dörren.

Nä, jag tycker det hela är jäkligt konstigt alltihop och jag hoppas Säpo vet en massa som vi andra inte vet och kan förklara alla dessa konstigheter som en tjugotvåårig kille vars föräldrar och vänner snarare beskriver som snäll å blödig å utan religiösa grubblerier plötsligt försätter riket i dess högsta säkerhetsrisk någonsin.

Om Säpo och polisen missbedömt läget är i bästa fall är en oskyldig människa utpekad.
I värsta fall springer den riktiga terroristen runt och känner sej smart.

Puss/ Asta

Dagens huvudnyhet

Få kan väl ha missat det som toppar nyhetssändningarna ikväll och som det kommer att rapporteras med mest trycksvärta om i morgon. Det har varit ett jävla liv i Malmö idag.

Svenskarnas parti skulle valtala på tre platser i Skåne och hade blivit beviljade detta.
I Malmö samlades över tvåtusen motdemonstranter och polisen mobiliserade som aldrig förr.
Bilderna som kablas ut på rasande demonstranter och polisens agerande på nyhetssidorna vittnar om kaos.
Jag var inte där. Jag lugnar mej därför med att kalla polisen för inkompetent och att ha agerat med övervåld. Det kommer att komma vittnesmål, det kommer att bli utredningar, säkert både mot enskilda poliser men oxå mot deras aktion i stort. Jag avvaktar den.

Vad jag redan med säkerhet vet att jag tycker är...
Sverige är alldeles för frikostiga med att bevilja möte på allmän plats för Svenskarnas parti.
Jag ställer mej väldigt väldigt frågande, för att uttrycka mej diplomatisk, till hur ett nazistiskt parti får lov att hålla möten och ens existera i ordnad form.
Kom inte gastande med er jävla yttrandefrihet nu!
Jag är så TRÖTT på missbrukandet av fina, demokratiska lagar och värderingar.
Nazister är genom sin blotta uppsyn hets mot folkgrupp.
De kränker en överväldigande majoritet av svenska folket bara genom att visa sej.
Alla vet vad de tycker och var de står. De själva, svenska folket, "nya" svenskar, polisen, politikerna, rättsväsendet. Alla.
Tacka FAN för att vanligt folk blir förbannade!
Det är en medborgerlig demokratisk rättighet att bli förbannad på nazism.
Ja, för jag tror faktiskt att majoriteten av motdemonstranterna var vanligt folk och inte någon våldsbejakande vänsterextremism.
Det tror fan att de blir förbannade av att se och höra detta patrask på sina gator.
Det tror fan att de blir förbannade av att se alla dessa poliser som är där för skattebetalarnas pengar och som med auktoritet slår en skyddande järnring kring nazisterna.
Jag hade oxå blivit galen av ilska om jag varit på plats.
Jag inser att det var ett svårt uppdrag för polisen. Jag fattar det.
Det är ett uppdrag de inte borde fått. Svenskarnas parti borde aldrig fått hålla sitt valmöte.

Sen. Trött kan jag konstatera att de enda som förmodligen är rätt nöjda med dagen är nazisterna.
Polisen fixade inte sitt uppdrag som de borde ha gjort, motdemonstranterna lyckades varken förhindra eller tillräckligt störa SvP.
Men killarna i Svenskarnas parti skrattar nog gott åt kaoset de ställde till i demokratins namn.
1-0 till dom.

Jag vill avslutningsvis dela en väldigt klok text jag läste på facebook.
Ni som missat att läsa den GÖR det, för den är verkligen så... spot on som min äldsta dotter sa.
Jag betonar igen att det inte är jag som skrivit nedanstående text. Det är Monika Karlsson krönikör Smålands folkblad som gjort.

Jag önskar att du ställde dig frågan: Vad gav just mig rätten till allt jag så högljutt försvarar som mitt, bara mitt? Varför skulle just jag serveras på silverfat ett liv i ett land, där det finns mat och rent vatten utan att jag behöver fundera på hur det går till, och där vi alla har tillgång till rösträtt, utbildning, sjukvård och en relativ trygghet i livets alla skeden?
Vet du, även här har människor stått på barrikaderna och riskerat allt dom har för att slåss för det du påstår tillhör bara dig. För det du missunsamt hävdar är ditt, bara ditt. Inte någon annans som kommer från nån annan konstig del av världen som de får skylla sig själva för att de föddes i.
Allt det du tror är ditt bara för att du är svensk.
Lyft blicken för fan!
Det är en slump!
Det är en slump att just du har allt det där, fattar du inte det? I det kosmiska skämt som mänskligheten är, kunde du lika gärna blivit född av en prostituerad i Brasiliens slum, av en förskrämd våldtagen fjortonåring i Rumänien eller under Gazas eller Libyens eller Irans missilsken. Det är en slump som du i ödmjukhet ska vara förbannat tacksam för varje välsignad dag av ditt liv som du slår upp ögonen och inte behöver undra hur du ska få mat, om dina barn ska överleva eller om ditt hus kommer att stå kvar när dagen är slut.

Tänk på det nästa gång du rynkar på näsan åt tiggarna utanför affären. Eller har åsikter om vår asylpolitik, om kommunens hem för ensamkommande flyktingbarn, om de mörkhyade kvinnorna i heltäckande slöja som med blicken i marken råkar passera ditt svenska, rättfärdigt skattebetalande synfält. När du säger att ”de får väl skylla sig själva, de får väl jobba, de får väl ta tag i sin situation i hemlandet i stället. De får väl ta tag i sina liv. Det har minsann jag gjort”.
Du har inte gjort ett dugg för att förtjäna att födas i just det här landet, med alla privilegier och räkmackor och silverskedar i din stora trut som det innebär!
Dessa ständiga uppdelningar av vi och dom, det förtär oss alla.
Det finns inga dom.
Det finns bara ett enda enormt vi på en pytteplanet i universum med en massa resurser som skulle kunna räcka åt oss alla. Det handlar bara om fördelning. Glöm aldrig det.
Och i din lilla, lilla värld där du försvarar dina snäva gränser med pompösa ord som ”ansvar”, ”Vi har faktiskt inte råd!” och ”valfrihet”, där krymper ditt hjärta och ditt sinne för vad som krävs för att bygga något civiliserat. Vad som krävs för att bygga ett samhälle där vi inte lämnar våra svaga bakom oss för att dö när vi drar vidare till nästa grotta, nästa jaktmarker.

Du tar dig rätten att avgöra vad som är fattigdom och utsatthet och mänskliga rättigheter. Från din nödtorftigt ihopspikade piedestal som vacklar på ben av fördomar, Avpixlatkommentarer och lösryckta citat och dåligt kontrollerade tidningsankor som blir till indignerade Facebookstatusar, där pekar du ut vilka som förtjänar liv och värdighet och vilka som inte gör det. Du som aldrig varit hungrig, aldrig sett någon du älskar dö, aldrig brunnit för en rättvisa som ditt land sätter dig i fängelse för.
Döm du utefter vad du menar gäller för alla andra människor som fötts till den här planeten. Av en slump, precis som du.
Men tro aldrig att du har ensamrätt på demokrati, mat, bostad, trygghet och värdighet bara för att du råkade födas i Sverige.

Mörka hemligheter

Apan skriver om mörka bekännelser och jag tänkte jag skulle delge er några själv.
Jag tror att jag skrivit om detta tidigare, men jag har fått många nya läsare sedan jag började blogga för hundra år sedan.

Jag har ett ärr på mitt knä.
Ärret påminner mej om en "dramatisk" eftermiddag i min barndom.
Hur gammal kan jag ha varit? Minns faktiskt inte... kanske 8-9 år.
Min mamma hade en väninna hemma, väninnan var ofta småspydig och kritisk mot mej och jag var lite rädd för henne.
Mamma beställde pizza och jag fick cykla iväg för att hämta dem.
På hemvägen gick det lite fort och jag fick sladd på gruset å välte med cykeln.
Slog upp mitt knä och pizzorna flög förstås all världens väg. Ur sina kartonger.
Jag vågade inte komma hem och berätta om detta... slarv... för mamma å hennes kompis så jag hittade på en lögn.
Sa att tre "stora barn" stått i vägen och knuffat mej när jag cyklade förbi!

Mamma och hennes vän blev väldigt upprörda och ringde polisen!
Å polisen kom och tog upp signalement.
Jag fick använda min fantasi. Beskrev dem som "äldre tonårskillar", med jeans, en hade haft pippitröja på sej.
Jag fick åka med i polisbilen medan de körde runt och letade!
Bäst vi körde där anropade de på radion att de plockat in tre misstänkta med passande signalement.
Vi åkte till station och jag fick titta genom en sån där ruta där man kan se in, men de där inne kan inte se ut.
De tre gripna motsvarade nästan exakt mitt signalement.
Men självklart fick jag säga nej. "Nej, det är inte dom."
Jag minns att polisen blev lite upprörd och sa nåt i stil med" Men de ser ju precis ut så som du beskrev?! Är du säker?! Du behöver inte vara rädd, dom kan inte se dej."
Stor irritation när jag stod fast vid att det inte var "gärningsmännen."
Jag var vuxen med god marginal innan jag berättade sanningen för mamma.

Några år senare ljög jag och hamnade hos polisen igen.
Då var jag mindre smart.
Jag gick i 6:an och skolkade så mycket att mamma tagit ifrån mej nyckeln hem.
Det hindrade inte mej och pojkvännen en dag.
Vi bodde på bottenplan och jag slog in en ruta.
Vi nojsade väl runt, käkade limpmackor och begav oss iväg innan mamma kom hem.
Sen var det bara att "spela förvånad och säga att det måste ha varit inbrott."
Mamma ringde polisen... igen.
Jag fick komma till station.
En kvinnlig, mycket syrlig polisman frågade om jag inte tyckte det var märkligt att "inbrottstjuven inte stulit någonting men varit artig nog att sopa upp glaset."
Aj. Inte smart.

En ännu mörkare bekännelse är vad jag som liten gjorde mot min bror.
Till saken hör att jag alltid kände mej (och var) förbisedd av min mamma jämfört med min bror. Han var hennes älskling, hennes prins och jag var alltid "straffet för hennes synder."
När jag var kanske 7-8 år och lillebror då 4-5 år så kom jag på en gruvlig hämnd.
För givetvis var det honom min ilska riktade sej mot o inte mamma som eg var orättvis.
Mamma duschade alltid sent på kvällen när vi lagt oss. Då smög jag upp, kissade i ett decilitermått och hällde på lillebrors sovande rumpa.
Mamma blev helt vansinnig på lillebror "som var så stor å sängvätare."
Hon pratade allvar med honom, bannade honom, suckade över honom.
Å jag var så NÖJD!
Även detta var jag närmare 30 innan jag berättade för mamma.

Har du några mörka hemligheter?

Puss/ Asta

Puss/ Asta