Mörka hemligheter

Apan skriver om mörka bekännelser och jag tänkte jag skulle delge er några själv.
Jag tror att jag skrivit om detta tidigare, men jag har fått många nya läsare sedan jag började blogga för hundra år sedan.

Jag har ett ärr på mitt knä.
Ärret påminner mej om en "dramatisk" eftermiddag i min barndom.
Hur gammal kan jag ha varit? Minns faktiskt inte... kanske 8-9 år.
Min mamma hade en väninna hemma, väninnan var ofta småspydig och kritisk mot mej och jag var lite rädd för henne.
Mamma beställde pizza och jag fick cykla iväg för att hämta dem.
På hemvägen gick det lite fort och jag fick sladd på gruset å välte med cykeln.
Slog upp mitt knä och pizzorna flög förstås all världens väg. Ur sina kartonger.
Jag vågade inte komma hem och berätta om detta... slarv... för mamma å hennes kompis så jag hittade på en lögn.
Sa att tre "stora barn" stått i vägen och knuffat mej när jag cyklade förbi!

Mamma och hennes vän blev väldigt upprörda och ringde polisen!
Å polisen kom och tog upp signalement.
Jag fick använda min fantasi. Beskrev dem som "äldre tonårskillar", med jeans, en hade haft pippitröja på sej.
Jag fick åka med i polisbilen medan de körde runt och letade!
Bäst vi körde där anropade de på radion att de plockat in tre misstänkta med passande signalement.
Vi åkte till station och jag fick titta genom en sån där ruta där man kan se in, men de där inne kan inte se ut.
De tre gripna motsvarade nästan exakt mitt signalement.
Men självklart fick jag säga nej. "Nej, det är inte dom."
Jag minns att polisen blev lite upprörd och sa nåt i stil med" Men de ser ju precis ut så som du beskrev?! Är du säker?! Du behöver inte vara rädd, dom kan inte se dej."
Stor irritation när jag stod fast vid att det inte var "gärningsmännen."
Jag var vuxen med god marginal innan jag berättade sanningen för mamma.

Några år senare ljög jag och hamnade hos polisen igen.
Då var jag mindre smart.
Jag gick i 6:an och skolkade så mycket att mamma tagit ifrån mej nyckeln hem.
Det hindrade inte mej och pojkvännen en dag.
Vi bodde på bottenplan och jag slog in en ruta.
Vi nojsade väl runt, käkade limpmackor och begav oss iväg innan mamma kom hem.
Sen var det bara att "spela förvånad och säga att det måste ha varit inbrott."
Mamma ringde polisen... igen.
Jag fick komma till station.
En kvinnlig, mycket syrlig polisman frågade om jag inte tyckte det var märkligt att "inbrottstjuven inte stulit någonting men varit artig nog att sopa upp glaset."
Aj. Inte smart.

En ännu mörkare bekännelse är vad jag som liten gjorde mot min bror.
Till saken hör att jag alltid kände mej (och var) förbisedd av min mamma jämfört med min bror. Han var hennes älskling, hennes prins och jag var alltid "straffet för hennes synder."
När jag var kanske 7-8 år och lillebror då 4-5 år så kom jag på en gruvlig hämnd.
För givetvis var det honom min ilska riktade sej mot o inte mamma som eg var orättvis.
Mamma duschade alltid sent på kvällen när vi lagt oss. Då smög jag upp, kissade i ett decilitermått och hällde på lillebrors sovande rumpa.
Mamma blev helt vansinnig på lillebror "som var så stor å sängvätare."
Hon pratade allvar med honom, bannade honom, suckade över honom.
Å jag var så NÖJD!
Även detta var jag närmare 30 innan jag berättade för mamma.

Har du några mörka hemligheter?

Puss/ Asta

Puss/ Asta