Min son

 

Hittade en sån fin bild på min ende son på fejjan å ville lägga upp den.
Har inte så mycket kort på honom då han antingen har en förmåga att blunda på alla bilder eller oxå slänger upp handen framför sej så fort en kamera närmar sej.
Men visst är han fin min store pojk?!

Att fostra söner. Till att bli bra män.
Jag vet inte hur mycket eller lite jag har tänkt på det under hans uppväxt.
Jag har försökt ge samtliga mina ungar en bra grund och jag har försökt att fostra dem till goda människor.
Fast det vet i fan... det tror jag att de hade blivit oavsett min insats.
De är helt enkelt bäst.

Som jag sagt förut så är det väldigt speciellt att ha en son.
Inte bättre än att ha döttrar, bara annorlunda.
Enklare på många vis.
Mindre konfrontation, mindre ifrågasättande.
Vi har nästan aldrig bråkat.
Blir han sur på mej går han muttrande undan och efter en kvart är det bra igen.
Å andra sidan är jag närmare mina döttrar på ett annat sätt.
Mindre distans. Vi är mer lika.

Min son.
Jag är så ruskigt stolt över den man han har blivit.
Han är rolig å smart, snäll å omtänksam.
Diplomatisk å stark. Auktoritär, rak å ömsint.
Och väldigt väldigt vacker förstås.
Han kommer att bli en fantastisk lärare, äkta make å pappa en dag.
Precis som han är en fantastisk son.

Ville bara säg det :) Visa er det :)

Puss/ Asta