En gamlings funderingar

Jag är alltid före min tid.
Och nej då pratar jag inte om mode å trender och sånt för där är jag snarast sist på bollen. Jag menar att jag alltid är i framtiden i tanken.
Jag ställer in mej på höst redan i slutet av juli. Jag tänker på att börja jobba igen när halva semestern har gått.
Jag är sån med allting. Har alltid varit.
Jag brakade in i puberteten när jag var nio. Jag var som den sjövildaste artonåringen vid tolv. Jag var vuxen vid sjutton. Fyrabarnsmamma vid tjugofem.
Barnbarnen blev min viktigaste prioritet när många jämnåriga hade skolbarn.

Och kanske är det därför jag redan ställt in mej på ålderdomen?
För jag märker att jag ser på mej själv/ känner mej äldre än de flesta jämnåriga.
En vän som är några år äldre än mej delade en bild på Facebook och skrev nåt om att hon var medelålders och inom mej fnyste jag lite och tänkte "Gumman, det var många år sedan."
För rent statistiskt är det ju så att vi kvinnor i genomsnitt lever till de blir 84 år (enl SCB.) Hälften... alltså medel... av det är 42 år.
Men medelåldern för allmänheten verkar vara nåt helt annat.
Så här står det på Wikipedia: "US Census menar att medelåldern infaller i åldrarna 45 till 65 år medan samhällsvetaren Erik Erikson menar att det handlar om åldrarna 40 till 65 år och enligt Stora Familjeläkarboken är övre medelåldern 50 till 70 år, då vissa sjukdomar brukar uppträda allt oftare."
I mitt huvud är det lixom utförsbacken kvar nu...

Jag känner mej väldigt gammal. Inte gammal-gammal utan mer sliten och förbi.
Jag väger mer än någonsin. Jag ser äldre ut än någonsin. Jag känner att jag tappat min attraktionsförmåga. Jag är helt enkelt inte snygg längre.
Till å med min familj säger det.
Allt det där försöker... försöker... jag förbise.
Fåfänga är en av de egenskaper jag allra minst vill ha.
Fåfänga och snålhet. Fytti sjutton.
Men det är även viktigare saker. Jag märker att jag är stelare. Blir lättare yr.
Kroppen protesterar emellanåt, absolut inget allvarligt, men ändå den är inte som förr.
Jag har en usel kondition. Jag blir andfådd för ingenting och orkar inte bära på småbarn som förr.
Det här gör mej lite rädd faktiskt. På riktigt!
Jag är inte redo att bli gammal-gammal. Inte redo att bli nån som man reser sej för på bussen eller som mina barn hyschar på sina barn att vara försiktig med mormor/ farmor. Verkligen inte.
Jag vill inte bli som min mamma om tio år som med ansträngning och ytterst lååååångsamt kunde gå 1 km för tio år sen. Då när jag är som hon var då åldersmässigt. 

Jag har verkligen aldrig tagit särskilt god hand om min kropp.
Jag har rökt och jag har krökat och jag har käkat dåligt och aldrig tränat. Därtill att jag knappt sover.
Otroligt nog har den varit snäll mot mej ändå men nu börjar jag känna att det är inte gratis längre. Det kommer framförallt inte vara gratis den tid som kommer. 

Puss/ Asta

Vad är tant för dej?

Jag titulerar mej ofta som Tant.
Fyrtioåtta år gammal har jag rimligen levt levt mer än halva livet även om jag skulle ha turen att bli en gammal kvinna.
Jag är alltså gott å väl medelålders, det är man i ordets verkliga mening i halvlek, vilket för svenska kvinnor torde bli vid fyrtiotvå eftersom kvinnor i genomsnitt blir åttiofyra år i Sverige.
Få nyblivna fyrtioåringar jag känner är bekväma med att kalla sej medelålders.
Medelålders är snarare de i sextioårsåldern får man en känsla av men så är det alltså inte.
Och är man medelålders så borde man väl rimligen vara... tant?

Vad står tant för? Alltså, vad väcker ordet hos dej?
Jag måste erkänna att jag själv har lite problem med det.
Eller det är som med så mycket annat, det är okej så länge jag äger ordet, så länge det är jag som kallar mej själv för tant. Det är oxå okej om barn tilltalar mej så, för små barn är ju alla kvinnor över tjugo tant.
Men om andra, vuxna människor, antyder det... att jag skulle vara just tant... så kan jag känna att det skaver.

Tant används ju på så olika sätt.
Åtminstone jag lägger olika betydelse i ordet.
Det kan vara väldigt positivt. En äldre, eller åtminstone inte purung kvinna, som tar för sej, vägrar ta skit, säger ifrån, står för den hon är och det hon tror på. 
Men klangen kan även vara negativ. Någon som är tråkig, moraliserande, lite präktig så där.
Tant kan vara något man växer i med stigande ålder precis som jag resonerade i början av inlägget men tant kan även vara något man är näst intill född med när det då kommer till de där negativa egenskaperna. Trist, inskränkt, förveten och skvallrande. Vi har väl alla mött typen? Den finns i alla åldrar.
Den typen av tant hoppas jag aldrig att jag blir. Det är mer en karaktär än en ålder.

Att jag så ofta använder ordet tant om mej själv är att jag vill återerövra det.
Jag vill fylla ordet med mitt. Och min tant kan vara livsbejakande, snygg, fräck, rolig men hon ska ha det där draget av att gå sin egen väg, av styrka och av jävlar anamma.
Jag är fyrtioåtta år och ja, alltså gott å väl medelålders men jag tror att jag delvis identifierar mej äldre för att jag i hela mitt liv varit tidig och därför "hunnit med" mer än många i min ålder.
Det finns ju kvinnor som bara är fyra-fem år yngre än mej som föder barn.
Jag läste att Titiyo väntar barn å hon är femtio!
Jag har vuxna barn, herre gud min äldsta är över trettio och jag har sju barnbarn.
Nästa år, om jag fortfarande är gift och om jag fortfarande lever, firar jag silverbröllop. Där är inte så många i min ålder.
Och det är klart att det gör något med ens självbild om man identifierar sej som småbarnsmamma eller mormor/farmor.

Vad väcker ordet hos dej? Är du tant å när blev du i så fall det?

Puss/ Asta

Bild från i september. Fan vad mycket snyggare man är med lite solbränna.
Känner mej tio år äldre idag.

Fan, så jävla gammal är jag inte.

 

Jag har alltid känt mej äldre än vad jag är. Levt som om jag vore äldre.
När jag var liten tog jag stort ansvar, hade egen nyckel kring halsen och gick hem efter skolan i ettan.
Som tolvåring levde jag som galen tonåring och innan jag var myndig hade jag barn och levde småbarnsliv. Vid tjugofem hade jag min första ålderskris.
Jag vet inte varför det varit så men jag tänker att det kanske är så nu med, jag känner mej äldre än vad jag är?

Min främsta identifikation numera är mormorsrollen.
Det är vad jag är. Mormor till Ängla och Noah. Å farmor då till Kieran men honom träffar jag ju inte ännu.
Därmed jämför jag mej med och känner släktskap med andra som har små barnbarn... fastän flertalet av dem är åtminstone tio år äldre än vad jag är.
Jag skulle ju faktiskt ha kunnat få barn för säg tio år sedan och haft fullt upp med läxläsning, fritidssysslor, föräldramöten och annat som hör dom åren till och då förmodligen inte känt mej lika medelålders.
Huden har förvisso förändrats en hel del sista åren men de grå håret har jag ju haft sedan jag var tjugofem, att jag gummat till mej i kroppen beror förmodligen på att jag unnar mej lite mycket och springer lite lite.
Senast för ett år sedan hade jag "massor av ägg kvar" vid besiktningen.

Nu har jag inga större problem med hur jag uppfattar min ålder, ingen önskan om att vara "ung." Sedan jag var... tja, kanske trettio har jag hela tiden tyckt att min bästa tid är nu. Jag kan varmt rekommendera medelåldern!
Krämporna har ännu inte kommit, jag har mer fritid än förr, upplever större intresse av män än som tjugofem-trettioåring, har ett annat lugn (även om jag alltid kommer att vara the woorying kind), en annan klokhet och en större ödmjukhet än förr. Jag väljer mina strider på ett helt annat sätt, måste inte alltid bevisa att jag har rätt som jag var besatt av som yngre.
Men det är intressant att se hur omständigheterna styr och att mönstret om att "känna sej äldre" består genom så många perioder av ens liv.
Precis som det finns dem som är tvärt om. Som aldrig blir vuxna. Som byter ut fruar hela livet å vill vara ständigt förälskade eller som skaffar barn när de är över femtio.

Å på tal om det, nu ska jag färga håret. Nu har jag övat på att ha grå utväxt länge nog.

Puss/ Asta

Behöver hjälp av kvinnor.

 

Jag har så smått börjat fundera på vad jag skall skriva min D-uppsats om.
Det finns ju massor av intressanta ämnen och vinklingar.
Initialt tänkte jag skriva om något som var brett eller allmängiltigt nog att gälla oavsett var jag jobbade. Något jag kunde ha med mej så väl på en ungdomsmottagning som på en förlossningsavdelning eller en fertilitetsklinik.
Så tänkte jag när jag skrev C-uppsatsen, då valde jag långvarig smärta.

Men ju mer jag har funderat desto mer känner jag för att skriva om någonting kring klimakteriet.
Trist och osexigt ämne tänker ni. Inte alls.
Klimakteriet är en lång period i en kvinnas liv, den kan sträcka sig över 10-15 år, alltså längre än vad puberteten är.
Klimakteriet börjar med en sviktande ägglossning, allt mer vikande fertilitet, sjunkande östrogen och avslutas med menopaus... och därefter... vad? Ålderdomen?
Menopaus inträffar kring 52 års ålder. Tidigare för vissa, något senare för andre.

Som ung flicka och kvinna finns Ungdomsmottagningen.
Senare tar Mödravården vid. Mödravården som även kan kallas Barnmorskemottagning.
Dit vänder sig den fertila kvinnan för provtagning, preventivmedelsrådgivning och i samband med graviditet. Det är alldeles naturligt.
Men vart vänder sig kvinnan i klimakteriet? Och med vilka problem?
I Mödravårdens uppdrag står det att de skall verka för reproduktiv och sexuell hälsa under hela kvinnans liv.
Några meningar senare så står det att Mödravården är för den kvinna som slutat gå på Ungdomsmottagningen fram till några år in i klimakteriet.
Sexuell hälsa hela hennes reproduktiva år alltså...
Det gör mej förbannad ur både ett folkhälso och ett rättviseperspektiv!
Kvinnohälsa har aldrig varit lika viktig som mäns hälsa och detta gäller då i synnerhet den icke reproduktiva kvinnan.

När jag skulle byta spiral kände jag mej vilsen innan jag ringde och bokade tid på Mödravården.
Jag kände inte heller att jag direkt passade in i väntrummet bland alla föräldraridningar.
Om jag senare kommer få problem med klimakteriet i form av värmevallningar, nattliga svettningar, torra slemhinnor som får sex att göra ont, depression och sömnproblem så förväntas jag vända mej till en gynekolog antar jag?
En gynekolog kan skriva ut östrogen, i systembehandling och/ eller lokalt.
Hen kan skriva ut antidepressiva och sömntabletter.
Men mer då?
Varför skall inte en kvinna i klimakteriet få stöd, råd och samtal kring sin sexualitet och sitt välmående som alla andra kvinnor.
Flera gånger har jag varit på väg att skriva "den äldre kvinnan" men ändrat till "kvinnan i klimakteriet", för vi talar om en lång tid. Vi talar om kvinnor på dryga fyrtio år fram till... ja, vad är genomsnittsåldern för en kvinnas liv i Sverige... 84 år?
Kvinnor i fyrtio-femtio års åldern är mitt i karriären, mitt i sitt sexualliv, barnen har blivit vuxna och på många områden väntar förändring och utveckling.

Förstår ni nu hur jag menar?
Många av mina läsare ÄR kvinnor som står inför eller mitt i klimakteriet och jag skulle vilja ha era tankar. Hur känner ni inför klimakteriet? Var hämtar ni stöd? Hur skulle ni vilja ha det? Hur blir ni bemötta?
Det vore väldigt roligt om ni ville dela med er av era tankar så kanske en frågeställning eller ett syfte så småningom kan utkristallisera sej för mej kring HUR jag ska ta mej an detta ämne.
Tack.

Puss/ Asta