Övervården av våra äldre

Nu ska jag ta mej an ett känsligt  prekärt ämne som ingen riktigt vågar ta i, allra minst politikerna. Jag talar om vården av våra äldre.
Nej, inte om skandalerna som uppmärksammats kring äldreboendena utan om den somatiska slutna vården av våra äldre.
Äldre som upptar akutvårdsplatser på våra sjukhus. Denna övervård av gamla och/ eller svårt dementa sjuka.
Nej, jag förespråkar inte ättestupa för de som har fyllt 65 år och slutat vara lönsamma för samhället, inte alls, bara en smula rim och reson.

Medicinavdelningen jag arbetar på har specialisering inom hjärt och njursjukvård men där upptas de allra flesta platserna av sk multipelt sjuka äldre.
Så ser det ut på flertalet medicinavdelningar törs jag påstå.
Befolkningen ökar och kommer så att fortsätta göra. Det vet vi.
Samtidigt krymper den arbetande befolkningen som ska betala kalaset. Det vet vi också.
Det ställer stora krav på våra politiker, att tänka om och att tänka nytt.

Jag har inte full koll på vad ett dygn inneliggande på sjukhus kostar samhället men har hört siffran på 8000 kr. Detta alltså innan kostsamma operationer, behandlingar, läkemedel, röntgenundersökningar osv. Med det inräknat kan vi nog... lätt... dubblera kostnaden per vårddygn.
Senast jag arbetade bestod 7 av mina 8 patienter av väldigt gamla, svårt sjuka människor. Tre av dem med demens upptill. De har legat hos oss i veckor. En del i månader.
Och detta är ingenting underligt, så ser det ut till vardags.

Bortsett från det allra viktigaste, det individuella lidandet det orsakar för gamla oklara människor att byta miljö till något så inhumant som ett sjukhus där de ständigt möter nya människor, där det alltid är upptänt, där de hela tiden blir störda, där det ständigt låter av en massa larm och signaler så kostar de en massa pengar och upptar vård som bättre skulle kunna skötas någon annanstans.
Läkarna... inte alla men väldigt många... är av okänd anledning (rädsla för anmälningar? direktiv från politiker? till följd av påstridiga anhöriga?) väldigt otydliga i att sätta gränser eller besluta om vårdnivån.
Överläkare byts ofta ut varje vecka och den nya överläkaren skall lära känna patienterna och sätta sina tassavtryck på vårdandet.
Det tas dagliga prover. Det beställs ständigt nya röntgenundersökningar. Det ska gastroskoperas och koloskoperas även om man i förhand vet att det inte går att åtgärda något då patienten är för svag. Men diagnos måste ställas.
Å för detta måste patienten betala i form av ex laxeringar som kan knäcka en ungdom, oro, smärta osv.

Beslut om 0 HLR tas allt för sällan.
0 HLR betyder inte att patienten inte ska få behandling (antibiotika, smärtstillande, läkemedel osv) det betyder endast att patienten inte skall återupplivas vid ett hjärtstopp.
Är inte 0HLR beslutat, ja då är det vårdpersonalens skyldighet att utföra allt detta... ventilation, kompressioner (hej, vad det ryker revben på gamla människor) och elstötar. För att återuppliva till vad? Om du redan är 86 år och inte kommer ihåg att mamma är död.
Det hålls liv i gamla människor vars kroppsfunktioner inte vill vara med längre.
Det kopplas kärlretande fettlösliga näringsdropp som får nålarna att gå sönder och som får stickas om å stickas om dagarna i ända. Ibland hållas fast, ibland drogas för att de inte ska protestera bara för att hålla dem vid liv. "Patienten kan ju inte svälta ihjäl!"
Varför inte? Om du är gammal å svårt sjuk å har levt ditt liv och kroppen helt enkelt inte vill mer.
Ingen frågar den gamla människan vad hen vill, hen är förövrigt för sjuk/dement för att ge något svar.

Det är lidande vi pratar om. Lidande jag inte själv vill bli utsatt för som gammal, lidande jag inte vill se mina föräldrar utsättas för.
Men det är också skattepengar. Resurser.
Sjukvården anser sej inte ha råd med tillräcklig personaltäthet, de anser sej inte ha råd med drägliga löner.
Samhället anser sej inte ha råd med hemlagad mat till äldre eller till att de från sina boende ska få en stunds sällskap eller promenad men denna... sjuka... somatiska vård har man råd med!
Det är galet, det är nåt som är allvarligt fel.
Människor dör i väntan på sin cancerbehandling. Andra får vänta på att operera sin höft eller rygg i månader med svåra smärtor.
Men gamla, dementa människor ska absolut behandlas in absurdum. För har du kommit in akut till sjukhus så har du.

Självklart skulle vården av äldre skötas mycket billigare och mycket skonsammare för patienten i hemmet eller på deras boende.
Självklart skulle en kommunsköterska som tjänar många tusenlappar mer än sjuksköterskorna inom landstinget med stöd av en läkare som är tillgänglig och med tillräckligt personal kunna utföra det som vi oftast gör när gamla sjuka kommer till oss.
Det handlar om att ge vätskedrivande. Eller dropp. Eller några sprutor antibiotika.
Enkla behandlingar.
Självklart skulle en engagerad familjeläkare kunna sätta sej ner och tala med patienten och dess anhöriga om vad som är en rimlig vårdnivå och vilka förväntningar som är rimliga att ha när man passerat 90.
Självklart hade det även frigjort pengar, resurser och platser på medicinavdelningarna runt om i landet som knäar under kraven.
Alla vi som verkligen vill ge en medmänsklig, kvalitativ och säker vård.

Den säkra vården vill politikerna gärna prata om. Prata om och garantera.
Men hur och var ifrån det skall finansieras är inte alls lika populärt att diskutera.
Än mindre vilka som får betala.

Puss/ Asta

"Inte råd med skäliga löner." Ett inlägg om en korkad sjukvård och bemanningsföretag

Vården är en bransch som angår alla, inte bara oss som arbetar inom den.
Den borde engagera dej!
Vi är liksom inte där i huvudsak för vår egen skull, även om intresset för människor och viljan av att hjälpa, någon gång stod i fokus för vårt yrkesval.
Sjukvården är något som alla människor kommer i kontakt med förr eller senare, för egen del och för sina anhörigas räkning.
En fungerande sjukvård och väl använda skattepengar borde således ligga i allas vårt intresse.

Under en lång tid har vården rapporterat om sjuksköterskebristen Sverige, ett problem som alla landsting brottas med.
"Det finns inga sjuksköterskor att få tag på heter det."
Väldigt märkvärdigt med tanke på att sjuksköterskeprogrammet fortfarande fyller sina klasser med, bara i lilla Varberg, två klasser/ år.

Förr i världen... för inte alls så länge sedan... lockades vårdpersonal till mitt lilla sjukhus med hjälp av sitt läge. En gemytlig sommarstad. Västkusten. Havet och ljumna vindar.
Nu mera räcker inte det.
Nu mera vill sjuksköterskor dessutom ha betalt och en dräglig arbetssituation.
Därmed söker väldigt få utannonserade lediga tjänster.
Många av de som söker tackar nej när de inte får den lön de eftersöker.
Många av mina kollegor har slutat för att löneläget är stagnerat.
Vi får hela tiden höra,  år efter år och på vartenda lönesamtal att vi är "duktiga och uppskattade men tyvärr finns det inte pengar till skäliga löner, tyvärr handlar det bara om småpengar som skall fördelas."
De nya sjuksköterskorna väljer istället psykiatrin å kommunen som av tradition anser sej ha råd att betala högre löner och de utvandrar i allt högre grad till våra grannländer Danmark och Norge med sin kompetens.
Följden blir en slitsam arbetssituation med ständiga luckor, tillfälliga vikarier, dubbelpass och byte av pass för att dag för dag lösa den akuta situatioen.

Sedan en tid tillbaka har medicinkliniken (de andra klinikerna har jag inte koll på) i Varberg fått lov att anlita bemanningsföretag för att lösa den akuta krisen.
På min avdelning har vi just nu 6 stycken bemanningssköterskor.
Det är inget fel på dem, jag vill betona det!
De är duktiga och rara, de gör säkert sitt bästa men deras arbete kommer alltid att vara "här å nu", de är anlitade för att göra en stödinsats, in och ut.
Självklart tar de inte ansvar för allt kringjobb som är på en avdelning utöver patienterna, självklart känner de inte samma tillhörighet gentemot oss andra och mot avdelningen.
De är här just nu och sedan drar de vidare till nya uppdragsgivare.
Jag kan inte svära på vad de tjänar. Men jag har hört välgrundade rykten om ca 35000 kr/ månad vilket säkert är helt rimligt. Därtill antar jag att bemanningsföretagen vill tjäna en slant.
De... som enskilda medarbetare är bara att gratulera och det står alla sköterskor fritt att söka arbete hos ett bemanningsföretag... det är inte mot dem jag vill rikta kritik.
35 000 x 6 ssk = 210 000 kr/ månad.
Var och en av dem tjänar ca 10 000 kr mer än vad vi andra gör i månaden.
10 000 x 6 ssk = 60 000 kr/mån.
Och så matas vi år in och år ut med mantrat att det inte finns några pengar till ökade löner?!?!
Det finns ju uppenbarligen HUR mycket pengar som helst.
De hade kunnat anställa 6 stycken nyfärdiga ssk med deras nya hårda krav "Inte under 25 000 kr."
Därefter hade de ÄNDÅ haft råd att fördela 60 000 kr på våra i snitt 15 sjuksköterskor och öka våra löner med 4000 kr/ månad.
För samma summa!!!

Att bedriva vård på det här sättet, genom att utnyttja personalen, betala dem lägsta lönen i hela landet och arbeta trippelhårt för att täcka luckor är inte bara korkat.
Det är hänsynslöst. Å ger en sämre vård. Å är en fara för facket och egentligen hela samhällsmodellen.
Hade pengarna som satsats på bemanningspersonal istället betalats ut för att locka nya kollegor som vill vara kvar och hjälpa till att bygga upp vården, och hade pengarna satsats på att motivera och belöna hårt slitande trogen personal så hade alla gynnats.
Arbetsgivaren som får en lojalare personal som i högre grad stannar på sin post så att kompetens kan byggas upp på nytt. Patienterna som får en kompetentare vård. Å personalen som får arbeta mer i lugn och ro utan ständigt nya kollegor som skall hospiteras in.

Vårt lilla sjukhus, min lilla avdelning, är självklart inte ensamma om det här.
Så här ser det ut i hela landet.
Och för arbetsgivaren är det så klart väldigt bekvämt.
De kan betala för toppar å dalar. De behöver inte alls ta ansvar för den här personalen, det gör bemanningsföretagen.
De hyr in när de behöver och säger "tack å hej" när de inte behöver.
Så kan man göra om man ser på sin personal som "huvuden" eller "händer."
Om erfarenhet, kompetens och lojalitet mot enheten inte betyder något.
Kårandan urholkas då, fackets inflytande lika så.

Man kan fan bli förbannad för mindre. Tack för att du orkade läsa ända hit.
Sprid gärna inlägget. Tack på förhand.

Puss/ Asta

Öppet inlägg till landstingspolitikerna i Varberg

Jag är Legitimerad Sjuksköterska på en medicinavdelning i en liten stad i Halland.
Jag är stolt över mitt yrke!

Avdelningen jag arbetar på har 29 sängplatser. Vår inriktning är mot kardiologi och nefrologi (hjärt- och njursjukvård) men vi har även allmänmedicinska patienter.
På avdelningen har vi möjlighet att hjärtövervaka 8 patienter med telemetri och vi utför även påsdialys på en del våra njursjuka.
Varje sjuksköterska ansvarar för 6-8 patienter ihop med en undersköterska dagtid och en halv undersköterska kvällstid. Tämligen ofta har vi överbeläggningar i behandlingsrum och korridorer.
Jag skall under mitt arbetspass dela och administrera läkemedel, observera patienternas vitala parametrar,
sätta dropp, ge injektioner, ta ven och kapillärprover.
Jag ska ansvara för omvårdnaden med allt vad det innebär. Riskbedöma gällande fall, undernäring och trycksår. Dela mat, mata, byta blöjor, vända, ta hand om dementa, hjälpa patienten med dess hygien.
Jag ska byta perifera infarter, hålla kontakt med kommunsköterskor, anhöriga, sjukgymnaster.
Jag skall ronda med läkaren, ha koll på patientens tillstånd och utföra rondåtgärder.
Jag skall utanför kontorstid göra självständiga bedömningar kring patienternas tillstånd, förbättringar men framförallt försämringar. Jag kan samtidigt ansvara för en patient med pågående hjärtinfarkt, utreda en infektiös patient med div prover och odlingar, sköta dialys och se till att den dementa inte rymmer.
Det åligger mej att handleda studerande och nya kollegor. Jag måste vidare dokumentera allt jag gör.
Detta är ett axplock ur min dag.
Jag har en treårig högskoleutbildning och 10 års erfarenhet inom yrket.
Jag tjänar på en heltid 24000 kr/ månad före skatt.
FÖRE skatt!
Nyfärdiga kollegor går in på en lön på dryga 22000 kr.
Å jag upprepar, efter 10 år och med massor av kompetens och erfarenhet så tjänar jag 24000 kr.
FÖRE skatt!
Hallands landsting ligger i botten på löneligan. Vi bedriver Sveriges billigaste vård.
Pressar oss ständigt och hela tiden för patientens skull, för verksamhetens skull.
Springer fortare, reflekterar mindre.

Snart sägs de nya lönerna vara klara. Även detta året har det dragit ut på tiden.
Inför ny lön så har man med sin närmaste chef, sk första linjens chef, haft medarbetarsamtal där jag som anställd får motivera varför jag är en tillgång för avdelningen.
Det räcker nämligen inte med att sköta sitt jobb. Nej, det gäller att ta på sej extra ansvarsområden, gärna gå utbildningar, se till att man utvecklas.
Därefter har man lönesamtal med sin chef.
Hur ser hon och hur ser jag på mina prestationer och hur väl har jag uppfyllt målen?
Vissa extrauppgifter tar en massa tid. Vår medicinansvarige och våra huvudstudenthandledare lägger massor av tid och möda på sina uppdrag.
Hur belönas det?
Tja, inte alls skulle jag vilja säga.
När det kommer till de nya lönepåslagen handlar det om hundralappar. Nån hundring eller två till den som inte engagerat sej så mycket eller som fortfarande är ny. 4-500 kr kanske till den eller dem som bär avdelningen på sina axlar.
FÖRE skatt.
Min närmaste chef, henne som jag har medarbetarsamtal och lönesamtal med, kan bara beklaga.
Hon uppskattar sina medarbetare, säger sej vilja visa det, men saknar både pengar och mandat för att ge oss mer.
Det i sej är heltokigt eftersom alla egentligen har rätt att löneförhandla med lönesättande chef.

Arbetet i sej är tungt.
Många av oss, kvinnor och män i sina bästa år, uppvisar stress och utbrändhetssymtom.
Sömnsvårigheter, halsbränna, huvudvärk, ångest, labilitet, depression osv.
Många av oss medicinerar med antidepressiva läkemedel och sömntabletter till natten.
Många slutar för att de inte orkar med. Det gäller i synnerhet de som är nya i yrket.
Nåt är sjukt på en sådan arbetsplats!
Att då, dessutom, få medarbetare som utöver de arbetsuppgifter som åligger dem, utföra extrajobb och gå utbildningar för så simpla pengar att det efter skatt blir till nån pizza el två extra i månaden är inte hållbart.
Jag hör det ofta bland kollegorna, uttryck som "Jag skiter i det här för dom pengarna, jag kommer hit, gör det jag ska och sen får det vara bra." Vem kan klandra dom?
Den låga lönesättningen och den urusla löneutvecklingen är ett direkt hot mot verksamheten och kompetensen eftersom den hånar medarbetarnas vilja till att utvecklas och driva saker och ting framåt.

Hur tänker ni som är politiker och skall serva invånarna i Halland med vård?
Ni lovar guld och gröna skogar, men vad tror ni sker med en vård som bedrivs av så stressad och pressad sjukvårdspersonal?
Vad händer i förlängningen med patientsäkerheten och kvaliteten?
Vad händer med personalen?
Bryr ni er ett dugg? Ett år när det inte är valår?




/ Asta

Från andra sidan...

Nej, jag har inte passerat pärleporten, inte ännu.
Men för en kort stund har jag upplevt sjukvården sedd utifrån patientperspektivet.
Ni vet... tålmodigt väntat på akutmottagningen. Himlat med ögonen tillsammans med medpatienter åt väntetider, fått en nål inkörd i armvecket (å lyckades avstå att ge den yngre kollegan en uppläxning om att aldrig använda stasband utan alltid blodtrycksmanchett), skickats på lungröntgen, stått med bar överkropp och på uppmaning "hållt andan" och "andats ut."
Det är... tja,säkert nyttigt att byta perspektiv ibland.

Å ändå gör jag det inte fullständigt. Sjuksköterskor och läkare vet att jag jobbar på huset, känner igen mej, behandlar mej därefter inbillar jag mej.
Jag ringde nämligen till min vårdcentral tidigare idag.
Den jag svurit över tidigare gånger på bloggen.
Jag fick  tala med samma näbbiga, oempatiska, osmidiga sjuksköterska även denna gång (å glömde att ta hennes namn... igen! Är jag dement på nåt vis?!)
Nej, jag kunde inte få träffa en läkare. Jo hon hörde att jag var dålig men tyvärr. Kanske på måndag. Jag kunde ju alltid komma in å inhalera.
Tack för ingenting. Mitt i min andnöd och i min trötthet började jag faktiskt gråta.
Så maktlös man känner sej...
Men helt maktlös är jag inte. Ringde mitt jobb, rådfrågade självaste chefsöverläkaren  som sa "åk in, till akuten, du ska göra en lungröntgen" med sin vanliga bestämda röst och avslutade "och lämna hunden kvar hemma!"
Å se där,sim sala bim. Med de rekommendationerna får man minsann hjälp.
Men ska det va så?!

Nu hade jag ingen lunginflammation. Ingen lungcancer. Ingen TBC.
"Bara"astma.
Men det känns tryggt att veta. För detta känns  inte som vanlig astma. Astma har jag haft sedan jag var liten. Detta är envisare, långvarigare, elakare.
Jag är lixom sjuk! Hela jag.
Fortsätta inhalera. Fortsätta supa till det med lite morfinbaserad hostmedicin till natten.

Jag funderar på hur ofta jag använt mej att detta. Både när det gäller mej själv och mina närstående.
"Jag är sjuksköterska", " Dr Ditt el datt sa att..." för attt helt enkelt mötas av en större vilja till hjälp, att tas på allvar.
Jag tänker på alla människor, gamla sjuka som bara säger "näjä, ja men tack i alla fall då."
Jag tänker på min smala dotter som de inte bemödade sej att ta en vikt på när hon söker för ofrivillig viktnedgång.
Hur jag tillslut fick följa med henne till doktorn för att hon slutade tro på sin egen tes... den hon först sa när jag ville med till doktorn "Men mamma, du menar att om man inte har en mamma som är sjuksköterska och ligger på så får man ingen vård i Sverige?!"

Utan att ha gjort nån studie på det så törs jag säga att hjärtpatienter är den nöjdaste patientkategorin.
De som drabbats av akuta hjärtproblem. En infarkt, en plötslig och kraftig kärlkramp.
De som hämtats med ambulans, där vården startat direkt. Som blir ballongsprängda el kanske acb opererade och snabbt pigga å krya igen. Som nya. De har känslan av att ha lurat döden. Att doktorn är ett geni.
De minstnöjda patienterna är delar av kroniskt sjuka och framförallt de patienter som aldrig får en diagnos. Där man ser att något är fel, men trots undersökningar, prover och behandlingar hjälper ingenting. Där patienten söker ofta, mer och mer desperat och sjukvården tröttnat och klassar det som "psykosomatiskt."
En diagnos är så oerhört viktig för människor. Eller uteslutande av en diagnos.
Som nu för mej, jag mår lika jävla dåligt men mina lungor ser okej ut.   

Nu ska jag sova. Eller försöka i alla fall.

Puss/Asta