En liten fråga så här på kvällskvisten.
Peppas eller sänks ni av att vara i sammanhang där ni är sämre än flertalet?
Jag har nog dessvärre lätt för det sistnämnda, att sänkas av vetskapen om att de andra är bättre än mej. I synnerhet om det skiljer mycket. Å skiljer det lite kämpar jag ofta för att komma i kapp.
Omedvetet... för NÄR det blir medvetet bannar jag mej själv... så jämför jag med andra och mitt värde bestäms i förhållande till det. I know, gott självförtroende och usel självkänsla.
På facebook är jag med i en löpargrupp som heter Lonsome runners, det är en grupp för löpare varesej man löper 4 meter eller fyra mil om dagen.
Jag lockades av det där när jag gick med, peppades från inlägg av dem som var några snäpp bättre och som kämpade inför att springa en halvmara.
Det råder en otroligt varm, omtänksam och inkluderande känsla i Lonesome runners.
Jag tror faktiskt inte jag varit med om motsvarande.
Men. I synnerhet nu under vintern har jag stressats (och känt mej skitkass) av alla entusiastiska uppdateringar om träningsresultat.
Det är människor som (på allvar!!!) med glädje ställer klockan på halv fem för att hinna springa en frusen mil innan jobbet.
Det är människor som (på allvar!!!) blir lyckligast i världen av att få ytterligare ett par springskor i present, trots att de redan har tolv par.
Det är människor som (på allvar!!!) springer en halvmara- 21 km som sitt dagliga pass och det finns dom som tycker marathons är för veklingar och springer sex timmar... i sträck!
Å dit kan jag aldrig nå. Vill nog inte heller.
Jag tycker löpning fem kilometer är långsamt, trist och skitjobbigt. Men jag vet att jag mår bra av endorfinerna efteråt och det ger resultat på kroppen, både rent fåfänga som hälsomässiga, som ingen annan idrott gett mej. Det rensar oxå skallen som ingenting annat jag prövat.
Men den här lyckan, den här känslan av att "riva av ett par mil är det bästa fredagsmyset i världen", den kommer jag aldrig att känna.
Även om det absolut finns utrymme och värme nog i gruppen för att jag ska kunna berätta om mina knappa 3 km idag på årets premiärrunda så känns det inte precis som nån prestation bland sådana atleter.
Idag funderade jag på att lämna, skrev ett inlägg på LR om det och fick jättemånga fina kommentarer så jag blir kvar. Inser att det är jag som har problem och inte Lonsome runners.
Men ur tusan blir man av med det där?
Att hålla på att jämföra sej.
Oavsett om det handlar om löpning eller något helt annat så har vi ju alla olika förutsättningar.
Vi är i olika ålder, har olika hälsotillstånd, olika bakgrund, intressen, tid osv.
Rent förnuftsmässigt vet jag ju att jag inte kan eller ska jämföra mej med någon annan än mej själv.
Hur är det för er?
Puss/ Asta
