Jag har gett mej fan på att detta ska bli min nya last.

Jag är med i en löpargrupp på Facebook som heter Lonesome runners. "Team Lonesome Runners kan vara din enda vän i spåret - eller på löpbandet. Vare sig du joggar eller löper fyra meter eller fyra mil om dagen."
Just nu är det väldigt mycket rapporter och bilder från Stockholm Maraton.

Ibland kan jag känna mej sänkt av alla dessa rapporter. Alla dessa glättiga mil.
Flertalet ur Lonesome runners springer mycket längre, mycket oftare, mycket lättare än vad jag gör men framför allt så tycker de att det är mycket roligare.
De älskar att springa. Löpning är deras drog, deras beroende, deras liv och DET kan jag bli sjukt avundsjuk på.

Men löpning handlar inte om att jämföra sej med andra. Det handlar om att jämföra sej med sej själv.
Att snöra de där skorna, att ta sej utanför dörren och att genomföra löparpasset snabbare eller starkare än vad jag gjorde sist.
Löpning är att ge sej ut och att göra det igen... inte för att bevisa något för någon annan utan för att det gör mej friskare och starkare.
Mina lungor klarar av astman bättre, mina muskler blir starkare, konditionen större, häcken mindre och mitt psykiska mående mer stabilt. Ingenting fungerar lika bra mot negativa tankar eller en deppig själ som att springa... jag får lägga allt mitt fokus på kroppens rörelser och på min andning och det frisläpper mängder med endorfiner. 

Londesome runners peppar mej. Där är verkligen alla typer av människor.
Unga, gamla, vältränade å en och annan som jag själv.
Varje gång man frågar om råd så engagerar sej mängder av människor och varje gång jag berättar om mina framsteg får jag hurrarop och pepp.
Och alla dessa maratonlöpare får mej att åtminstone tänka tanken. Kanske nångång, kanske en dag är jag så stark att jag orkar springa fyrtiotvå fucking kilometer på en gång.
Och om inte... ja, då fortsätter jag som nu. Med att springa på 5 kilometer och aldrig komma under halvtimmen eller sub30 som det heter på löparspråk men att vinna allt det där... allt från ökad lungkapacitet till att hålla galenskapen i schack. 

Jo, den här avundsjukan. Avundsjukan över att tycka att löpning är det absolut roligaste som finns...
Jag är inte DÄR ännu, det kan jag inte påstå. Men det tar mindre å mindre emot att springa, det går lättare å lättare.
Att älska löpning är ett större å viktigare mål för mej än längder eller tider, bara mer svårmätt.
När jag började springa sprang jag 25 meter för att sedan få gå en stund innan jag tog 25 meter till, nu är 5 km den korta rundan. Det jag hinner innan middagen.
Idag sprang jag just den korta rundan för jag tänkte köra en längre imorgon.
Därför satte jag på det korta radioprogrammet, "På minuten" i P1 som är 30 min.
Fördel: Underbart underhållande program, tänkte knappt på att jag sprang.
Nackdel: Det är svårt att springa medan man fnissar, vilket jag gjorde mer eller mindre hela tiden. 

Och just precis nu längtar jag faktiskt lite till imorgon när skorna ska snöras på igen...

Puss/ Asta 

Peppas eller sänks ni av att vara i sammanhang där de flesta andra är bättre?

En liten fråga så här på kvällskvisten.
Peppas eller sänks ni av att vara i sammanhang där ni är sämre än flertalet?

Jag har nog dessvärre lätt för det sistnämnda, att sänkas av vetskapen om att de andra är bättre än mej. I synnerhet om det skiljer mycket. Å skiljer det lite kämpar jag ofta för att komma i kapp.
Omedvetet... för NÄR det blir medvetet bannar jag mej själv... så jämför jag med andra och mitt värde bestäms i förhållande till det. I know, gott självförtroende och usel självkänsla.

På facebook är jag med i en löpargrupp som heter Lonsome runners, det är en grupp för löpare varesej man löper 4 meter eller fyra mil om dagen.
Jag lockades av det där när jag gick med, peppades från inlägg av dem som var några snäpp bättre och som kämpade inför att springa en halvmara.
Det råder en otroligt varm, omtänksam och inkluderande känsla i Lonesome runners.
Jag tror faktiskt inte jag varit med om motsvarande.
Men. I synnerhet nu under vintern har jag stressats (och känt mej skitkass) av alla entusiastiska uppdateringar om träningsresultat.
Det är människor som (på allvar!!!) med glädje ställer klockan på halv fem för att hinna springa en frusen mil innan jobbet.
Det är människor som (på allvar!!!) blir lyckligast i världen av att få ytterligare ett par springskor i present, trots att de redan har tolv par.
Det är människor som (på allvar!!!) springer en halvmara- 21 km som sitt dagliga pass och det finns dom som tycker marathons är för veklingar och springer sex timmar... i sträck!

Å dit kan jag aldrig nå. Vill nog inte heller.
Jag tycker löpning fem kilometer är långsamt, trist och skitjobbigt. Men jag vet att jag mår bra av endorfinerna efteråt och det ger resultat på kroppen, både rent fåfänga som hälsomässiga, som ingen annan idrott gett mej. Det rensar oxå skallen som ingenting annat jag prövat.
Men den här lyckan, den här känslan av att "riva av ett par mil är det bästa fredagsmyset i världen", den kommer jag aldrig att känna.
Även om det absolut finns utrymme och värme nog i gruppen för att jag ska kunna berätta om mina knappa 3 km idag på årets premiärrunda så känns det inte precis som nån prestation bland sådana atleter.
Idag funderade jag på att lämna, skrev ett inlägg på LR om det och fick jättemånga fina kommentarer så jag blir kvar. Inser att det är jag som har problem och inte Lonsome runners.

Men ur tusan blir man av med det där?
Att hålla på att jämföra sej.
Oavsett om det handlar om löpning eller något helt annat så har vi ju alla olika förutsättningar.
Vi är i olika ålder, har olika hälsotillstånd, olika bakgrund, intressen, tid osv.
Rent förnuftsmässigt vet jag ju att jag inte kan eller ska jämföra mej med någon annan än mej själv.

Hur är det för er?

Puss/ Asta

En ny roll.

 

Ja det ska handla om min löpning. Inlägg som dessa får förmodligen en del att bläddra vidare, någon enstaka inspireras och tänker att "Hon?! Kan hon?! Jag då kan fane mej jag oxå" men de allra flesta läser nog vidare, med skämskudden i ständigt grepp. 

Jag är en ambivalent löpare. Förmodligen för att jag är så ny på det.
Jag har ännu inte hittat någon bra metod.
Jag ihärdar i att hela tiden utmana mej själv. Utmaningarna kan handla om tid, längd, antal veckodagar, sammanlagd löptid per vecka, lopp jag tänker springa.
Å jag misslyckas hela tiden.
Förmodligen av två anledningar...
1.) Man... eller åtminstone jag... kan inte bli bättre/ snabbare varje pass.
Jag vill för mycket, för fort.
2.) Jag har ingen... och har aldrig haft... nån riktig vinnarskalle. Åtminstone inte när det kommer till sport. Sällskapsspel är en annan sak.

Mina mål å ambitioner blir tvärtom som sänken. Nåt jag inte når upp till/ orkar med och så får jag justera målen ungefär lika ofta som jag skapar nya.
Jag gick med i en grupp på facebook... Lonesome runner. En av de mest peppade grupper jag någonsin varit medlem i. Gruppen är för alla som springer, varesej det är en kilometer eller ultralopp som är 10 mil typ.
Fast de allra allra flesta är av en annan sort... nej, en annan art... än vad jag är.
De springer halvmaror och maror och tränar lika långa distanser och det är "tjohooo" och "vad härligt med 30 km runda i motljus" å "hurra, jag sprang milen på 40 minuter blankt" i parti å minut.
Jag peppades av det de första dagarna. Nu känner jag mej som världens looser som tycker det är apjobbigt att springa 5 km... på 35 minuter.

Samtidigt måste man väl ha någon form av mål med sin träning?
Varför skulle man annars utsätta sej för det?
Mitt senaste mål, som jag kom på idag, är att "bara komma ut", avverka ungefär (eller ja, på millimetern faktiskt) 21 km (en halvmara) i veckan. Nöta på med det, förbjuda mej själv att sätta upp nya mål tills det blivit en vana å känna okej eller ännu hellre så där Lonsome runneraktigt toppen.
Skita i tider, skita i distanser... bara se till att när veckan är slut är 21 km avklarade.
Det borde jag väl kunna fixa?!

Sen jag började springa har jag fått ett annat förhållande till musik. Eller mer korrekt, till min springmusik.
Min springmusik och min ordinarie musiksmak har ganska lite att göra med varann.
Min springmusik måste gå i en peppig fart. Hur fin Kent's Utan dina andetag än är så hjälper den inte upp adrenalinet.
Den måste ha rätt takt. Helst med tydlig bas och rejäla trumslag.
Allra helst ha en text som liksom drar igång min fighting spirit.
Som Born to Run, Eye of the tiger, Kom ihåg mej då (den funkar i och för sej i alla sammanhang.)
Working 9 too 5 är en bra springlåt. Slå mej hårt i ansiktet en annan. För att inte tala om ABBA's gamla slagdänga The winner takes it all.

Ja, det vill säga så mycket av musiken jag hinner att höra medan kriget mellan mitt snälla jag och mitt taskigt kritiserande jag bråkar i mitt huvud.
- Fan vad trött jag är.
- Nej, det är jag inte alls. Jag är stark, start, stark.
- Men det här är ju sjukt tråkigt och jobbigt
- Icke. Det är lätt som en plätt
- Varför?
- För att jag vill bli stark. Snabb. Frisk. Snygg.
- Å gud vad det går långsamt
- Neeej! Nej, det går inte långsamt, du GÖR ju det här. Massor av människor orkar inte springa
- Nej, nu ligger vi i. Tänk vad skönt att ha det gjort. Miljoner av lockoendorfiner och skrytfaktorn på facebook. Den du... blir inte samma sak om du skrev "Nej, men idag solade jag mej en stund." 

Hur går det för er andra hobbymotionärer?
Klipper ni Maran i höst eller?
Å vad lyssnar ni på för musik?

Puss/ Asta