Scanning av andra damer och allt som följer i dess spår.

Jag önskar att jag kunde säga att jag slutat bry mej om mitt utseende.
Eller ja, att jag åtminstone inte gör något med mitt utseende för andras skull.
Men riktigt så är det inte, riktigt så långt har jag inte kommit.

Men!
Så länge som jag kan minnas har jag jämfört mitt utseende med andra kvinnors utseende. Jag tror det är extremt vanligt.
Jag har liksom blixtsnabbt och utan att reflektera över det scannat av varenda kvinna jag mött. Från topp till tå.  Jämfört mej. Analyserat. Vackert hår, fint fall på det, uttrycksfulla ögon, fult sminkad, stora bröst, coola tatueringar, tjockare än jag, osv.
På en nanosekund har jag värderat henne, jämfört mej, vem av oss är snyggast?
Smalast? Ballast? Mest knullbar.
Och drog jag det kortaste strået infann sej en viss underlägsenhet.
Det där är inte riktigt fint. Att erkänna att man jämför sej, bryr sej eller känner underlägsenhet. För som kvinna ska man förvisso vara allt det där... knullbar... men man får för allt i värden inte visa att man bryr sej. Att man ansträngt sej.
(Fast förstås, ve dej om du inte har det...)
Det är därför så många kvinnor igenkännande skrattat generat åt huvudpersonen i Bridesmade när hon kliver upp medan älskaren sover, borstar till tänderna och bättrar på make up'en för att därefter smyga tillbaka mellan lakanen och försöka se sovande ut.
Jag är inte fri från utseendehets eller fåfänga. Jag scannar fortfarande men... och det är ett rätt viktigt och för mej stort men... jag bryr mej inte så mycket om utvärderingen. Det gör inte så mycket om jag är tjockare, ser äldre ut eller inte har lika fina anletsdrag.
Jag tar det med betydligt större ro än någonsin förr.

Jag tycker att smink är kul. Jag klär mej nästan alltid i klänning.
Jag älskar högklackade skor och vällackerade naglar och ja, jag rakar mej fortfarande under armarna och färgar över min grå utväxt.
Jag vet att jag tror att jag gör allt detta för att jag vill. För att jag mår bra av att göra det mesta av mitt utseende, det ger mej en annan självkänsla att känna mej snygg. Men samtidigt gör jag förstås analysen.
Nån (eller snarare ett helt samhälle) har lärt mej allt det här.
Nån (eller det där jävla samhället) har från barnsben belönat mej för det.
Att vara "söt" som flicka är allt.
Att vara tilltalande som kvinna är oxå allt.
Kul om du är smart, driven, empatisk och kul oxå men kom fan inte med orakade armhålor.

Sakta men säkert har i alla fall utseendet och framförallt andras utseende kommit att betyda allt mindre. Fåfängan har flagnat och tappat i styrka.
Andra egenskaper och åsikter har fått ta större plats.
Och vet ni, det ÄR befriande.
Det är befriande att skita rätt högaktningsfullt i valkar och putmage.
Att använda stranden till att njuta på och inte till att visa upp sin bästa posé (eller åtminstone undvika den sämsta.)
Det är ljuvligt att gå utan bh ibland. Att ha shorts för att man vill trots tjocka lår.
Att strunta i sminket och dra på ett par glammiga solbrillor istället.
Det blir så mycket mera LIV när man inte måste hålla på hela tiden.

Pröva vet jag!
För dej som inte vet hur man gör kommer nästa inlägg innehålla tips om det.

Puss/ Asta

Peppas eller sänks ni av att vara i sammanhang där de flesta andra är bättre?

En liten fråga så här på kvällskvisten.
Peppas eller sänks ni av att vara i sammanhang där ni är sämre än flertalet?

Jag har nog dessvärre lätt för det sistnämnda, att sänkas av vetskapen om att de andra är bättre än mej. I synnerhet om det skiljer mycket. Å skiljer det lite kämpar jag ofta för att komma i kapp.
Omedvetet... för NÄR det blir medvetet bannar jag mej själv... så jämför jag med andra och mitt värde bestäms i förhållande till det. I know, gott självförtroende och usel självkänsla.

På facebook är jag med i en löpargrupp som heter Lonsome runners, det är en grupp för löpare varesej man löper 4 meter eller fyra mil om dagen.
Jag lockades av det där när jag gick med, peppades från inlägg av dem som var några snäpp bättre och som kämpade inför att springa en halvmara.
Det råder en otroligt varm, omtänksam och inkluderande känsla i Lonesome runners.
Jag tror faktiskt inte jag varit med om motsvarande.
Men. I synnerhet nu under vintern har jag stressats (och känt mej skitkass) av alla entusiastiska uppdateringar om träningsresultat.
Det är människor som (på allvar!!!) med glädje ställer klockan på halv fem för att hinna springa en frusen mil innan jobbet.
Det är människor som (på allvar!!!) blir lyckligast i världen av att få ytterligare ett par springskor i present, trots att de redan har tolv par.
Det är människor som (på allvar!!!) springer en halvmara- 21 km som sitt dagliga pass och det finns dom som tycker marathons är för veklingar och springer sex timmar... i sträck!

Å dit kan jag aldrig nå. Vill nog inte heller.
Jag tycker löpning fem kilometer är långsamt, trist och skitjobbigt. Men jag vet att jag mår bra av endorfinerna efteråt och det ger resultat på kroppen, både rent fåfänga som hälsomässiga, som ingen annan idrott gett mej. Det rensar oxå skallen som ingenting annat jag prövat.
Men den här lyckan, den här känslan av att "riva av ett par mil är det bästa fredagsmyset i världen", den kommer jag aldrig att känna.
Även om det absolut finns utrymme och värme nog i gruppen för att jag ska kunna berätta om mina knappa 3 km idag på årets premiärrunda så känns det inte precis som nån prestation bland sådana atleter.
Idag funderade jag på att lämna, skrev ett inlägg på LR om det och fick jättemånga fina kommentarer så jag blir kvar. Inser att det är jag som har problem och inte Lonsome runners.

Men ur tusan blir man av med det där?
Att hålla på att jämföra sej.
Oavsett om det handlar om löpning eller något helt annat så har vi ju alla olika förutsättningar.
Vi är i olika ålder, har olika hälsotillstånd, olika bakgrund, intressen, tid osv.
Rent förnuftsmässigt vet jag ju att jag inte kan eller ska jämföra mej med någon annan än mej själv.

Hur är det för er?

Puss/ Asta

Judgements day

 

Väldigt sant eller hur?
Men oxå väldigt svårt.
Att inte jämföra sej med andra... sitt utseende, sin intelligens, sin fysik, sitt liv, sin moral, sin kondition, sitt kärleksliv, sin karriär eller vad det nu må vara.
Till stor del tror jag att det är biologiskt och naturligt, att sträva högre, bli bättre.
Inte bara gentemot den jag var igår utan även gentemot dej.

Jag jobbar med denna tanke alldeles särskilt mycket när det gäller min löpning.
I att inte prestera för andras skull, i att inte ha som motivation/ belöning att bli bekräftad/ imponerad av andra.
Jag försöker tänka att jag gör detta för MIN skull. För mina lungor, min hälsa, min kropp, min ork, mitt utseende och mitt välbefinnande och det är skit samma hur mycket grannen orkar springa eller inte springa.
Hens prestation gör varken mej bättre eller sämre... egentligen.
Ändå gör jag det naturligt, jämför mej.
Sätter mej själv, min prestation, mitt liv på en skala utifrån vad andra fixar.

Var befinner jag mej på skalan?
Som fru, mamma, sjuksköterska, matte, samhällsmedborgare, kvinna, löpare?
Jämför jag mej med med mej så är jag helt klart en bättre mamma, löpare och matte idag jämfört med "igår."
Men jag är kanske en sämre hustru, sjuksköterska och samhällsmedborgare.
Mindre engagerad. Mer blasé.
Å jämfört med dej?
Tja, det var ju så jag inte skulle tänka. Men ändå gör.

Jag fortsätter att jobba på det här med att vara snäll mot mej själv.
Att bli en bättre kompis till mej själv.
Det går upp. Å ner.
För å ena sidan finns det en anledning till allas våra misslyckanden.
Det finns randiga och rutiga skäl och det finns begränsade resurser hos oss själva.
Kors som måste bäras. Ärr som gör ont om man petar.
Man får försöka ha lite överseende med sej själv, förlåta sej själv.
Å andra sidan kan man inte fastna i det. Nöja sej. Bli kvar i en roll av martyrskap.
För vi bär alla ansvar för våra egna liv.

Ibland när jag funderar i de här termerna så tänker jag mej själv stå utanför St Pers port i himlen en dag och få stå till svars för mina synder å mina val.
Få motivera varför jag brast i vad jag egentligen vet är rätt och riktigt.
Vad kommer det då vara för synder?
If tomorrow is judgements day
And I'm standing on the frontline
And the Lord ask me what I did whith my life
I will say, I spend it whith you.
Jag är inte där än men jag försöker och jag strävar efter att vara sann mot mej själv.
Att ta vara på mitt, kanske enda, liv så gott jag kan.
Självklart inte på bekostnad av andra, men att det... det är gott nog.

Vad väcker min text för tankar hos dej? Hur väl lyckas du att endast jämföra dej med dej själv?

Puss/ Asta