Uppfostra barn, del 711

Lars Anders Johansson skriver en jätte bra debattartikel i Expressen (läs den här) om barnuppfostran och att han blir provocerad av att föräldrar av idag... inte alla, inte alls alla men många... inte verkar bry sej om att fostra sina barn eller ja till å med anser att deras telningar har rätt att bete sej hur som helst var som helst utan tillsägelse.
Johansson hade reflekterat över detta många gånger men tänkte ffa på det när han varit i kyrkan på en gudstjänst å det stojades så bland barnen att det inte gick att höra vad prästen sa.
Det är... faktiskt... respektlöst mot alla som är i kyrkan å som tycker det är en helig stund.

Det pratas så mycket om att respektera sina barn i dagens föräldraskap.
Det är självklart jätteviktigt. Vi vill inte ha tillbaka tiden när barn var rädda för sina föräldrar eller inte fick varken synas eller höras. Jag vill betona det.
Men barn bor inte bara hos sina föräldrar för att de inte har någon egen inkomst.
De bor med sina föräldrar för att de behöver hjälp, beskydd, kärlek och faktiskt... fostran.
Att visa hänsyn, lära sej sociala koder, samverka med andra är viktiga lärdomar för barn.
De som inte lär sej det blir bedrövliga vuxna och där har samhället inte samma tålamod.

Alla som haft en trotsig treåetthalvtåring VET att det inte alltid är det lättaste att få ett barn att sitta still och någolunda tyst. I synnerhet inte under en gudstjänst som kan få mej att vilja slingra runt i bänkraderna och gnälla högljutt.
Alla som någon gång haft ett barn vet att man kan misslyckas med att få sitt barn att agera välartat å det är okej... det tror jag faktiskt alla tycker... det som retar mej (och författaren till artikeln) är när man som förälder inte försöker säga till alternativt faktiskt ta ungen å lämna om det blir allt för stökigt.
En av mina största lärdomar av småbarnstiden (och även tonårstiden) är att välja sina strider, att inte bråka å tjafsa om allting. Men dit hör inte sociala koder.

Som mormor har jag alltid tänkt att jag kommer att bli den busiga, tillåtande, generösa typen av mormor. Å det är jag nog i mångt och mycket.
Men eftersom jag bor och lever med Noah blir jag även en naturligare del av hans uppfostran.
Nu är han ett år och inte så där väldigt mottaglig för uppfostran än men jag säger ifrån (mer noga än föräldrarna) med vissa saker.
Som att man inte får slå hunden utan ska klappa. Hans "slag" gör inte ont på Gottfrid, han märker det inte ens men det är principen.
Han får inte störa Gottfrid när han äter eller sover, inte klättra på honom när han ligger ner.
Jag säger "Nej, Noah" och avleder honom eller plockar bort honom från situationen. Även om Gotte är snäll och aldrig säger till själv.
Jag är inte heller lika sjåpig när han slår sej. Gör det ont tröstar jag självfallet men är det bara ett litet fall eller att han stöter till huvudet lite så säger jag "Bonk bonk, det var inte farligt." Små barn som ramlar el slår sej tittar på en trygg vuxen för att avläsa, var situationen farlig eller inte.
En massa saker ÄR farligt för ett litet barn så man behöver verkligen inte hojta fara om allting.

Flygplan.
Flygplan är en sådan där situation när många människor samlas på liten yta och föräldrarnas uppfostringssyn blir tydlig.
Jag har suttit bredvid gråtande tvååringar vars skrik visserligen har stressat mej för det gör barnskrik men där jag sett att barnet har ont i öronen eller är rädd och föräldern gör vad den kan. Då är det okej.
När en fyra-femårig unge däremot satt å sparkade i mitt ryggstöd hela resan medan mamma var upptagen med två småsyskon och pappa med att dricka öl med vännerna så kokade jag.
Inte i första hand på ungen utan hans festprisse till farsa.

Som sagt, jag är fullt medveten om att barn inte alltid låter sej lugnas och att det finns barn med diagnoser som gör det svårare för dom, det är inte DET jag reagerar mot.
Reaktionen är mot inställningen att "barn är barn och måste tillåtas härja precis hur de vill å i vilka sammanhang som helst för att varje tillsägelse och fostran är ett övergrepp på deras integritet."
Så är det inte!
Det är ett svek att inte lära sina ungar de sociala koder vi har.
Hepp.

Håller du med?

Puss/ Asta

Vad tycker du här då?

 

Läste en miniduell på nätet från "Vi föräldrar" mellan storbloggerskorna Meekatt å Lady Dahmer. "Ska vi träna våra barn i att vara artiga?"

Tja, ibland känner jag att jag är en annan generation än dagens småbarnsföräldrar.
Att de har ett annat "tänk" än vad jag hade, att de funderar så mycket medan jag väldigt ofta gick på instinkt och sunt förnuft och inte hade en massa pedagogiska riktlinjer med mej i ryggen.
På gott å ont. Verkligen. Jag har ändrat åsikt och tänkt till på flera områden.
Tagit intryck av en mer medveten föräldraroll.
Men jag tror ändå att man med sunt förnuft kommer långt.

Jag skulle inte vilja säga att jag "tränat" mina ungar i artighet. De är, som LD påpekar, inga hundar eller cirkusdjur men jag har uppfostrat dem, lärt dem vikten av sociala koder.
Jag tror så här... vissa saker lär du dej den enkla vägen, hemma i familjen, i samklang med föräldrar å syskon och gör du inte det, ja då lär du dej det så småningom den tuffare vägen i mötet med världen utanför.
Nej, barn skall absolut inte behöva krama sin faster som de ser en gång om året bara för att faster så gärna vill, ungar har rätt till sin kroppsliga integritet men genom att lära sej sociala koder så går de smidigare genom livet.

Sociala koder?
Ja som att sträcka fram handen och hälsa.
Att säga tack när de får något.
Att säga förlåt när de gjort något dumt.
Att lyssna på andra, dela med sej, vara generös.
Att lära sej vara försiktig och snäll mot djur.
Att sitta ordentligt vid matbordet. Att äta med hyfsat bordsskick när de är mogna för det.
Och så vidare.
Jag har fostrat dem så genom eget uppförande och genom att säga åt dem när de gör fel. Ingen av mina barn är särskilt hämmade vuxna.

Jag tycker att det är trams att säga att barn hämmas eller trycks in i roller för att de lär sej samspel och hänsyn.
Allt kretsar inte kring dom alltid och enklaste sättet att lära sej det är att få syskon.
Idag fostras små känsliga superegoister som uppmuntras att tro att jorden gick upp just för deras skull och krocken blir brutal när de kommer i möte med andra.

Vad tycker du?

Puss/ Asta

God uppfostran

 

Sociala koder. Kulturellt betingade oskrivna lagar. Uppfostran. Social kompetens.
Jag fick en kommentar som jag funderar kring. Läs den och känn efter hur den landar...

Det är precis som om man stöter sig med folk om man råkar gissa fel på åldern (uppåt). Vad är det egentligen för fult med att se äldre ut än vad man är?
Det är samma sak med vikten. Det är helt okej att säga till någon som gått ner i vikt att den blivit så smal. Men nåde den som säger om man gått upp i vikt. Det är inte ofta någon säger att man blivit tjock.
Jag tror inte 49 åringen menade något illa. Varför skulle hon då rädda upp situationen som du skrev?? Jag tror bara hon var ärlig och tycker så.
Om jag nu ska spekulera i varför du ser ut att ha fyllt 50 år så kanske det beror på att du solar mycket och det sliter som bekant på huden, ger fler rynkor och slapp hud.
Hur det nu är och vad folk än tycker blir vi alla äldre. Det kan vi inte göra så mycket åt, som tur är.
Ha en fin fredag!

Det finns en del intressant i vad hon skriver även om jag är rätt övertygad om att det inte var främsta syftet i hennes ord. Fröken "Anonym" har nämligen  kommenterat förr i helt andra ämnen men i samma ton.

I olika kulturer finns olika tabun. Olika saker som är fint å fult. Olika grad av öppenhet.
I vår kultur råder en kultur där det som är ungt och smalt också är det som är vackert och eftersträvansvärt.
Å det är lite galet emellanåt. Detta att när du inte längre ser ut som 25 är du inte mycket värd inom många branscher. Erfarenhet är trevligt men inte på bekostnad av ungdom.
Skönhetsidealet är smalt. Eller åtminstone "formerna på rätt ställe."

Vi må tycka vad vi vill om det där. Det finns fler saker vi i norden bejakar och som anses fint. Att arbeta hårt tex. Att ha gott om vänner. Att motionera.
Vad vi än tycker så är det så och därmed uppstår sociala koder där det anses oartigt eller ouppfostrat att säga till en icke gravid kvinna "Men oj, vad tjock du ser ut, du har verkligen lagt på dej" eller "Det skulle man verkligen inte kunna tro att du var 40 så rynkig och gammal som du ser ut" eller "Så du är arbetsskygg... trevligt."
Det bara ÄR så att man inte säger så... man påtalar inte heller med artigheten och vänligt uppsåt i behåll att folk verkar ha lägre IQ än genomsnittet.
Vill man arbeta mot skönhetsnormer och åldersfixeringen så gör man det på andra vis.
Andra sociala koder i det här landet är ex att komma i tid, att ställa sej sist i kön, att sätta sej på eget säte i bussen, att inte tända en cigarett medan andra i sällskapet fortfarande äter osv osv.
I andra kulturer är det inte alls viktigt och där kanske det till och med är en komplimang att säga "Vad tjock du blivit."

Anonym spekulerar i "varför jag ser äldre ut."
Det känns inte helt... väluppfostrat... och var säkert inte menat så heller "ha en fin fredag" till trots.
Nej, min kollega menade absolut inget illa och situationen blev bara dråplig och lite pinsam, Anonyms kommentar å påpekande kring mitt utseende är nåt helt annat.

Jag har i många av mina inlägg skrivit om glädjen i att få åldras... helt enkelt därför att motsatsen är värre. När man varit med och begravt en av sina bästa vänner innan hon fyllde 35 och när hon hade så mycket kvar att uppleva, så mycket livsglädje ja, då inser man att det är ett privilegium att få göra just det... vara med och åldras.

Puss/ Asta