Jag är "ung mamma."
I hela mitt liv kommer jag att vara det.
Oxå när jag är åttiofem år och min yngsta plutta fyller sextio kommer jag att vara "ung mamma."
Jag fick mitt första barn när jag var 17 år, mitt andra när jag var 19, tredje som tjugoettåring och Mini när jag var tjugofem.
"Sladdisen" kom alltså ett antal år före medelsnittsmamman väljer att skaffa sitt första barn.
Det finns bitar i mitt liv som fattas. Som jag inte gjort, varit med om, överlevt.
De första unga vuxenåren när många reser, festar, byter partners, experimenterar som om det inte fanns någon morgondag.
Visst var jag vild i förpuberteten nånstans men mer på ett desperat, destruktivt och sorgligt sätt.
När jag fick barn så där tidigt sa alla att jag kommer att ta igen "det" senare i livet.
Ja, det har inte hänt ännu och jag har väldigt svårt att se mej själv dekadent liggande i armarna på lika festlystna karlar, shotandes diverse olika smaker av starksprit till ett pumpande sound av Avici klockan halv fyra på natten om några år heller.
Jag tror faktiskt inte det.
Jag trivdes aldrig med att vara barn, då kände jag mej ständigt maktlös, liten och rädd.
Jag trivdes heller aldrig som tonåring, det var frustrerande att andra skulle bestämma och besluta kring mej. Jag hatade skolan, jag ville flytta hemifrån, jag ville bli vuxen.
Å att vara vuxen är inte heller alltid en dans på rosor men det är helt klart min favoritperiod och något jag blir allt bättre på.
Jag blev verkligen vuxen tidigt. Fick mitt första lägenhetskontrakt två veckor efter att jag blivit myndig, flyttade in där med blivande maken och en bebis på ett halv år.
Kass ekonomi. Rätt ofta fick vi pantsätta kameran eller nåt annat för att ha råd med månadens räkningar.
Fick ytterst sällan barnvakt och lånade i princip aldrig pengar.
Det finns faktiskt ingenting jag saknar eller ångrar med att jag skaffade barn så tidigt.
Fick jag leva om mitt liv... nu är ju hela grejen med livet att man inte får det... så skulle jag kanske gjort vissa saker å val annorlunda men dit hör inte ett tidigt föräldraskap.
Det var tuffa år ekonomiskt när ungarna var små men inte så tuffa att vi inte klarade oss eller att vi led någon skada.
Det är som bekant betydligt lättare att leva med små marginaler från början än att plötsligt sänka sin ekonomiska standard.
Jag var ung och stark. Klarade mej på lite sömn.
Jag var kanske en smula ung och dum också, eller åtminstone lite naiv och jag gjorde lixom inte föräldraskapet krångligare än vad det behöver vara.
Som äldre förälder skulle jag kanske haft något bättre tålamod men å andra sidan säkerligen varit mer ängslig och jag vet inte riktigt vad som är värst.
Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Typ.
Och idag är det fantastiskt med vuxna barn. Det är fantastiskt att vara så jämna i åldrar, åren suddas ut mer å mer ju äldre de blir och även om de förvisso alltid kommer att vara mina ungar så är vi vuxna allihop. Inte som när man väntar längre med barn, vuxen- gammal.
Jag är vuxen men inte gammal. Jag kan fortfarande resa, jag kan göra det med mer förstånd och bättre ekonomi än vad jag kunnat som nittonåring.
Å den där dekadenta kvällen när jag shotar starksprit, åmar av mej kläderna på en bardisk, kysser en kvinna inför applåderande män och morgonen där på vaknar upp med en karl som jag skulle kunnat svära på att jag aldrig sett förut i hela mitt liv... den kvällen finns ju alltid kvar.
Om behovet skulle börja pocka på.
Puss/ Asta
Jag tycker också att jag är en ung mamma, men i jämförelse med dig så var jag ju lastgammal. 22 år var jag när jag blev gravid. Då, när inga vänner hade barn, utan levde på i den där ansvarslösa 20-någontingtillvaron, tyckte jag att det var skönt att jag hade hunnit resa, festa och jobba på en massa olika ställen eftersom jag nästan tröttnat på det iaf. Annars hade jag varit avundsjuk på dom, jag behövde inte bli vuxen på riktigt innan barnet kom och det var en rätt tuff process för mig som levt i sus och dus innan. Kan fortfarande sakna den där totala ansvarslösheten, frihetskänslan i den, den kommer ju inte igen, även om jag inte heller skulle velat vänta en sekund längre om jag fick göra om valet att få barn! Är tacksam över vilken trygg tillvaro jag hade då.
SvaraRaderaJämfört med kompisar som skaffat barn nu så är nog det där med inkomst den största skillnaden. Precis som du hade jag inte hunnit vänja mig vid någon stabil inkomst, så visst var det tight men inte jobbigt. Hade inget annat att jämföra med då och efter det så har ekonomin sakta gått uppåt istället. Vänner som skaffat barn nu märker ju av kostnaderna kring barn på ett helt annat sätt.
Är så glad att barnen kom tidigt! Hoppas att få dela så mycket i deras liv med dom och få vara pigg när barnbarnen förhoppningsvis kommer...
Kram på dig!