En halvtimmas muskel å psykträning.

 

Jahopp.
Då var det avklarat. Då har ryggen, benen, häcken fått sej en omgång.
Biceps, triceps, axlar och bröstmuskulatur oxå. Handleder och fingrar med faktiskt.
Om jag varit på gym? Nej, jag har varit ute en kvällsrunda med Gottfrid.

Förmiddagsrundor är ingenting jämfört med kvällsrundor.
Mr Jekel and Dr Hyde.
I skymningen blir alla skuggor grå och allting dubbelt... nej, trippelt så spännande.
Då har vakthunden Gottfrid vaknat. Jakthunden Gottfrid skärpt till sinnerna. Matchokillen Gottfrid låtit testosteronet brusa klart.
Kort sagt, då är han på hugget!

Det är som om han går på tåspetsarna. Han flänger än hit och än dit.
DEN lyktstolpen och DEN busken. DET staketet och DEN stenen.
Överenergin bara sprutar ut ur öronen på honom.
Jag kortar kopplet. Ber honom gå fint. Får tjata och vara påstridig men han förstår ändå att det är stadgaträning. Jag försöker vara tydlig. Svart å vit. Rätt å fel.
Belöna. Korrigera. Belöna igen. Han lugnar sej.
Så släpper jag ut honom igen och 30 sekunder senare har han arbetat upp sej igen till hysterins gränser.

En människa som lösgör sej ur skuggorna. En tonåring som ropar på håll.
En katts ögon som glänser ur ett buskage. En kanin som sitter å trycker och hamnar inom "luktradan."
En boxerkille kommer springande vid sin cyklande husse.
Gottfrid skiter i korven jag lockar med och gör ett utfall, det är en god säkerhetsmarginal men ändå. Jag halar in honom och han skäller på mej med.
Jag tar honom i kinden och han skäller igen.
Vi går.
Nästa hund.
Det går bättre. Men inte särskilt mycket fokus på mej.
Ännu en hund. På långt håll.
Jag pressar honom med sitt, ligg, fot övningar.
Det går någolunda men hans tankar är inte hos mej.

Under promenaden ömsom trotsar han ömsom lyder.
När jag lockar på honom och han väljer att hörsamma mej piper han.
Som om det är plågsamt. Som om han vill säga "Men mamma, jag MÅSTE kolla/lukta/ springa där och så tvingar du mej!!!" 

30 minuter senare är vi hemma. Jag är HELT slut i kroppen. Framförallt fingrarna gör ont av att vid upprepade gånger hållit emot när 55 kg kastar sej mot en rådjursrumpa, en katt, en kanin, en kissefläck, en boxer.
Men jag är en envis fan jag med. Här ska kvällspromeneras. I skymning.
Så ofta det går!

Fick precis en tröstande rad av en norsk Ddb uppfödare "Godt mot, det bruker å ordne seg rundt 3-4 års alder haha"
Trösterikt :)

Puss/ Asta

En hundtonårsmorsas tankar

 

Den 25:e maj ska vi ha kalas i Astas hus. Då fyller Gottfrid 1 år.
Det är otroligt. Tiden har gått så fort så fort och samtidigt är det svårt att komma ihåg hur livet var innan honom.
Han är ju min kille. Min prins. Min livsluft.

Tänk så han har vuxit på ett år. Så han har utvecklats.
Han vägde cirkus 8 kg när jag hämtade honom 8 veckor gammal och nu väger han ungefär 50 kg. Långt ifrån fullvuxen men ändå...
Han är stor. Å stark. Å han tror oändligt mycket om sej själv.

Jag minns hur jag fick bära honom när han var liten första vändan på promenaden för han ville inte lämna tomten och Märta.
Jag minns hur ängslig han blev på stan. Även där fick man ha honom i famnen.
Han var så liten, så söt. Så mild och försiktig.
Min gudasända Gottfrid. Han som blev min räddning när Märta dog.

Dogue de Bordeauxer blir tyvärr inte särskilt gamla. Kring 8 år ungefär.
Därför får man försöka njuta extra mycket av dem, ta tillvara på varje dag, varje ögonblick.
Jag tog noga tillvara på Gottfrids valptid. Jag tar noga vara på Gottfrids "tonår."
Jag arbetade väldigt målmedvetet med närhet och kontakt från den dagen jag fick honom.
FÖR noga kan man tycka med tanke på att vi fortfarande sover ihop.
Jag har gjort allt jag kan för att uppfattas så som rolig, spännande, trygg och uppfinningsrik.
Å det gav resultat. I en väldigt mjuk och lyhörd valp.
I en valp som tills för dryga månaden sen kom på varje inkallning, höll sej nära på promenader.
Jag var så nöjd! Så stolt över mej själv!
Där ser ni alla som tycker att jag fjantar å behandlar honom som en bäbis, här ser ni vilken otrolig kontakt jag har med min hund! Ha! 

Så kom tonåren.
Lite smygande.
Det blev mer noga att kissa på varje lyktstolpe. Det blev mer intressant vad som hände runt omkring.
Han upptäckte vilt. Rådjur och harar (som verkar finnas i hundratusentals.)
Katter. Fåglar. Barn.
Allt som rör sej är värt att jaga.
Och efter att några gånger ha struntat i "hit" så var det som om ordet tappat sin mening.
Han kommer när han känner för det... typ.
Nu på sista tiden har jag sett tendenser till att han börjat mäta sej med andra hanar.
Än så länge har han inget större självförtroende. Men han försöker lixom...
Ta sej i ton.

Jag vet inte om det är individbaserat. Eller om det skiljer sej mellan hanar och tikar.
Jag hade mycket större problem med Märta, Gottfrid är en stadigare hund, men hon var tuff UTÅT och blev väldigt illa till mods om jag sa till henne.
Gottfrid lyssnar inte, han stänger av, och jag kan locka/ pocka/ tjata/ skälla/ ta i örat bäst jag vill.
Han leker även väldigt hårdhänt med mej. Jag ser ut att ha någon form av allvarligt självskadebeteende för jag har blåmärken och rispor på både armar å ben.
Jag måste STÄLLA mej upp och mullra NEJ för att han ska sluta.
Andra stunder är han fantastisk.
Kommer när man ropar. Funkar skitbra i stan. Hälsar vänligt på folk vi möter.
Gömmer sej bakom mammas ben när något är läskigt.
Stor å liten. På samma gång.

Han är min raring.
Han får hundra pussar om dagen. Vi har roligt nästan jämt, jag älskar honom och han får mej att gapflabba. Jag njuter verkligen av honom.
Men jag måste ju säga att tonåren är mindre rolig än valptiden.
Pratade precis med en Ddbkollega på facebook som sa att hans hund var hemsk i den åldern med.
Å som han sa "Titta på blocket i vilken ålder de flesta hundar omplaceras."
Det ligger mycket i det.
Det är ändå en tröst att andra upplevt samma sak.

Det är "bara" att ha tålamod och härda ut. Försöka minimera skadorna på vägen och hoppas att man får tillbaka den där kontakten på andra sidan.

Puss/ Asta

Tuttblus å putt på prins Gottfrid

 

I morse var jag så här arg.
På prinsen minsann.
Jag var så arg att jag drämde igen dörren mitt framför näsan på honom och lät honom stå å våndas där ute ensam i evighet 5 minuter säkert.
För att andas, räkna till tio... och så klart, som det anstår en bloggare... att ta foto på ilskan.
Ytterligare ett par skor med sönderbiten klack. Köpta i år. För dyra pengar.
Hämtade ur garderoben. Ett ögonblicks verk.
Ghaa...

Men jag kopplade upp honom och vi gick en promenad ner till havet.
Han fick jaga fåglar, bada och rusa i sanddynorna och självklart förlät jag honom.
Han lindar mej runt sin klo som ingenting.

 

Sen förstår ni, har jag å min bästis Cissi varit på stan å lunchat.
Vi snackar inga spröda salladsblad här utan en stor å flottig pizza.
Efteråt gick vi i affärer.
Vi är inte bra för varann Cissi å jag.
Eller jo, det är vi väl på många sätt men inte på det ekonomiska planet.
Vi uppmuntrar varandras shoppoholicersida allt för mycket.
Säger "Ohhhh" och "Ja, den klär dej veeeeerkligen" och "Den måste du köpa."
Å jag som inget skulle ha.
Jag kom hem med en batikfärgad blus från Kapp Ahl som gav illusionen om att jag hade rejäla tuttar (bara en sån sak) och en grön trikåklänning från Lindex i lång modell.
Hittade förresten hur mycket fint som helst på Kapp Ahl.
En skrynkligt vitt linne och en ordentlig vardagsblus valdes bort till förmån för den här tuttsmickrande tunikan.
Både Cissi å jag konstaterade att för några år sedan handlade vi aldrig nåt på Kapp Ahl för det var bara "kärringkläder" medan nu hittar vi fina saker hela tiden.
Frågan är om dom bytt sortiment eller om Cissi å jag blivit tanter.
Ja hon... gamla människan... fyller ju 45 i år.

 
Jag är verkligen kass på att fota i provrum.

Nu är jag på nytt lite ond på prins Gottfrid.
Jäklar vad tonåringar är jobbiga!!!
Han skäller alltid på grannens lilla flicka.
Asmycket skäller han.
Å hon är typ bara två år eller nåt å blir jätterädd trots coola föräldrar.
Precis nu så rädd att hon började storgråta.
Tja, vad säger man... det främjar ju inte granngemenskapen.
Suck.
Vi har ju inte barn naturligt i vår omgivning.
Alla vänner har stora barn.
Så han har knappt träffat små barn.
Å han tycker tydligen att de är väldigt märkliga.
Det är svårt att miljöträna oxå. Lixom lättare med hundar eller bilar eller joggare.
Är det någon som har ett litet barn att låna ut till miljöträning när Gottfrid gormar å står i så får ni gärna säga till ;)

Puss/ Asta

Hundsnack: Unghundspromenader

 

Jag har precis varit ute på en härlig runda med Gotteman.
Härlig för att jag var rätt klädd och inte frös halvt ihjäl, härlig för att vi var ganska ensamma och härlig för att samarbetet oss emellan funkade så bra!
Vissa dagar är kommunikationen bättre än andra.

Att vara ute och gå med en unghund är inte som att vara ute och promenera med en vuxen "färdig" hund. Det är inte en stilla meditativ stund där man kan gå i andra tankar. Det är aktivitet.
Cesar Millan- "mannen som kan tala med hundar"- säger mycket klokt men för mej är inte en promenad med hund samma som för honom.
Det är inte att "bara gå", inte bara för att hunden fysiskt ska ta ut sej och göra av med energi.
Ni vet hur han gör, han kopplar i ett kort koppel och sen går han, rakryggad å auktoritär, rakt fram.
Nej, för mej är en promenad dels att hunden skall göra sej av med energi rent fysiskt, dels att man tränar lite och han får använda sin hjärna och dels är det att hunden skall få vara hund. Lukta, snoza, smaka... "läsa morgontidningen" som det så populärt heter. Kolla in vilka andra hundar som passerat och lämnat avtryck.

Jag GÖR aktivt saker med Gottfrid när vi är ute på promenad hela tiden.
Första och större delen av rundan var han lös.
Då kallar jag in honom i onödan då å då. Slänger iväg en godis och låter honom springa igen.
Vi tränar kortare stunder. Fritt följ, sitt, ligg, stanna.
Han älskar det.
Jag berömmer honom och blir rolig när han spontant vänder sej om och tittar på mej från lite håll.
Jag hittar även på lite eget bus.
Byter håll tvärt. Växlar tempo. Springer snabbat, hasar mej fram. Hittar pinnar som jag kampar och leker med för mej själv.
Jag slänger ut "viltkorv" som jag hittar.
Jag ska helt enkelt vara spännande och jag försöker på så många sätt imitera en äldre hunds sätt att vara, hur Märta var, med Gottfrid.
Han ska hela tiden undra vad jag hittar på för lattjo.
Ibland får han vara med å hitta korven, ibland hinner jag äta upp den innan han kommer och det finns bara spår kvar.
Då har han inte varit tillräckligt snabb.
Ett annat bra och enkelt sätt att framstå som spännande och kompetent är att gå på svåra ställen. Jag klättrar på berg, tar mej fram på is, balanserar på gärdsgårdar. Huvudsaken är att Gottfrid tycker det är lite läskigt men vill hänga på. Han tittar på hur jag gör och sätter tassarna exakt i mina spår, väljer precis samma väg.

Sen kopplade jag honom.
Det var tredje dagen i följd som jag hade kopplet runt midjan.
Jag läste i någon hundbok någongång att när man tränar s skall man ge det tre veckor. Har man därefter inte fått synbara och klara resultat så är det lika bra att byta metod, då fungerar inte den särskilt bra.
Alla metoder, alldeles oavsett hur bra de är, fungerar inte på alla hundar.
Med "koppel runt midjan metoden" känner jag redan att han börjar förstå.
Att vi gör framsteg. Att han går lugnare. Att jag själv agerar mer konsekvent.
Jag ska köra det nån vecka el två till så här och känner jag mej lika nöjd skall jag investera i ett riktigt midjebälte.
När vi gick sista delen av promenaden körde jag mer Cesar Millans stil.
Gick.
Gick så han inte nådde staket och annat han gärna ville lukta på.
Stannade varje gång han krånglade för mycket och väntade in honom.
Han är envis som synden men han tycker det är förfärligt tråkigt att stanna upp och vända in så han uppförde sej mestadels.

Puss/ Asta

Lite hundprat

Hej hej!

Sista flämtande timmarna som gräsänka.
Jag å min prins tog en lång härlig promenad.
Det är... utan att vara särskilt soligt... vår ute idag.
Nåt med ljuset.
Härligt.

Min lilleman börjar bli tonåring.
Så smått.
Han är inte obstinat eller jobbig på det viset men han har ett större mod och tror allt mer om sin egna förmåga.
Vilket tex betyder att "kom" och "stanna" inte betyder någonting ibland.
Han är i en svår ålder så tillvida att han börjar bli fysiskt stor.
Han är liten för sin ras men vägde idag 45 kg.
Det är 45 kg muskler det, lågsittande muskler, vilket ger en jävla styrka.
Alla dogue hundar är ju extra starka vid en låg tyngdpunkt, fram till, över nacke och skuldror. Det ger en helt annan kraft än vad tex en 45 kg schäfer har... om det nu finns så stora schäfrar.
Märta slet under sitt liv AV ett gäng rejäla läderkoppel. Hon slet UPP såna hår tjurspiraler som skruvas ner i marken.
Men trots sin styrka så är han väldigt ung, omogen och känslig i sitt huvud.
Mentalt orkar han och fixar inte mer än en valp.
Klarar inte av att alltid uppföra sej osv.
Nyfikenheten, ifrågasättandet, den nya känslan av självständighet är naturlig för en valp gränsande till unghund.

Han drar.
Inte massor men han drar. Kopplet är sträckt hela tiden och det är ett jäkla tjatande, ryckande, stannande, lockande... allt utefter hur mycket tålamod jag har.
När hundar närmar sej drar han än mer och på lite halvhalt underlag är det knappt så jag orkar hålla honom längre.
Det i sin tur ger mej en aura av osäkerhet. Även om jag inte är osäker på honom är jag lixom osäker på att klara av att hålla honom.

Idag testade jag att sätta kopplet i en ögla vilande på höfterna.
Det är en fantastisk känsla.
Man får plötsligt båda händerna fria. Man får kontroll.
De allra flesta är ju betydligt starkare i ben och stuss än i bröst och armar.
Dessutom jämnar jag ut vilkoren lite genom att även flytta min tyngdpunkt neråt.
Sen bara gick jag.
Lät honom ytterst få gånger stanna för han hade redan sprungit lös en timma.
Han märker ju det direkt. Att jag är starkare, mer bestämd.
Jag kan varmt rekommendera att promenera så.

Dock!
Dock måste jag varna er. Det är inte helt riskfritt.
När Märta var ungefär i Gottfrids ålder gjorde jag samma sak.
Upplevde samma känsla av kontroll och seger.
Hon var dessutom sju resor värre i koppel.
Jag prövade och kände mej som The king queen of the world tills Märta fick syn på en flock rådjur, gjorde ett knyck, koppelsnaran åkte upp i midjan på mej och så ryckte hon!
Rakt över en lerig nyplöjd åker. Med mej ohjälpligt fast som en plog på alla fyra bakom.
Det såg säkert skitroligt ut!
Det var inte lika roligt!
Jag blev blåslagen och förnedrad.
Jag kan säga att den promenaden hem sen var inte en av våra mest harmoniska rundor.

Det finns särskilda bälten att fästa kopplet i.
Principen är ju den samma men det sitter kanske något bättre.
Jag har inte prövat.
Risken för att med en stark hund tappa balansen och HELT kontrollen på ett annat sätt än om du håller hundens koppel med händerna återstår ändå.

Fast NÄR det funkar är det fantastiskt!
Nu ska jag valla dammsugaren oxå.

Puss/ Asta

 

Har han vant sej?

 

Pratade med mamma förut.
Hon: Hur är det med Gottfrid nu då?
Jag: Jodå, han mår bra.
Hon: Har han vant sej nu? Jag: Vant sej vid vadå?
Hon: Ja, vid att ha bytt hem, vid dej å så. 

Ehh. Ja hon är lite lustig mamma.
Jo, jag tror nog han har vant sej efter snart 7 månader här.
Vant sej vid mej oxå faktiskt.
Jag tror inte han någonsin reflekterar över att haft ett annat hem eller en annan mamma.

Han är underbar!
Jag vet inte... jag kanske nämnt det förr?
Nå väl, det är han hur som helst.
Så sjukt go och gosig och mammig.
Vi skedsov middag två timmar förut och det var underbart.

Han är en så trygg liten valp.
Nyfiken på det mesta, vågar allt mer på egen hand, men när det blir läskigt får jag följa med.
I dag sprang han IN till hästarna. Jag som inte känner till varken DE hästarna eller hästar som djur blev lite smånervös.
Hästfolk där ute... brukar hästar vara pålitliga mot hundar de inte känner?
Det blev Gottfrid oxå när de närmade sej... och sprang ut igen.
Men sen stod han på andra sidan staketet och sträckte fram nosen mot dem å så luktade de igenom varandra.
Jag fick duscha huvudet på honom sen för jag är ju så allergisk mot häst.

Märta skällde på allt som skrämde henne.
Gottfrid tror det mesta om gott. Han är nyfiken.
Han leker, tar för sej men backar å visar undergivenhet om äldre hundar är burdusa.
Ja jag vet... han är bara valp än så länge och det kan mycket väl komma tider när han spänner musklerna men än så länge.
Än så länge går allt så himla BRA med honom!

Min gudasände.

Puss/ Asta