En hundtonårsmorsas tankar

 

Den 25:e maj ska vi ha kalas i Astas hus. Då fyller Gottfrid 1 år.
Det är otroligt. Tiden har gått så fort så fort och samtidigt är det svårt att komma ihåg hur livet var innan honom.
Han är ju min kille. Min prins. Min livsluft.

Tänk så han har vuxit på ett år. Så han har utvecklats.
Han vägde cirkus 8 kg när jag hämtade honom 8 veckor gammal och nu väger han ungefär 50 kg. Långt ifrån fullvuxen men ändå...
Han är stor. Å stark. Å han tror oändligt mycket om sej själv.

Jag minns hur jag fick bära honom när han var liten första vändan på promenaden för han ville inte lämna tomten och Märta.
Jag minns hur ängslig han blev på stan. Även där fick man ha honom i famnen.
Han var så liten, så söt. Så mild och försiktig.
Min gudasända Gottfrid. Han som blev min räddning när Märta dog.

Dogue de Bordeauxer blir tyvärr inte särskilt gamla. Kring 8 år ungefär.
Därför får man försöka njuta extra mycket av dem, ta tillvara på varje dag, varje ögonblick.
Jag tog noga tillvara på Gottfrids valptid. Jag tar noga vara på Gottfrids "tonår."
Jag arbetade väldigt målmedvetet med närhet och kontakt från den dagen jag fick honom.
FÖR noga kan man tycka med tanke på att vi fortfarande sover ihop.
Jag har gjort allt jag kan för att uppfattas så som rolig, spännande, trygg och uppfinningsrik.
Å det gav resultat. I en väldigt mjuk och lyhörd valp.
I en valp som tills för dryga månaden sen kom på varje inkallning, höll sej nära på promenader.
Jag var så nöjd! Så stolt över mej själv!
Där ser ni alla som tycker att jag fjantar å behandlar honom som en bäbis, här ser ni vilken otrolig kontakt jag har med min hund! Ha! 

Så kom tonåren.
Lite smygande.
Det blev mer noga att kissa på varje lyktstolpe. Det blev mer intressant vad som hände runt omkring.
Han upptäckte vilt. Rådjur och harar (som verkar finnas i hundratusentals.)
Katter. Fåglar. Barn.
Allt som rör sej är värt att jaga.
Och efter att några gånger ha struntat i "hit" så var det som om ordet tappat sin mening.
Han kommer när han känner för det... typ.
Nu på sista tiden har jag sett tendenser till att han börjat mäta sej med andra hanar.
Än så länge har han inget större självförtroende. Men han försöker lixom...
Ta sej i ton.

Jag vet inte om det är individbaserat. Eller om det skiljer sej mellan hanar och tikar.
Jag hade mycket större problem med Märta, Gottfrid är en stadigare hund, men hon var tuff UTÅT och blev väldigt illa till mods om jag sa till henne.
Gottfrid lyssnar inte, han stänger av, och jag kan locka/ pocka/ tjata/ skälla/ ta i örat bäst jag vill.
Han leker även väldigt hårdhänt med mej. Jag ser ut att ha någon form av allvarligt självskadebeteende för jag har blåmärken och rispor på både armar å ben.
Jag måste STÄLLA mej upp och mullra NEJ för att han ska sluta.
Andra stunder är han fantastisk.
Kommer när man ropar. Funkar skitbra i stan. Hälsar vänligt på folk vi möter.
Gömmer sej bakom mammas ben när något är läskigt.
Stor å liten. På samma gång.

Han är min raring.
Han får hundra pussar om dagen. Vi har roligt nästan jämt, jag älskar honom och han får mej att gapflabba. Jag njuter verkligen av honom.
Men jag måste ju säga att tonåren är mindre rolig än valptiden.
Pratade precis med en Ddbkollega på facebook som sa att hans hund var hemsk i den åldern med.
Å som han sa "Titta på blocket i vilken ålder de flesta hundar omplaceras."
Det ligger mycket i det.
Det är ändå en tröst att andra upplevt samma sak.

Det är "bara" att ha tålamod och härda ut. Försöka minimera skadorna på vägen och hoppas att man får tillbaka den där kontakten på andra sidan.

Puss/ Asta