Ljummet demokratiintresse

2014 hade vi "supervalåret."
Det var laddat, politiskt, spännande, viktigt och roligt. Allt på samma gång.
Men det blev inte som någon önskat eller trott. Möjligen 13 % av de röstande men de är ändå en minoritet.
Nu är det val igen om bara lite drygt tre månader, ett än viktigare och mer ovisst val, och det är ingen som pratar om det!

Eller ja, ingen å ingen är väl att ta i.
Tidningarna skriver men det är i huvudsak om flyktingfrågan och om vad Sverigedemokraterna tycker hit å dit. De antirasistiska grupper som jag är med i inom sociala medier skriver oxå om Sd.
Jag är lika skyldig som dem, men kan ändå undra?
Ger vi inte flyktingfrågan och ett fascistparti som lockar 13% orimligt mycket utrymme?
Finns det inte annat politiskt å viktigt som vi borde diskutera, debattera, argumentera kring?
Där är det väldigt tyst.

I mitt fikarum på jobbet diskuteras det politik lite grann. Mest på mitt initiativ.
Över lag känns det så... så ljummet trots att Sverige faktiskt är mitt i en politisk kris, befinner sej i ett vänteläge och vi har en regering som fram till valet styr med motståndarnas politik!
Orkar inte svenskarna med ännu en valrörelse eller är det bara det att det är så mycket viktigare att baka sju sorters julkakor (som sedan ska bantas bort efter nyår) och köpa ännu lite fler saker till människor som faktiskt redan har för mycket?

Jag brukar känna... om jag sätter upp mitt högra pekfinger i luften... åt vilket håll vindarna blåser men jag gör inte det denna gång.
Jag anar en orättvis stor skuld å belastning på Stefan Löfven som sträckt ut sin hand i absurdum sedan i augusti, de jag tvingar prata politik antyder att de kommer satsa på säkrare kort än förra valet och jag känner en touch, en liten bris av "det kanske inte var så dumt med Alliansen ändå" men det är kanske bara den gamla pessimisträven i magen som vaknat till liv?
Jag vet inte, jag har ingen aning vart det bär hän.

Faktum kvarstår.
Sverigedemokraterna har lovat fälla varje regering som inte går dem till mötes inom invandringen.
Något av blocken måste alltså få egen majoritet, minst 51% av rösterna eller tillmötesgå Sd eller samarbeta över blockgränserna.
Annars har vi nyval inom ett halvår igen.
Viktiga grejer. Som det pratas för lite om.

Alla alternativen känns blaha för mej, men att ta fascister i båten är förstås en omöjlighet hoppas jag.
En blocköverskridande regering låter som ett gammalt dåligt äktenskap, ett evigt kompromissande till ingen är nöjd.
Väljarna ville i förra valet ha förändring. Vänstern, Sossarna och Miljöpartiet fick mandat (om än lite klent) för en ny politik.
Väljarna sa sej vara trötta på skattesänkningar som dessutom lånas till, på en urholkad välfärd, på vidgade klyftor. De var less på utförsäkringar, på ökat antal människor som tvingas söka socialhjälp, på fas 3, på jobben som aldrig kom, ordning å reda i skolan, en ambitionslös miljöpolitik och all den där övriga Allianspolitiken.
Vi pratar inte om det! Å DET är nog fan så mycket viktigare för flertalet tänkande svenskar än antalet flyktingar.
Hur ska vi göra? Med vem ska det göras? Om vad kan vi kompromissa? Om vad kan vi inte ge oss en tum?
Sånt!

Vad tänker ni?

Vakna Sverige. Det är snart valår. Igen!

Puss/ Asta

Lär av din granne

Jag lyssnade igår i P1 på ett program om Danmark och hur Dansk folkeparti påverkat landet.
Där uttalade bland annat politiker, sakkunniga, statsvetare och danskar av olika etnicitet.
Danskt Folkeparti som nu är största parti i Danmark och som har haft stor... för att inte säga radikal... påverkan på Danmark, alla politiska partier där och på folket.

Mycket av det som sades äcklade och förfärade mej. Skrämmer också, med tanke på att vi går mot en liknande utveckling i Sverige.
Men det som berörde mej mest var två kvinnors berättelse, mor och dotter.
Mamman kom till Danmark 1971 från Pakistan och bosatte sej på Fyn.
Hon berättade att det rådde en nyfikenhet när hon kom. Grannar kom förbi å hälsade med danska gåvor. De blev inbjudna på kaffe. De fick snabbt vänner.
Danskarna var öppna och gemytliga, ville lära henne om deras kultur och ta del av hennes.
När dottern var liten passades hon ibland av en dansk kvinna om dagarna.
När den danska kvinnan var ute med det lilla mörkhyade barnet möttes de även då av nyfikenhet och glädje. "Var har du fått tag på den här lilla pralinen" sa de.

Men så flög två flygplan in i World trade center och hela världen förändrades. Inte minst Danmark.
Dansk Folkeparti bildades 1995 som en utbrytning ur Framskridspartiet. Ungefär på samma sätt som Sverigedemokraterna bildats ur olika rasistiska partier och grupperingar.
1998 fick partiet 7,4%, 2001 12 %.
Enligt väljaropinionen är partiet just nu största parti med 21,2%.

De två kvinnorna fortsätter att berätta om Danmark som förändrats.
Nu bosatta i Köpenhamn.
De berättar om den öppna misstron och om det, av  politikerna stödda eller accepterade föraktet.
Om hur "vi mot dom" vuxit fram. Hur ingen längre var gemytlig eller nyfiken.
Den yngre kvinnan berättade om hur det finns unga människor, födda i Danmark, som aldrig kommer tillåta sej känna sej som danskar.
De har aldrig varit någon "liten pralin" som det gullats med och nyfiket frågats kring.

Politiken i Danmark har efter Dansk Folkeparti normaliserat rasismen.
De andra partierna har anpassat sej efter dem istället för tvärtom.
För de konservativa och liberala krafterna. Nu på senare år även Socialdemokraterna.
En statsvetare berättade om att det för något år sedan varit flera attacker mot muslimska kvinnor.
De hade blivit trakasserade och slagna, gäng hade dragit av dem deras slöja.
Då hade den socialdemokratiska partiledaren yttrat sej och mer eller mindre sagt att
"Antingen anpassar man sej och blir dansk eller så drar man därifrån eller så får man ha förståelse för att man blir trakasserad."
Över lag pratas det sällan el aldrig i vårt grannland om något positivt med invandringen.
Det pratas bara problem och begränsningar.
Precis som inom Sd tycker man på bred front i Danmark att invandrare skall anpassa sej.
Inte bara integreras utan assimileras. Det vill säga överge sin kultur, sin religion, sin identitet.
I somras hade det anordnats en demonstration i vilken alla danska muslimer starkt uppmanades att delta för att uttrycka sin avsky över IS.
Den yngre kvinnan hade gått. Men väl i demonstrationen hade hon ställt sej och sina vänner frågan
"Är det inte nåt sjukt med att vi uppmanas/ tvingas göra det här? Varför skulle inte vi ta avstånd från mord och terror? Varför är inte det självklart?" 

I Sverige har vi måhända andra traditioner av att ta emot folk på flykt.
Vi har stått upp mot rasismen längre än många andra Europeiska länder och jämfört med våra grannländer.
Men vi bär på intet sätt immunitet. Demokrati och mänskliga rättigheter måste gång på gång på gång vara beredda att försvaras.
Sverigedemokraterna ÄR ett nyfascistiskt parti. Men det spelar ingen roll hur mycket "bevis" som läggs fram för det eller hur många debatter som förs. Det spelar ingen roll hur ofta deras siffror å deras statistik slås tillbaka som felaktig eller hur många gånger deras företrädare och fotfolk gör bort sej.
Sverigedemokraterna vet förstås om vilken politik de för och vad som är deras mål.
Många av deras väljare är rasister el ignoranta över att partiet "oxå" är främlingsfientligt el dumma i huvudet.
Det är de som är oinsatta, de som har proteströstat, de som lockats av Åkessons lugna stämma som vi ev kan vinna över. Vi som fortfarande tror på demokrati och allas lika värde. Vi som inte vill ha ett "vi och ett dom" som i Danmark.
Framförallt behöver vi mobilisera alla de som inte orkar/ vill/ tycker det är någon idé att rösta.
Det handlar om vårt land, våra barn och barnbarns framtid och hur vi som nation vill identifiera oss och uppfattas!

Puss/ Asta