Terapi

Tror ni på terapi?
Jag är ju lite av en terapinörd. Jag har tillbringat åtskilliga timmar i terapi pratandes om än det ena än det andra och känner mej ändå aldrig färdig.
Eller så här, terapi är en färskvara!
En bra terapeut ger en massa insikter och hjälper en framåt i det här evighetslånga arbetet med att komma underfull med sej själv men klokskaperna sitter bara i ett tag. De behövs fyllas på. Hållas vid liv.
Jag har terapiat mitt äktenskap, en urakut postpartumdepression, min relation till mina barn, min relation till mina föräldrar, min bror, min sömn, min ångest, mitt jobb, övergreppen jag utsattes för som ung.
Jag har nog fan terapiat det mesta.
Jag föredrar helt klart kvinnliga terapeuter framför män.
Jag har haft två manliga terapeuter. En kurator som efter några gånger pratade mer om sitt livspussel och haltande relation än om mej och en psykolog som absolut ville prata om att jag borde skilja mej istället för som jag ville, prata om att det var mycket på jobbet.

Jag känner att det är dags igen.
Jag har absolut inget urakut att ta tag i men jag är rätt ofta less på att vara jag.
Trött på mitt behov av att vara omtyckt, trött på att jag måste prestera för att duga, trött på att vara rädd att ha fallit i onåd, trött på mitt behov att att ständigt vara behövd. Och hur lätt jag känner mej ratad.
Att vara mamma och mormor/ farmor är min absolut viktigaste roll.
Utan den är jag ingenting... eller i alla fall någon helt annan.
Således har jag knappt några vänner eller något intresse.
Och jag kan känna att det är den här jag är men ändå...
Varje gång det kommer på tal vem jag är/ vad jag vill/ vad som betyder nåt förutom barn och barnbarn så börjar jag gråta.
För det är allt jag är.
Kanske allt jag vill vara men jag vet inte. Och det väcker något uppenbarligen sårigt och djupt begravt varje gång det kommer på tal.
Första gångerna det hände var det oväntat.
Tårarna bara kom. Jag fattade ingenting.
Någonting välde bara upp i mej.
Nu vet jag att den typ av frågor väcker starka känslor och skapar starka reaktioner hos mej. Varje gång.


Om det tänker jag att jag skulle behöva terapia.
Jag är femtio år gammal och det är hög tid att bli en egen person.
Någon med ett eget värde.
Jag kommer alltid spela andrafiol för mina barn och barnbarn. Det är som det ska vara.
Men jag behöver spela huvudrollen i mitt eget liv.
Det är ju inte svårare än så. Och inte ett skit enklare heller.

Puss/ Asta

Vem vore jag?

Funderar ni nångång på vem ni är bortom era roller?

Tanken är svindlande. Det GÅR nästan inte.
Hela livet har man varit någon annans.

Mammas ganska ovälkomna dotter. Pappas mycket ignorerade dotter.
Mormor & morfars prinsessa.
Min makes fru.
Mina barns mamma. Den rollen är allra svårast att frigöra sej ifrån, för vem el vad vore jag om jag aldrig fått mina barn? Hemska tanke.
Mormor & farmor.
Gottfrids matte.
Väninna.
Min valda brors syster.
Allt det. Men bortom det?

Svårt...
Kvinna.
Omvårdande.
Stridfull.
Pk.
Djurkär.
Inte så barnkär.
Extrovert.
Och introvert.

Utan mina roller. Utan min barndom. Mina barn. Mina erfarenheter vore jag förstås någon helt annan. Ibland funderar jag på vad det skulle gjort med mej om jag varit mina föräldrars älskade prinsessa.
Vilka andra val hade jag gjort då? Vart hade livet fört mej?
Förmodligen på helt andra vägar.

Min make har en lika trasig familj som jag.
En pappa som visserligen fanns men var alkoholiserad och långt borta.
En svag och kylig mor som aldrig stod upp till försvar och aldrig tog upp i famnen.
En styvpappa som avskydde det lilla barnet redan från början.
När vi möttes jag å min man... som kantstötta femtonåringar... var jag rejält på glid och han påväg åt fel håll.
Vi räddade varandra. Vi blev varandras familj.
Vi lagade varandra. Höll ihop varandra.
Och vi byggde något nytt.

Det blev inte perfekt.
Vi har gjort fel så många gånger.
Det har inte alltid varit enkelt. Knappt nångång har det varit enkelt.
Men vi var två trasiga tonåringar som räddade varandra och som skapade åtminstone bättre förutsättningar för våra barn än vad våra föräldrar gjort för oss.
Jag skriver sällan om min man. Vissa läsare tolkar in en hel del i det där, men nu ska ni få höra...

Jag älskar honom för att han räddade mej.
Jag älskar honom för att jag fick rädda honom.
Jag älskar honom för att han har stannat kvar. Kämpat, stridit, vägrat ge upp.
För att vi byggt upp en familj tillsammans.

Vem vore jag utan dem?
Det går inte att besvara.

Puss/ Asta

Vem har modet?

 

Ibland funderar jag på vem jag är. Vad jag har i mej. Om allting ställdes på sin spets.

Till vardags är jag, som jag skrivit många gånger, en ganska rädd liten människa.
Jag är ingen som bara GÖR saker, ingen som hoppas på det bästa och kastar mej ut.
Jag har tackat nej till många nystarter.
En blandning av rädsla och förnuft har fått mej att avstå både lust och nya liv.
Jag tycker inte om överraskningar. 
Jag tycker om rutiner. En stilla lunk. Rutiner.

Om inte lust och nyfikenhet kan driva mej över kanten...
Kan rädsla, desperation och hämnd göra det?
Vad är jag kapabel till... på andra sidan känslospannet?
Det funderar jag på ibland.

Det går inte att veta innan vem som vågar.
Vem springer tillbaka in i brinnande hus för att rädda någon annan?
Vem leder motståndsrörelsen under galna krig?
Vem reser sej igen efter en olycka och finner ett nytt liv utefter nya förutsättningar?
Vem är beredd att döda en annan människa och var går den gränsen?
Jag vet faktiskt inte. Men jag tror att jag är modigare med desperation och hämnd som ledstjärnor än åt andra hållet.

Massor av föräldrar... mammor å pappor... säger att "den som gjorde mitt barn tillräckligt illa skulle jag kunna döda."
Jag tror inte det är så "lätt", jag tror att flertalet av oss har spärrar vad det gäller att döda som är starkare än hatet. Eller jag VET att det är så, annars skulle fängelserna vara fulla av hämnande fäder och mödrar.
Likväl känns det så, att jag lätt skulle kunna slå in pannbenet för alltid på den man som misshandlade min dotter eller mina barnbarn. Om samhället inte förmådde skydda dem så skulle jag... och Hinseberg vore ingenting jämfört med alternativet.
Men... man vet inte.
Vem som har det i sej och vem som inte har det?
Vem som under en katastrof organiserar räddningsinsatser och vem som räddar sej själv?

Jag lyssnade på Martin Schibbye och Johan Perssons sommarprat idag.
Jag minns dagen de benådades och jag minns dagen de kom hem.
Jag följde direktsändningarna och likt många andra svenskar den dagen grät jag av lättnad.
Schibbye och Persson är hjältar.
Alldeles oavsett deras motiv. De ville berätta sanningen, varför spelar ingen roll, deras agendor spelar ingen roll. De ville ge röst åt människor som ingen röst hade och för det fick de betala ett oerhört högt pris.
Hur fick de sitt mod?
Dom som uppenbart har det i sej.

Jag funderar ofta på det här. Gör du det med?

Puss/ Asta

Vem är jag?

 

"Vem är du" frågar Lady Dahmer i ett utmärkt inlägg om rädsla och mod.
"Jag är Asta och jag är på många sätt lik dej" svarar jag då.
Jag är snart 44 år och präglad av en annan generation och en annan ryggsäck men jag är också en rädd människa med stort mod som tycker om att uttrycka mina åsikter. Att påverka.
Jag brinner  för klass och rasismfrågor där du brinner för genus och min blogg är inte alls lika stor som din men den är min plats i världen å jag är stolt över den.

Jag är präglad av en barndom som var både ond och god.
Jag är präglad av en mamma som inte orkade med att vara mamma till mej alla gånger, av saknaden av en frånvarande pappa, av att höra att jag inte duger och att kärleken inte är villkorslös.
Jag är präglad av en gränslöshet mot mej själv, av rädsla, ett enormt behov av att bli älskad och av att istället råka ut för diverse sexuella övergrepp.
Men jag har oxå en barndom där det fanns solsken.
En älskande morfar. Han som lärde mej cykla och simma.
Min barndom är utlandsresor. Brusande blått medelhav, turkost poolvatten.

Jag är Asta.
Asta som träffade min blivande make som 14 åring och vi blev hånglande tillsammans under explorerdimmor i cykelrum.
Asta som var 4 barnsmamma vid 25 och som lämnade min hemstad, alla vänner å släkt som 22 åring.
Jag gick grundvux, komvux och högskola.
Skaffade mej ett yrke. Studerade med småbarn och en make som aldrig var hemma och visade mina barn att "kvinnor kan minsann."
Jag var den första i min släkt med akademisk examen. Den första kvinna med körkort. Den första husägaren och bortsett från mina morföräldrar den ända som har stått ut hållit liv i ett långt äktenskap.
För det är jag stolt.
Över att ha brutit mönster.

Jag är Asta. Med stark arbetarklasstillhörighet.
Jag är röd å jag har patos.
Jag har humor, jag är envis, ganska eldig men hatar konflikter med de jag bryr mej om.
Jag är Asta. Jag är klok. Jag är social. Jag är fysisk i min kärlek.
Jag är en hundtant... och nöjd med det.
Jag är dallrig. Otränad. Jag hatar att förlora.
Jag kan inte dansa, inte sjunga och jag blir rädd när jag går över broar.
Jag är Asta.
Som kråmar mej framför spegeln. Gör porrposer innan duschen.
Leker matlagningsprogram när jag steker köttbullar.
Jag tar rasistfajten var helst den dyker upp.
Som kör 120 på 70 vägen till jobbet men håller krampaktigt i ratten å kör i 90 på motorvägen.
Jag bryr mej en massa av vad folk tycker om mitt utseende, mitt yrkesutövande, mitt hem, min intelligens, min styrka men som låtsas att jag skiter totalt i det.
För att jag önskar att det var så.

Jag är Asta. Vem är du?

Puss/ Asta