Ibland funderar jag på vem jag är. Vad jag har i mej. Om allting ställdes på sin spets.
Till vardags är jag, som jag skrivit många gånger, en ganska rädd liten människa.
Jag är ingen som bara GÖR saker, ingen som hoppas på det bästa och kastar mej ut.
Jag har tackat nej till många nystarter.
En blandning av rädsla och förnuft har fått mej att avstå både lust och nya liv.
Jag tycker inte om överraskningar.
Jag tycker om rutiner. En stilla lunk. Rutiner.
Om inte lust och nyfikenhet kan driva mej över kanten...
Kan rädsla, desperation och hämnd göra det?
Vad är jag kapabel till... på andra sidan känslospannet?
Det funderar jag på ibland.
Det går inte att veta innan vem som vågar.
Vem springer tillbaka in i brinnande hus för att rädda någon annan?
Vem leder motståndsrörelsen under galna krig?
Vem reser sej igen efter en olycka och finner ett nytt liv utefter nya förutsättningar?
Vem är beredd att döda en annan människa och var går den gränsen?
Jag vet faktiskt inte. Men jag tror att jag är modigare med desperation och hämnd som ledstjärnor än åt andra hållet.
Massor av föräldrar... mammor å pappor... säger att "den som gjorde mitt barn tillräckligt illa skulle jag kunna döda."
Jag tror inte det är så "lätt", jag tror att flertalet av oss har spärrar vad det gäller att döda som är starkare än hatet. Eller jag VET att det är så, annars skulle fängelserna vara fulla av hämnande fäder och mödrar.
Likväl känns det så, att jag lätt skulle kunna slå in pannbenet för alltid på den man som misshandlade min dotter eller mina barnbarn. Om samhället inte förmådde skydda dem så skulle jag... och Hinseberg vore ingenting jämfört med alternativet.
Men... man vet inte.
Vem som har det i sej och vem som inte har det?
Vem som under en katastrof organiserar räddningsinsatser och vem som räddar sej själv?
Jag lyssnade på Martin Schibbye och Johan Perssons sommarprat idag.
Jag minns dagen de benådades och jag minns dagen de kom hem.
Jag följde direktsändningarna och likt många andra svenskar den dagen grät jag av lättnad.
Schibbye och Persson är hjältar.
Alldeles oavsett deras motiv. De ville berätta sanningen, varför spelar ingen roll, deras agendor spelar ingen roll. De ville ge röst åt människor som ingen röst hade och för det fick de betala ett oerhört högt pris.
Hur fick de sitt mod?
Dom som uppenbart har det i sej.
Jag funderar ofta på det här. Gör du det med?
Puss/ Asta
Ja det gör jag
SvaraRadera