Ska nån annan tvätta din byk?

 

Det pågår en intressant diskussion på Apans blogg om städning där jag verkar vara väldigt ensam om min åsikt. Gå gärna in å läs på Underbara Apans blogg.
Just ensamheten gör mej irriterad... och lite förfärad... inte för att jag inte kan argumentera för egen del utan för att det tyder på att samhället glidit iväg åt ett håll som jag inte är bekväm med.

Frågan är alltså huruvida det är moraliskt riktigt att som en ung å frisk familj använda sej av städhjälp för att "få livspusslet att gå ihop", "kunna spendera mer tid med sina barn", "slippa de äktenskapliga grälen kring städning", "kunna göra roliga saker på sin fritid."
Är det okej, och inte... varför inte?
Är städerskor/ städare sämre människor? Är deras jobb inte viktiga?
Diskussionen handlar även om det är rätt att prioritera skattepengar till detta?
Varför det skulle vara mer fel än att prioritera skattepengar till ROT. 

Jag tycker inte att det är okej.
Åtminstone inte finansierat med hjälp av skattepengar.
Jag tycker att skattepengar kan användas till väldigt mycket bättre saker än så.
Nej, jag ser inte ner på kvinnoyrken.
Jag ser inte ner på städerskor.
Alls.
Att vara städerska/ städare är ett yrke som alla andra om det utförs i trappuppgångar, fabriker, affärer, lokaler, sjukhus osv osv.
Det som jag HAR något emot... jävligt mycket emot faktiskt... är att medel och överklassen skall kunna köpa sej en piga som kommer hem till dem och tvättar deras skitiga kastruller och smutsiga trosor för att medel och överklassen skall kunna få sej lite "kvalitetsmys med familjen."
Det är ju inte kvinnor som VERKLIGEN skulle behöva avlastning som har råd med dessa tjänster.
Ensamstående kvinnor med lågavlönade jobb (som ex inom vården el lokalvården) med häcken full av ungar, plikter och ångest över räkningar har inte råd med dessa tjänster alldeles oavsett hur omöjligt deras livspussel är.
Nej, det är de redan ekonomiskt privilegierade familjerna som har det.
Å som får skatterabatten.
Är det rätt väg att gå?
För ett mer jämställt och hållbart liv?
Vore det inte bättre att a.) fördela hushållssysslorna mer jämt och b.) sänka sina krav. 

Det är inte själva moppandet som väcker något inom mej.
Inte dammsugningen och putsandet av den ärvda spegeln i hallen heller.
Det är saken i sej.
Att sämre ekonomiskt bemedlade människor skall städa hos medel och överklassen.
Som en piga.
Ett tjänstefolk.
Någon skrev i debatten att deras städerska var "Pålitlig men lite slarvig. Att de är pålitliga är viktigt."
Men herre Gud, är det verkligen bara jag som får gåshud av ett sådant resonemang? Som känner hur det gamla klassamhället vi lämnat bakom oss med stadiga steg kommer tillbaka.
Jag är ganska säker på att jag för 15 år sedan inte fått stå så ensam på barrikaden med min åsikt medan den ifrågasattes och förlöjligades.
Något har HÄNT med Sverige under de borgliga åren.
Nåt jag inte tycker om.

Jag är inte helt emot RUT. Bara att RUT skall användas på rätt sätt, till rätt saker efter som det är SKATTEPENGAR.
Skattepengar skall inte användas för att rika människor (nåja) ska få sin byk omskött, drinkar serverade på fest av en bartender eller läxläsning åt sina redan studiemotiverade ungar.
Men goda vän China driver ett eget företag, en slags privat hemtjänst till stor del finansierat av RUT. Det går jättebra för henne och hon gör ett gott jobb för nöjda kunder.
DET är en annan sak. Att köpa in tjänster för att man behöver det.
För att samhället vill erbjuda alternativ inom äldrevården.

Det skulle vara spännande att höra vad ni tycker.
Inte bara ni som håller med mej.
Det skulle vara spännande att få en vink om att det råkar vara så att Apan och jag har olika typer av läsare eller om detta tänk är utbrett även här.  

Puss/ Asta

Dagens norska stolpskott

 

Norska hälsoministern Jonas Gahr Störe kan tänka sej en legalisering av att röka heroin. Detta för att minska dödsfall av överdoseringar som sker intravenöst.
Min första och viktigaste fråga till Norges hälsominister måste bli... "Har det alldeles brunnit i skallen på dej?"

Narkotika är ett väldigt känsligt ämne för mej.
Källan till den största sorgen i mitt liv.
Min lillebror är narkoman. Han har varit det sedan han var 14 år.
Innan dess var han en solig kille med alla förutsättningar. Efter det är han ett psykiskt vrak.
Min bror har ett hjärta som slår, ben att gå med, ögon som blinkar.
Men han finns ändå inte, han är redan förlorad.
Jag har mist min enda biologiska bror till narkotikan. Genom det har jag oxå mist min mamma.
Narkotika är ett väldigt känsligt ämne för mej.

Jag tror inte att vi någonsin kan utrota narkotikamissbruket.
Lika lite som vi någonsin kan få en världsfred.
Det är utopier.
Omöjligt.
Det enda man kan göra är att se efter sina egna ungar.
Se till att just mitt barn klarar sej undan skiten.
Information. Självklart.
Erbjuda och binda upp ungdomar i bättre alternativ. Självklart.
Mer resurser till polisens arbete och till tullens arbete. Självklart.
Men till syvende och sist handlar det om att klara sina egna ungar förbi skiten.

Samhället blir allt mer internationaliserat.
På gott och ont suddas länders gränser ut och vi... världsmedborgare... tar efter varandra. Influeras av varandra.
Människor rör sej friare över gränserna. Så gör även drogerna.
Vi lever i en tid då narkotikan snarast blir allt mer accepterad, breder ut sej i fler samhällsskikt.
Då det är coolt att testa kokain. Även bland välartade ungar, från trygga familjer.
Vem som fastnar vet man aldrig för än efteråt. När det är för sent.
Jag testade hasch ett flertal gånger som riktigt ung.
Fick snedkickar, vakna mardrömmar, illamående.
Det är klart att jag inte fastnade.
Min bror testade. Han blev lugn, lycklig, euforisk.
Det tror fan att han gillade det.
Han hade även oturen att drabbas av en psykos som höll i sej under många år kort in i sitt missbruk.
Sånt vet man inte heller. Före.
Det är den stora skillnaden mellan narkotika och alkohol.
Ingen blir alkoholist av att ha testat dricka öl några gånger.
Ingen drabbas av en psykos.

Jag förstår att samhället måste pröva nya grepp i kriget mot narkotikan.
När rena nålar till missbrukare lanserades för ett tio tal år sen eller mer var det kontroversiellt.
"Inte ska vi väl hjälpa missbrukaren att fortsätta knarka" hette motargumenten då.
Men ingen blir sprutnarkoman för att nålarna är gratis.
Däremot innebar det en inbromsning av dödligt smittsamma sjukdomar som sprids via blod. HIV och hepatit.
För några månader sedan hörde jag om dagens kontroversiella tanke... boenden där det inte krävs att man måste vara ren.
Där reglerna tillämpas som lagen mot narkotika i stort. Det är inte olagligt att vara hög, men det är olagligt att ha narkotika på sej.
Argumenten FÖR boendet var att man på så vis skulle kunna nå människor som ännu inte var i insikt om att de ville/ kunde sluta.
Att de skulle kunna få någon form av skydd och samtidigt vara nåbara för socialtjänst osv.
Jag kan nog tycka att det finns en fara men oxå en stor poäng i det resonemanget.
Men att därifrån legalisera den farligaste och mest nedbrytande typ av narkotika som heroinet är, det är väldigt långt.
Heroin är för kroppen lika farligt hur det än administreras.
Risken för överdosering är dock mindre om det inhaleras än sprutas intravenöst.
Lika farligt.
Å lika med att ge upp.
Att besegras.
Vi får aldrig ge upp kampen mot narkotikan.
Även om det är en utopi att besegra den.

Puss/ Asta

Jag är så jäkla arg!

 

Jag är så arg!
Jag känner det i hela kroppen.
Ursinnig!
Galen på politiker som inte förstår och som inte är ärliga mot sin befolkning!

Ja, jag talar om mitt jobb.
Om mitt jobb och om ursinnet som bara tycks tillta medan jag är ledig.
Samtidigt är det svårt, jag... vi... har ingen riktig motståndare.
Om jag arbetat för ett företag där de anställda behandlades som vi gör hade jag varit tokig på min arbetsgivare.
Nu är det där med "chef" och motpart mycket mer diffust.
Min chef, alltså min närmaste chef, är en underbar människa.
Hon är empatisk och hjälpsam.
Hon försöker alltid vara smidig om man behöver byta pass eller vara ledig.
Hon försöker så gott hon kan att sätta in extraresurser och fylla luckor.
Hon är så gott som alltid nåbar, även hemifrån.
Min högsta chef. Chefen för hela sjukhuset... ja, inte heller han har något egentligt mandat.
Alla har de sina budgetar att hålla sej till. Alla är de fast i snaran att det inte får kosta mer pengar.
Alltså riktar sej min ilska mot politikerna.
Mot dem som fördelar pengar och de som ger oss våra uppdrag.
Vad vi skall klara av.

Sjuka människor måste tas om hand.
Svårt sjuka människor kräver inneliggande vård.
Den enskilda läkaren kan inte ignorera detta.
Så klart!
Å när läkaren väl bestämt att patienten kräver inneliggande vård är det vårdmottagningarnas ansvar att bereda plats för de här patienterna, vilket resulterar i ständiga överbeläggningar.
Så här års florerar smittorna.
Vinterkräksjuka och influensa far hårt fram med gamla redan svaga människor.
De kan inte ligga tillsammans med ickesmittade patienter.
Så man flyttar patienter.
Runt på avdelningen, till andra avdelningar, ibland till andra sjukhus.
Patienter skrivs ut lite för fort.
Det väcker rädsla hos patienten, frustration och ilska hos anhöriga och resulterar i att patienten snart är tillbaka igen.
Alla flyttningar, alla återinläggningar kräver extra arbete och tid av personalen.
Patienter ligger i utrymmen icke avsedda för patienter.
I korridorer, i behandlingsrum, i vilorum.
Det skapar en osäker patientvård.
Merjobb för personalen.
Fler vårdrelaterade infektioner.

Allt mer skall göras med allt fler.
För att det går.
Går att operera 85 åringar, går att sätta 80 åringar i dialys.
Å den åldrande befolkningen ökar allt mer, blir allt mer vårdkrävande.
Men fler vårdplatser finns det inte pengar till
Mer personal går inte att budgetera.
Inga tjänster åtminstone.
Istället släcker man bränder.
Tar in den fasta personalen på mängder med extrapass, byter och trixar, betalar dyrt för bemanningsföretag, går kort, kämpar på, biter ihop.
Tills personal går sönder.
Människor i sina bästa år. Fortfarande "unga" med 20-25-30 år kvar av ett yrkesliv.
Det är inte bara jag. Det är massor av människor. Massor.
Å andra jobbar på. Med sina sömnproblem. Med sin magkatarr. Med sin gråtmildhet och inre stress. Ännu en stund.
Då tas nästa kull in.
Nya friska krafter. I den mån de finns. I den mån de inte bytt yrke eller jobbar i Norge.

Politikerna står där.
Med sina flosker. Om att "det varit en tid där det varit extra ansträngt."
Extra ansträngt?
Alla yrkeskategorier klarar av att ha det "extra ansträngt" under en kort tid.
Men inte månad in å månad ut.
De står där. Lovar medborgarna en god och säker vård.
Kommer med dumma garantier om att ingen ska behöva vänta längre än si eller så länge.
"Nej nej, vården är inte farlig. Nej nej, det är så säkert och proffsigt så. Nej nej, några andra indikationer har de verkligen inte fått!"
Inte?!
Inte?! Vill jag skrika dem helt rasande i ansiktet.

Så vad ska de stackars politikerna göra då? tänker kanske ni.
Eller inte.
Ja, JAG är inte politiker. Jag är en stackars pinsamt betald sjuksköterska.
Men till och med jag kan ju se att man måste arbeta på kort och lång sikt.
In med akuta lösningar nu. Bind upp mer personal. Annonsera ut fler tjänster.
Ge vettigt betalt.
Öppna upp fler vårdplatser. Bemanna även dem.
Samarbeta mot kommunen så att fler människor kan vårdas där.
Så att gamla människor med enklare infektioner kan vårdas i hemmet eller på sina boenden. Få dropp och intravenös antibiotika där.
Så att de inte ens behöver söka akuten.
Det är bättre för alla, inte minst gamla människor.
Arbeta med utvecklingsarbeten på avdelningarna för ett bättre omhändertagande.
Men all utveckling kräver tid, ork, engagemang.
Den finns inte hos en personal som inte hinner ta ut sin rast eller vet att hon inte kommer att kunna gå hem på den här sidan midnatt.

Jag har inte varit på min arbetsplats på över en månad men jag talar ju med kollegor. I telefon eller via sms. Jag läser facebook och ser deras statusuppdateringar.
Deras tappra inställning om att "kämpa på", "hålla ihop", "åtminstone få skratta" gör mej ömsom rörd, ömsom irriterad.
Det RÄCKER ta me fan nu.
Det är inte VI som ska fixa det här längre!
Man KAN INTE effektivisera och spara hur mycket som helst utan att patienter och personal kommer i kläm.
JAG vill i alla fall inte vara kvar i mitt yrke som jag egentligen är oerhört stolt över under de premisserna.
Å visst "jag kan gå då"... det kan jag. Men vad hjälper det?
Vem räddar jag mer än mej själv?
Vi måste sluta vara så förbannat duktiga och lojala och börja kräva en förändring.
NU!

/ Asta

Ps. Ja, jag är helt nykter. Men kanske borde man inte skriva blogginlägg med allt för mycket adrenalin i blodet heller.