Jag är så jäkla arg!

 

Jag är så arg!
Jag känner det i hela kroppen.
Ursinnig!
Galen på politiker som inte förstår och som inte är ärliga mot sin befolkning!

Ja, jag talar om mitt jobb.
Om mitt jobb och om ursinnet som bara tycks tillta medan jag är ledig.
Samtidigt är det svårt, jag... vi... har ingen riktig motståndare.
Om jag arbetat för ett företag där de anställda behandlades som vi gör hade jag varit tokig på min arbetsgivare.
Nu är det där med "chef" och motpart mycket mer diffust.
Min chef, alltså min närmaste chef, är en underbar människa.
Hon är empatisk och hjälpsam.
Hon försöker alltid vara smidig om man behöver byta pass eller vara ledig.
Hon försöker så gott hon kan att sätta in extraresurser och fylla luckor.
Hon är så gott som alltid nåbar, även hemifrån.
Min högsta chef. Chefen för hela sjukhuset... ja, inte heller han har något egentligt mandat.
Alla har de sina budgetar att hålla sej till. Alla är de fast i snaran att det inte får kosta mer pengar.
Alltså riktar sej min ilska mot politikerna.
Mot dem som fördelar pengar och de som ger oss våra uppdrag.
Vad vi skall klara av.

Sjuka människor måste tas om hand.
Svårt sjuka människor kräver inneliggande vård.
Den enskilda läkaren kan inte ignorera detta.
Så klart!
Å när läkaren väl bestämt att patienten kräver inneliggande vård är det vårdmottagningarnas ansvar att bereda plats för de här patienterna, vilket resulterar i ständiga överbeläggningar.
Så här års florerar smittorna.
Vinterkräksjuka och influensa far hårt fram med gamla redan svaga människor.
De kan inte ligga tillsammans med ickesmittade patienter.
Så man flyttar patienter.
Runt på avdelningen, till andra avdelningar, ibland till andra sjukhus.
Patienter skrivs ut lite för fort.
Det väcker rädsla hos patienten, frustration och ilska hos anhöriga och resulterar i att patienten snart är tillbaka igen.
Alla flyttningar, alla återinläggningar kräver extra arbete och tid av personalen.
Patienter ligger i utrymmen icke avsedda för patienter.
I korridorer, i behandlingsrum, i vilorum.
Det skapar en osäker patientvård.
Merjobb för personalen.
Fler vårdrelaterade infektioner.

Allt mer skall göras med allt fler.
För att det går.
Går att operera 85 åringar, går att sätta 80 åringar i dialys.
Å den åldrande befolkningen ökar allt mer, blir allt mer vårdkrävande.
Men fler vårdplatser finns det inte pengar till
Mer personal går inte att budgetera.
Inga tjänster åtminstone.
Istället släcker man bränder.
Tar in den fasta personalen på mängder med extrapass, byter och trixar, betalar dyrt för bemanningsföretag, går kort, kämpar på, biter ihop.
Tills personal går sönder.
Människor i sina bästa år. Fortfarande "unga" med 20-25-30 år kvar av ett yrkesliv.
Det är inte bara jag. Det är massor av människor. Massor.
Å andra jobbar på. Med sina sömnproblem. Med sin magkatarr. Med sin gråtmildhet och inre stress. Ännu en stund.
Då tas nästa kull in.
Nya friska krafter. I den mån de finns. I den mån de inte bytt yrke eller jobbar i Norge.

Politikerna står där.
Med sina flosker. Om att "det varit en tid där det varit extra ansträngt."
Extra ansträngt?
Alla yrkeskategorier klarar av att ha det "extra ansträngt" under en kort tid.
Men inte månad in å månad ut.
De står där. Lovar medborgarna en god och säker vård.
Kommer med dumma garantier om att ingen ska behöva vänta längre än si eller så länge.
"Nej nej, vården är inte farlig. Nej nej, det är så säkert och proffsigt så. Nej nej, några andra indikationer har de verkligen inte fått!"
Inte?!
Inte?! Vill jag skrika dem helt rasande i ansiktet.

Så vad ska de stackars politikerna göra då? tänker kanske ni.
Eller inte.
Ja, JAG är inte politiker. Jag är en stackars pinsamt betald sjuksköterska.
Men till och med jag kan ju se att man måste arbeta på kort och lång sikt.
In med akuta lösningar nu. Bind upp mer personal. Annonsera ut fler tjänster.
Ge vettigt betalt.
Öppna upp fler vårdplatser. Bemanna även dem.
Samarbeta mot kommunen så att fler människor kan vårdas där.
Så att gamla människor med enklare infektioner kan vårdas i hemmet eller på sina boenden. Få dropp och intravenös antibiotika där.
Så att de inte ens behöver söka akuten.
Det är bättre för alla, inte minst gamla människor.
Arbeta med utvecklingsarbeten på avdelningarna för ett bättre omhändertagande.
Men all utveckling kräver tid, ork, engagemang.
Den finns inte hos en personal som inte hinner ta ut sin rast eller vet att hon inte kommer att kunna gå hem på den här sidan midnatt.

Jag har inte varit på min arbetsplats på över en månad men jag talar ju med kollegor. I telefon eller via sms. Jag läser facebook och ser deras statusuppdateringar.
Deras tappra inställning om att "kämpa på", "hålla ihop", "åtminstone få skratta" gör mej ömsom rörd, ömsom irriterad.
Det RÄCKER ta me fan nu.
Det är inte VI som ska fixa det här längre!
Man KAN INTE effektivisera och spara hur mycket som helst utan att patienter och personal kommer i kläm.
JAG vill i alla fall inte vara kvar i mitt yrke som jag egentligen är oerhört stolt över under de premisserna.
Å visst "jag kan gå då"... det kan jag. Men vad hjälper det?
Vem räddar jag mer än mej själv?
Vi måste sluta vara så förbannat duktiga och lojala och börja kräva en förändring.
NU!

/ Asta

Ps. Ja, jag är helt nykter. Men kanske borde man inte skriva blogginlägg med allt för mycket adrenalin i blodet heller.