Sen sist

Länge sedan sist.

Mitt liv går i sjukdomens tecken. Ja inte just jag då... influensamonstret flåsar mej i nacken men än har jag lyckats undkomma. Samma tur har inte de små hjärtanen i mitt liv haft.

Min äldsta dotters samtliga tre barn insjuknade i den jävligaste form av influensa som jag upplevt den 6:e februari.
Hög feber, sällan under 40 grader trots febernedsättande, snuva, hosta och allmänt medtagna.
De små änglarna är ju inte särskilt stora. En som blir 5 i sommar, en som blir 2 i sommar å så lilla Astrid på 5 månader.
Och det höll i. Och höll i. Och höll i. Pappan i familjen insjuknade oxå och det var allmänt kaosartat.
Själv undvek jag dem så gott det gick under konstant skitdåligt samvete.
Jag är astmatiker och influensan slår hårdare mot oss men hade jag bara haft mej själv att tänka på så hade jag struntat i det. Men nu ville jag inte smitta Noah. Tillslut fick jag ändå göra brandkårsutryckningar, och komma med glass, passa barn när den lilla skulle till akuten.
Det blev flera besök på vårdcentral och barnakuten i grannstaden där beskedet bara var att de skulle ha mycket dryck å att det snart vänder.

Förrförra tisdagen blev dottern dock inlagd med lilla Astrid. Hon fick sond, dropp och syrgas på barnavdelningen i Halmstad.
Men efter tre dagar försämrades hon kraftigt och fick intuberas och läggas i respirator medan det letades plats på tillräckligt avancerad barn iva.
Hon fick en plats i Göteborg och jag for dit tillsammans med dottern.
Det var oroliga dagar. Det första dygnet i Göteborg kritiskt.
Att se denna lilla docka med alla slangar, infarter och sonder uppkopplade till alla dessa maskiner och inte veta säkert att hon skulle klara sej var fruktansvärt.
Att se sin dotter, fullkomligt slut efter veckor av oro och vakande, var inte heller speciellt muntert.
Lilla Astrid hade en dubbelsidig lunginflammation. Virusbetingad så kroppen fick läka den själv. Mot virus biter inte antibiotika, även om hon fick det ändå för att inte dra på sej ytterligare smittor.

Jag var kvar till måndag kväll. Då var allt stabilt. På tisdagen togs hon ur respiratorn och på onsdagen fick de flyttas till Halmstads sjukhus igen.


Men även min dotters lilla kille Mio, han som blir 2 i sommar, började bli medtagen av all denna långvariga feber. Sedan några dagar tillbaka ligger även han inlagd med dropp.

Här hemma har maken varit isolerad sedan i tisdags när han fick feber.
Igår fick Noah feber. Jag är tveksam till om han har influensan. Han har inte lika hög feber och är rätt pigg å glad ändå.

Summa summarum är att det har varit en jävla februari!
Men oxå att min tacksamhet över att vi lever i Sverige och har den skattefinansierade välfärd vi har.
Det är i stunder som denna man på riktigt inser vad man får för sina skattepengar och vad som hänt om vi inte haft den kunskap och kompetens som idag finns.
Min son hade en rejäl lunginflammation när han var 6 månader som han fick antibiotika intravenöst för. Om jag och min dotter levt för 100 år sedan... alternativt i något U-land idag... så hade både hon å jag fått gå igenom erfarenheten och smärtan av att mista ett barn.

Vad har ni pysslat med sen sist då?

Puss/ Asta

Livet

Här om dagen när jag var ute med hunden lyssnade jag på Mia Skäringers vinterprat på P1. Har ni lyssnat?
Det handlar om döden. Men oxå om livet, kärleken och om att vara människa och mamma.
Och hon är ju så bra. Så alldeles utomordentligt strålande och begåvad med orden. Jag funderade på varför jag alltid föraktat den sköra sidan hos mej när jag så ofta tycker att den är vacker hos andra.
När jag gick där och lyssnade på Mias berättande om sin mormor på dödsbädden så kom tankarna på egna förluster och egen sorg.
Lena. Svärfar. Mormor och Märta. Framför allt Märta.
Och tårarna började rinna. Fulgråten satte in. Salta tårar blandades med snor och jag orkade inte dölja eller ens se bort vid möten.
Jag blev så väldigt berörd och det kändes skönt att få känna... känna på riktigt.

När man summerar livet så här (förmodat) drygt halvvägs eller med dödens vingar flaxande vingar omkring sej så framträder det som varit extravagant mest. Det som gjort en mest lycklig och det som orsakat störst sorg.
Och ändå, ändå är ju livet framför allt allt det där andra. Alla grå dagar i januari när ingenting händer.
Mitt livs största stunder är när barnen föddes. Var å en av dessa fyra, mina mirakel, det största som hänt mej.
Mitt första graviditetsbesked.
Första gången jag fick veta att jag skulle bli mormor. Mötet med nyfödda barnbarn. När jag hämtat hem mina valpar och när jag mött dem för första gången.
Då morfar lärde mej cykla och hjulen bar. Eller när han lärde mej simma och slog vad om att jag skulle klara att simma 100 meter och jag simmade det dubbla.
Mitt livs svåraste är när Märta dog i min famn i hallen. När jag tappade begreppet om norr och söder för alltid. Att tvingas leva utan min själsfrände. Det går men det är att ständigt vara lite vilse. Det är 5 år sedan. Sorgen tar aldrig paus. Den tar aldrig slut.
När Lena dog var mitt näst värsta moment. Sista avskedet. När hon vaknade till ur morfindimmorna och fantasierna, stadigt såg mej i ögonen och sa att hon älskade mej för evigt å lovade att hon alltid skulle vara med mej... bara inte här och i fysisk form.
Begravningen när jag trodde jag skulle bli sinnessjuk av sorg.
Då mormor dog känd jag lättnad. Nästan glädje över att hon slapp i från. Över att hon så starkt uttryckt att hon var klar och skulle till morfar.
Sorgen har kommit senare. Saknaden. Tomheten.
När Jonas (min bror) dog, när mamma och jag varit och tagit farväl på rättsmedicin i Lund och vi började gräla... tokgräla... på parkeringen utanför.
Jag som skrek, grät rakt ut. Rasade. Mamma mimik lös, hård, anklagande. Död i blicken.
Ett helt livs sorg över kärlekslöshet och brist på närhet som blandades med detta fruktansvärda, att min bror var mördad.
Mina föräldrars skilsmässa, en barndom av saknad efter pappa. Våldtäkterna.
Mina postpartumdepressioner. Vid en av dem höll jag på att bli Jehovas vittne, vid en annan hamna under ett tåg.
Ett liv. Fyllt av dagar som är varken bra eller dåliga. Dagar som bara passerar.
Och så dagarna av bottenlös sorg och bejublad lycka.

Mia Skäringers sommarprat handlade mycket mödraskap.
Att förstå sin mamma. Sluta fred med sin barndom. Förlåta sej själv sina tillkortakommanden.
I hela mitt liv har min mammaroll varit det som varit absolut viktigast för mej.
I den skulle jag revanschera för allt jag själv alltid saknat, det som jag själv aldrig fått.
Och min allra viktigaste mission som mamma har varit ovillkorligheten.
Att alltid älska, alltid finnas oavsett.
Jag har aldrig drömt om karriär eller pengar. Aldrig längtat till fjärran länder eller spektakulära händelser. Men jag har alltid velat vara en god mor. Ja mer, den bästa av mödrar.
Och den bilden av mej själv har på senare tid fått sej en törn. Blivit ifrågasatt. Kritiserad. Det har gjort förbannat ont men jag hoppas å tror att det kommer något gott ur det med.

Lova mej att lyssna på Mia om du inte har gjort det.
Lova mej att låta orden få fäste i dej och väcka de känslor som behöver väckas.
Det är gott. Det är rent av... livet.

Puss/ Asta

Tar det aldrig slut?

Denna utseendehets och jakten på att duga, tar den aldrig slut?
Av en slump snubblade jag över ett konto på instagram för några dagar sedan som jag började följa. Det var en kvinna på 53 år med en kropp som en perfekt tjugoåring och ett ansikte som om hon vore max trettio och jävligt snygg.
Jag antar att jag blev... fascinerad.
Hon är verkligen jättevacker och ingenting på hennes bilder skvallrar om att hon är trettio år äldre än hon ser ut.
Hennes flöde fylls av fördelaktiga bilder på sej själv. Oskuldsfull men sexig blick, oändligt med hud, flertalet bilder tagna i underkläder. Fast byst och platt mage, tajta lår och putig häck.
Hon tränar förstås en del... mest hela tiden verkar det som och av det hon visar upp av sin kost så är det fettsnålt, litet och nyttigt.
Och någonstans gick fascinationen över denna ungdom över i något helt annat.
Medlidande kanske?
Tar det aldrig slut?

Jag tycker att jag har kommit långt i att hiva komplexen och utseendehetsen över axeln. Jag fyller 49 år om 3 månader. Men jag inser oxå att jag aldrig blir helt befriad, att en del av mej och min självbild är störd så som den är hos de flesta kvinnor jag mött.
Jag väger 10 kg mer än vad jag gjorde för tre år sen. Jag har en sådan där 10 års dagbok så jag ser ju hela tiden vad jag gjorde och funderade på bakåt i tiden.
När jag vägde 10 kg mindre höll jag på med samma som jag periodvis gör nu.
Drömde om att gå ner X antal kilon, pysslade med en mängd dieter, suckade över "problemområden" med min kropp. Kände mej tjock.
10 kg senare och kanske två klädstorlekar större så inbillar jag mej... skrattretande ofta... att mitt liv skulle bli så mycket bättre om jag tappade de där tio kilona igen.

Jag följer kroppspositiva konton på sociala medier. Jag följer inte sådana kvinnor som triggar mitt självförakt. Jag rättar konsikvent mina nedlåtande tankar om min kropp med positiva diton, jag har börjat tänka annorlunda om andra människor med övervikt. Jag tar inte längre för givet att tjocka människor är ohälsosamma och jag har slutat att ha synpunkter på hur de bör klä sej. Jag tar ofta diskussionen med människor som  resonerar om tjocka som jag gjorde förr.
Jag tänker att livet är för kort och för viktigt för att lägga energi på att vara smal och snygg. Det måste finnas roligare och viktigare saker att fundera på och göra med sitt enda liv. På min dödsbädd kommer vikten inte spela nån roll.
Och jag har egentligen alltid varit mer lat än fåfäng.
Jag har kommit långt...
Men jag tänker fortfarande på det jag stoppar i munnen som en fiende. Jag vet hur många kalorier en öl, en pizza, en halv påse chips eller för all del en apelsin innehåller.
Jag kan inte låta bli att summera veckan om jag varit "duktig" eller inte när det kommer till maten.
Jag håller fortfarande "igen" i perioder och intalar mej att det inte alls handlar om yta utan om att slippa nya klädinköp, leva lite sundare, orka lite mera.
Och jag har fortfarande någon slags dröm om att när jag fyller 50... då ska jag vara stunning och i mitt livs form.
Och så tittar jag på min nya instagram vän på femtiotre och ser vad som är möjligt med lite vilja. (Läs: Med självsvält, träningshysteri, ett å annat lyft och goda gener.)

Medelålders å ännu där. Det är fan deprimerande. Det är ett fattigt liv.
Det finns minst 436 saker som är roligare än att räkna kalorier eller bry sej om vad vågen visar.
Så jag jobbar på. Arbetar med mina tankar.
Men över, det är det fan inte.

Puss/ Asta