Livet

Här om dagen när jag var ute med hunden lyssnade jag på Mia Skäringers vinterprat på P1. Har ni lyssnat?
Det handlar om döden. Men oxå om livet, kärleken och om att vara människa och mamma.
Och hon är ju så bra. Så alldeles utomordentligt strålande och begåvad med orden. Jag funderade på varför jag alltid föraktat den sköra sidan hos mej när jag så ofta tycker att den är vacker hos andra.
När jag gick där och lyssnade på Mias berättande om sin mormor på dödsbädden så kom tankarna på egna förluster och egen sorg.
Lena. Svärfar. Mormor och Märta. Framför allt Märta.
Och tårarna började rinna. Fulgråten satte in. Salta tårar blandades med snor och jag orkade inte dölja eller ens se bort vid möten.
Jag blev så väldigt berörd och det kändes skönt att få känna... känna på riktigt.

När man summerar livet så här (förmodat) drygt halvvägs eller med dödens vingar flaxande vingar omkring sej så framträder det som varit extravagant mest. Det som gjort en mest lycklig och det som orsakat störst sorg.
Och ändå, ändå är ju livet framför allt allt det där andra. Alla grå dagar i januari när ingenting händer.
Mitt livs största stunder är när barnen föddes. Var å en av dessa fyra, mina mirakel, det största som hänt mej.
Mitt första graviditetsbesked.
Första gången jag fick veta att jag skulle bli mormor. Mötet med nyfödda barnbarn. När jag hämtat hem mina valpar och när jag mött dem för första gången.
Då morfar lärde mej cykla och hjulen bar. Eller när han lärde mej simma och slog vad om att jag skulle klara att simma 100 meter och jag simmade det dubbla.
Mitt livs svåraste är när Märta dog i min famn i hallen. När jag tappade begreppet om norr och söder för alltid. Att tvingas leva utan min själsfrände. Det går men det är att ständigt vara lite vilse. Det är 5 år sedan. Sorgen tar aldrig paus. Den tar aldrig slut.
När Lena dog var mitt näst värsta moment. Sista avskedet. När hon vaknade till ur morfindimmorna och fantasierna, stadigt såg mej i ögonen och sa att hon älskade mej för evigt å lovade att hon alltid skulle vara med mej... bara inte här och i fysisk form.
Begravningen när jag trodde jag skulle bli sinnessjuk av sorg.
Då mormor dog känd jag lättnad. Nästan glädje över att hon slapp i från. Över att hon så starkt uttryckt att hon var klar och skulle till morfar.
Sorgen har kommit senare. Saknaden. Tomheten.
När Jonas (min bror) dog, när mamma och jag varit och tagit farväl på rättsmedicin i Lund och vi började gräla... tokgräla... på parkeringen utanför.
Jag som skrek, grät rakt ut. Rasade. Mamma mimik lös, hård, anklagande. Död i blicken.
Ett helt livs sorg över kärlekslöshet och brist på närhet som blandades med detta fruktansvärda, att min bror var mördad.
Mina föräldrars skilsmässa, en barndom av saknad efter pappa. Våldtäkterna.
Mina postpartumdepressioner. Vid en av dem höll jag på att bli Jehovas vittne, vid en annan hamna under ett tåg.
Ett liv. Fyllt av dagar som är varken bra eller dåliga. Dagar som bara passerar.
Och så dagarna av bottenlös sorg och bejublad lycka.

Mia Skäringers sommarprat handlade mycket mödraskap.
Att förstå sin mamma. Sluta fred med sin barndom. Förlåta sej själv sina tillkortakommanden.
I hela mitt liv har min mammaroll varit det som varit absolut viktigast för mej.
I den skulle jag revanschera för allt jag själv alltid saknat, det som jag själv aldrig fått.
Och min allra viktigaste mission som mamma har varit ovillkorligheten.
Att alltid älska, alltid finnas oavsett.
Jag har aldrig drömt om karriär eller pengar. Aldrig längtat till fjärran länder eller spektakulära händelser. Men jag har alltid velat vara en god mor. Ja mer, den bästa av mödrar.
Och den bilden av mej själv har på senare tid fått sej en törn. Blivit ifrågasatt. Kritiserad. Det har gjort förbannat ont men jag hoppas å tror att det kommer något gott ur det med.

Lova mej att lyssna på Mia om du inte har gjort det.
Lova mej att låta orden få fäste i dej och väcka de känslor som behöver väckas.
Det är gott. Det är rent av... livet.

Puss/ Asta