Nej, det blev för nära.

Började att se en film ikväll. Den var svensk och hette "Jimmie" och handlade om en liten pojke på 4 år som flyr ett krig i Sverige.
Vi flinade lite åt det där... symboliken... som filmskaparen alldeles uppenbart hade jag å Mini men eftersom hon bara ser feelgood filmer fick jag se den själv.

Som sagt filmen handlar om "Jimmie" 4 år med samma frisyr som min Noah.
Mamman har ofrivilligt skilts från pappan och Jimmie sedan innan, varför vet man inte, bara att de hoppas få se henne igen. Pappa försöker lugna, trösta, skapa vardag för "Jimmie".  Det är vardagsscener blandat med flykt. Sagoläsning. Tandborstning.
Sen bomblarm. Springande med skottlossning bakom. "Jimmie" som tappar bort sin pappa. Allt filmat genom den lilla gossens blick.
Jag såg första halvtimman.
Det var plågsamt. Jag ville stänga av men beordrade mej själv att "skärpa till mej" och fortsatte. Men till slut blev ångesten för stor. Jag snabbspolade och såg de sista tre minuterna i hopp om att må bättre.
Det gjorde jag inte.

Sett början av filmer men stängt av har man ju gjort förr. För att de varit dåliga. Inte vad man behöver just nu. Men jag har ALDRIG gjort så förut. Slutat se något som är bra för att det ger mej ångest... men detta gick inte!

Scenerna är välbekanta för den som hyggligt hänger med i nyhetsrapporteringarna. Skottlossning. Rädsla. Skyddsrum. Barska soldater. Överfulla gummibåtar. Kallt vatten. Barn som tvingas gå längre än barn kan gå. Splittrade familjer. Tårrandiga barnkinder.
Det är hemskt redan här.
Men människan fungerar så att ju mer välbekant något är, ju närmare hjärtat kommer det.
Och när dessa scener spelas upp med ljusa lintottar till barn. Med svenska röster. Med Alfons Åberg och Madickenböcker. Med fjällrävenryggsäck. Med blå ögon och en pappa som ser ut som vilken svenssonkille som helst, med ett barn som skulle kunnat varit mitt barnbarn då når det in på riktigt.
Då blir det för svårt.
Och just detta att nästan vad som helst är uthärdligt, till å med att befinna sej i ett kallt svart vatten bara iförd kalla kläder och flytväst är uthärdligt så länge man har sitt barn. Så länge man har sin förälder. Men sen då?

Nej, jag klarade inte av det. Och jag tänker att jag hör inte heller till de människor som borde/ måste se den här filmen. Jag fattar. Jag förstår att det är precis lika vidrigt, exakt lika smärtsamt även om man flyr TILL Sverige och talar arabiska som om man flyr FRÅN Sverige och talar svenska.
Men ångesten blir starkare. Onekligen.

Se den om du vågar för den ÄR bra och den lilla killen som spelar "Jimmie" fantastisk. Du finner den på svtplay.

Puss/ Asta

Att miljöträna prinsessor

Varit och miljötränat den norska prinsessan och tänkte skriva lite hur jag resonerar kring det. Vet att jag har en hel del läsare som uppskattar hundinläggen.

Jag har ju tagit det väldigt försiktigt med miljöträning med min snorpa.
Dels på grund av att jag är bekväm och hellre gör saker som hon (och därmed jag) tycker är roliga å lustfyllda och dels för att hon behövt ta det lugnt.
Som jag skrivit innan vet jag ju nästan ingenting om Bentes första år i livet men socialiserad var hon inte.
I början var hon rädd för precis allting. Som att gå på en trottoar med hus på båda sidor. Som att det kom en gäst hem. Som att vi mötte folk utomhus. Som att vi tog en annan promenadväg än den hon var van vid.
Och här kan man tycka och tro olika men i min bok så ska en sådan hund inte slängas in i för svåra sammanhang. Jag ser ofta valpar som är med ute vid påskbrasor, nyårsfirande eller konserter och ja... jag tycker väl att de gör lika fel som de tycker att jag gör.
Att miljöträna handlar om att bygga självförtroende hos hunden och för att den skall kunna göra det måste den lösa situationen.
Ex en hund som är rädd för en soptunna med skramligt lock och som lämnar situationen utan att ha vågat gå fram, se att det är ok, och tryggt få därifrån blir mer rädd för soptunnan nästa gång. Hotet växer.
Men en hund som kan stöttas till att våga allt det där och som klarar av det, den växer.
Jag ville alltså inte ta min hariga lilla unghund som var rädd för nya stigar och plötsligt vandra runt i stan i rusningstrafik.

Nu fixar hon det där andra ganska bra. Hon ignorerar de flesta människor hon möter på promenader. Tittar hon så gör hon det med nyfikenhet (oftast.)
Hon går mellan hus som om hon inte gjort annat, hon tycker det är spännande med nya rundor. Så nu är det lagom.
Jag åker fortfarande inte in till stan när det är som mest folk.
Jag utsätter henne inte för långa stunder.
Idag åkte vi ner. Parkerade mitt i smeten. Gick genom stan ner till Ätran som rinner igenom. Promenerade där. Hon fick titta på änderna. På getterna och hönorna som finns vid lekplatsen, vi satt en stund vid gungorna och tittade på barnen. Sedan gick vi tillbaka.
Jag varvade det som är svårare med lättare. Ut med Ätran och med djuren kopplade hon av, bland folk och bilar blev anspänningen större.
Hon blir lite flämtig, drar lite i kopplet, lyssnar lite dåligt.
Men när hon plötsligt slappnar av, sänker nosen och luktar utmed husväggarna, tar emot en godis då ser jag att hon hanterar det.
Och det gick mycket bättre idag än förra gången.
Hon har ett bättre (om än inte bra) självförtroende.

Hur ger man en hund bra självförtroende då?
Jag är absolut ingen expert så har ni några goda råd tar jag tacksamt emot dem.
Men jag tänker att det viktigaste är att bygga en trygg relation till hunden.
Hunden ska veta att du löser situationen, det behöver inte hon göra.
Att som sagt utsätta lagom, låta hunden lyckas. Att upprepa. Att inte köra för långa stunder. Varken hunden el du ska bli för trötta.
Leken är ett utmärkt verktyg till att skapa en massa bra saker som trygghet, gemenskap, glädje och vi-känsla. Låt hunden vinna. Beröm och var imponerad. 
Jag tror oxå på att en hund som är trygg i sin kropp blir tryggare i sin omgivning. Så att balansera, gå på stenar, klättra, simma, springa ger självförtroende.
I situationer när Bente blir osäker så försöker jag agera lugnt och positivt.
Inte ömka, inte tycka synd om.
Men nära och rejäl kroppskontakt är bra. När vi satt på torget så klämde jag fast henne mellan mina ben, höll armarna om henne i en tajt kram. Smekte lugnande i mungipan och på bröstet.

Det man övar på blir man bra på, det man är bra på blir kul.
Det gäller det mesta. Idag åkte både jag å Bente hem med en positiv känsla i kroppen. Det är bra. Då vill man snart försöka igen.

Puss/ Asta

Vad skulle du ha gjort?

Nej, jag ska inte tjata om Handmaids Tale. Inte just nu i alla fall.
Ville bara säga att jag precis läst att det kommer en säsong 4... det skapar blandade känslor i mej. Lycka å förtvivlan i en salig mix.
Jag funderar på mödraskap utifrån Handmaids Tale.
Eller en mors kärlek som så skickligt skildrades i senaste avsnittet... detta är ingen stor spoiler...
Serena och June. Mamma till samma flicka.
Serena som saknar sitt barn och vill ha henne hos sej... oavsett hur livet omkring ser ut.
June som saknar sitt barn men vill att hon ska växa upp på en bättre plats.
Vilken mamma skulle jag själv ha varit?


Mammor skickar sina barn till ett okänt öde med hopp om att de ska bli trygga.
Att de ska få leva. Att de ska få mat. Att de ska få frihet.
Det händer... nu... hela tiden.
Mammor som skickar iväg det käraste de har på en ranglig båt över Medelhavet. På en resa de vet är livsfarlig, men de är ännu räddare för att behålla dem hos sej.
Vi har haft det i vårt eget närområde. Finska krigsbarn som sattes på tåg till Sverige.
För att få leva.
Skulle jag klarat det?
Jag tänker på Meetloafs gamla dänga I do anything for love.
Oh no, no way
And I would do anything for love
Oh I would do anything for love
I would do anything for love, but I won't do thatNo, I won't do that.
 
Jag vet inte.
Vet du? 

Puss/ Asta