Att miljöträna prinsessor

Varit och miljötränat den norska prinsessan och tänkte skriva lite hur jag resonerar kring det. Vet att jag har en hel del läsare som uppskattar hundinläggen.

Jag har ju tagit det väldigt försiktigt med miljöträning med min snorpa.
Dels på grund av att jag är bekväm och hellre gör saker som hon (och därmed jag) tycker är roliga å lustfyllda och dels för att hon behövt ta det lugnt.
Som jag skrivit innan vet jag ju nästan ingenting om Bentes första år i livet men socialiserad var hon inte.
I början var hon rädd för precis allting. Som att gå på en trottoar med hus på båda sidor. Som att det kom en gäst hem. Som att vi mötte folk utomhus. Som att vi tog en annan promenadväg än den hon var van vid.
Och här kan man tycka och tro olika men i min bok så ska en sådan hund inte slängas in i för svåra sammanhang. Jag ser ofta valpar som är med ute vid påskbrasor, nyårsfirande eller konserter och ja... jag tycker väl att de gör lika fel som de tycker att jag gör.
Att miljöträna handlar om att bygga självförtroende hos hunden och för att den skall kunna göra det måste den lösa situationen.
Ex en hund som är rädd för en soptunna med skramligt lock och som lämnar situationen utan att ha vågat gå fram, se att det är ok, och tryggt få därifrån blir mer rädd för soptunnan nästa gång. Hotet växer.
Men en hund som kan stöttas till att våga allt det där och som klarar av det, den växer.
Jag ville alltså inte ta min hariga lilla unghund som var rädd för nya stigar och plötsligt vandra runt i stan i rusningstrafik.

Nu fixar hon det där andra ganska bra. Hon ignorerar de flesta människor hon möter på promenader. Tittar hon så gör hon det med nyfikenhet (oftast.)
Hon går mellan hus som om hon inte gjort annat, hon tycker det är spännande med nya rundor. Så nu är det lagom.
Jag åker fortfarande inte in till stan när det är som mest folk.
Jag utsätter henne inte för långa stunder.
Idag åkte vi ner. Parkerade mitt i smeten. Gick genom stan ner till Ätran som rinner igenom. Promenerade där. Hon fick titta på änderna. På getterna och hönorna som finns vid lekplatsen, vi satt en stund vid gungorna och tittade på barnen. Sedan gick vi tillbaka.
Jag varvade det som är svårare med lättare. Ut med Ätran och med djuren kopplade hon av, bland folk och bilar blev anspänningen större.
Hon blir lite flämtig, drar lite i kopplet, lyssnar lite dåligt.
Men när hon plötsligt slappnar av, sänker nosen och luktar utmed husväggarna, tar emot en godis då ser jag att hon hanterar det.
Och det gick mycket bättre idag än förra gången.
Hon har ett bättre (om än inte bra) självförtroende.

Hur ger man en hund bra självförtroende då?
Jag är absolut ingen expert så har ni några goda råd tar jag tacksamt emot dem.
Men jag tänker att det viktigaste är att bygga en trygg relation till hunden.
Hunden ska veta att du löser situationen, det behöver inte hon göra.
Att som sagt utsätta lagom, låta hunden lyckas. Att upprepa. Att inte köra för långa stunder. Varken hunden el du ska bli för trötta.
Leken är ett utmärkt verktyg till att skapa en massa bra saker som trygghet, gemenskap, glädje och vi-känsla. Låt hunden vinna. Beröm och var imponerad. 
Jag tror oxå på att en hund som är trygg i sin kropp blir tryggare i sin omgivning. Så att balansera, gå på stenar, klättra, simma, springa ger självförtroende.
I situationer när Bente blir osäker så försöker jag agera lugnt och positivt.
Inte ömka, inte tycka synd om.
Men nära och rejäl kroppskontakt är bra. När vi satt på torget så klämde jag fast henne mellan mina ben, höll armarna om henne i en tajt kram. Smekte lugnande i mungipan och på bröstet.

Det man övar på blir man bra på, det man är bra på blir kul.
Det gäller det mesta. Idag åkte både jag å Bente hem med en positiv känsla i kroppen. Det är bra. Då vill man snart försöka igen.

Puss/ Asta