Började att se en film ikväll. Den var svensk och hette "Jimmie" och handlade om en liten pojke på 4 år som flyr ett krig i Sverige.
Vi flinade lite åt det där... symboliken... som filmskaparen alldeles uppenbart hade jag å Mini men eftersom hon bara ser feelgood filmer fick jag se den själv.
Som sagt filmen handlar om "Jimmie" 4 år med samma frisyr som min Noah.
Mamman har ofrivilligt skilts från pappan och Jimmie sedan innan, varför vet man inte, bara att de hoppas få se henne igen. Pappa försöker lugna, trösta, skapa vardag för "Jimmie". Det är vardagsscener blandat med flykt. Sagoläsning. Tandborstning.
Sen bomblarm. Springande med skottlossning bakom. "Jimmie" som tappar bort sin pappa. Allt filmat genom den lilla gossens blick.
Jag såg första halvtimman.
Det var plågsamt. Jag ville stänga av men beordrade mej själv att "skärpa till mej" och fortsatte. Men till slut blev ångesten för stor. Jag snabbspolade och såg de sista tre minuterna i hopp om att må bättre.
Det gjorde jag inte.
Sett början av filmer men stängt av har man ju gjort förr. För att de varit dåliga. Inte vad man behöver just nu. Men jag har ALDRIG gjort så förut. Slutat se något som är bra för att det ger mej ångest... men detta gick inte!
Scenerna är välbekanta för den som hyggligt hänger med i nyhetsrapporteringarna. Skottlossning. Rädsla. Skyddsrum. Barska soldater. Överfulla gummibåtar. Kallt vatten. Barn som tvingas gå längre än barn kan gå. Splittrade familjer. Tårrandiga barnkinder.
Det är hemskt redan här.
Men människan fungerar så att ju mer välbekant något är, ju närmare hjärtat kommer det.
Och när dessa scener spelas upp med ljusa lintottar till barn. Med svenska röster. Med Alfons Åberg och Madickenböcker. Med fjällrävenryggsäck. Med blå ögon och en pappa som ser ut som vilken svenssonkille som helst, med ett barn som skulle kunnat varit mitt barnbarn då når det in på riktigt.
Då blir det för svårt.
Och just detta att nästan vad som helst är uthärdligt, till å med att befinna sej i ett kallt svart vatten bara iförd kalla kläder och flytväst är uthärdligt så länge man har sitt barn. Så länge man har sin förälder. Men sen då?
Nej, jag klarade inte av det. Och jag tänker att jag hör inte heller till de människor som borde/ måste se den här filmen. Jag fattar. Jag förstår att det är precis lika vidrigt, exakt lika smärtsamt även om man flyr TILL Sverige och talar arabiska som om man flyr FRÅN Sverige och talar svenska.
Men ångesten blir starkare. Onekligen.
Se den om du vågar för den ÄR bra och den lilla killen som spelar "Jimmie" fantastisk. Du finner den på svtplay.
Puss/ Asta
Vågar inte.
SvaraRadera