Så trött på den som är jag

De sista dagarna har jag haft en oro och en stress i kroppen.
Jag har försökt placera den och "hitta källan" men jag vet inte vad det är som stör min sinnesfrid. Det är nästan den värsta sortens oro, den som inte går att påverka eller åtgärda. Jag vet inte om andra känner så här och kan förstå hur jag menar?
Ångesten är påtaglig och konstant men inte rivig eller akut.
Det är inga gråtfester eller behov av att andas i fyrkant jag pratar om.
Det är mer som ett konstant obehag, ett jobbigt sug i magen och en känsla av att någonting... hemskt... kommer att hända. En diffus jobbig jävla klump i magen, nervösbajsande och en värk i vänster lillfinger. Jag får alltid ont i den leden när jag har ångest, märkligt eller hur?

Jag har försökt att vara snäll mot mej själv.
Sova mycket, tagga ner på krav, äta bra, vistas utomhus med min hund, shoppa nåt onödigt. Det är sånt som kan fungera. Denna gången gör det inte det.
Jag kommer på mej själv med att spänna axlarna och andas högt upp i bröstet och jag slutar bara med det medan jag aktivt tänker på det.
Om kvällarna när jag ska sova biter jag ihop tänderna hårt och samma sak där, medan jag aktivt tänker på att slappna av i käkarna fungerar det utmärkt men släpper jag fokus så...

Jag har ju mått så här många, många gånger i mitt liv och vet hur jag blir då.
Bland annat får jag svårt att göra de allra enklaste saker... ringa ett samtal, posta ett brev, omboka en tid, skicka ett mail och därför samlas det på hög och skapar ännu mer stress.
Eller jag grämer mej över saker som förvisso är förargliga men som inte är katastrofer. Tex så skickade jag efter ett par sandaler jag så gärna ville ha (hade ett par sådana förra året och älskade dem) från en tvivelaktig sida, de var rätt dyra, kostade väl 7-800 och sen fick jag betala ytterligare 100 kronor i tull.
De fick vara värda det.
Idag kom paketet. Från Kina?! Och i stället för mina älskade sandaler var det ett par mycket fula gympaskor i extremt låg kvalitet och jag har ältat detta hela dan.
Som grädde på moset åkte plånboken med en plåt bullar in i ugnen (fråga inte!) och tydligen mådde varken mitt mastercard eller icakortet så väl av 225 gradig värme. Inte plånboken heller.

Alltså jag vill inte va sån här! I synnerhet när jag inte vet vad som är fel.
Det känns som om jag är ensam i världen om det och "alla andra" är så jävla stadiga å jämna å dugliga. Jag har varit det i hela mitt liv till å från och jag är trött!!! på det.
Trött på mej!

Sorg och ursinne

Jag minns det så tydligt, hur jag brukade iaktta dem i smyg.
Två ovanligt vackra småbarnsföräldrar, hon nätt och flicksöt, han med perfekta drag och svallande hår. Ofta med armarna om varandras midjor eller hand i hand.
Sociala, gott om vänner. Deras lilla barn. Deras fina hus.
Så avundsvärda på så många sätt.
Tills jag fick veta att han bedrog. Kallade henne både det ena och det andra. Beskar hennes frihet. Slog. Ofta, hårt och utan förvarning.

Den här kvinnan är tyvärr inte den enda kvinna jag känt som blivit misshandlad av mannen hon levt ihop med. Vi känner alla par som dessa och om vi inte tror oss göra det så har vi garanterat fel.
Svin som slår kvinnor finns i alla ålders, yrkes och sociala grupper.

Jag har precis som många andra sett dokumentären om Josefin Nilsson på svt.
Jag kände till historien om att hon levt med och blivit misshandlad av Örjan Ramberg sedan innan. Även Lena Olin, oxå hon ett ex till nämnda man, har berättat om den terror han utsatte henne för.
Men historien hade hos mej fallit lite i glömska. Den gör ju lätt det när det finns så många kvinnor i vårt samhälle som drabbas av mäns våld.
Många, många kvinnor har hunnits dödas och ännu fler slås sönder å samman av mannen de en gång älskat sedan Josefin Nilsson dog 2016.
Men likväl, dokumentären drabbade mej med full kraft.
Denna vackra, begåvade, levnadsglada kvinna som bröts ner psykiskt och fysiskt. Som av misshandel gick sönder så brutalt till både kropp och själ att hon aldrig hämtade sej. Som tvingades leva sina sista år med värk, ångest och morfinberoende. Tystnade. Bröts ner. Dog.
Medan Örjan Ramberg dömdes i två instanser och slutligen fick TRE MÅNADERS VILLKORLIGT för att därefter stå på våra förnämsta scener och hyllas som om ingenting hade hänt. Med kollegor, chefer och uppdragsgivares goda minne.
Det stora geniet.
Den hetlevrade konstnären.
Kvinnokarlen som har temperament.
Fy fan.
Fy fan på ren svenska.

Jag är så trött på det här!
Det låter som en klyscha att säga att "den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är hemmet" men det är inte desto mindre sant för det.
Bakom lykta dörrar misshandlas tusentals kvinnor varje år.
Och det farligaste en kvinna kan göra är att lämna en kontrollerande man, det är efter att det har hänt vi ibland får läsa i tidningarna om kvinnor som blivit mördade.
Och jag blir frustrerad och ledsen och arg över att det bara får fortgå.
Att det nästan bara är kvinnor som kämpar och protesterar och kräver förändring. I de fall män höjer sina röster är det med några få undantag för att skylla på "andra kulturer." Att använda oss kvinnor och vår utsatthet som ett alibi för att få uttrycka sin rasism. Trots att våld mot kvinnor utfört av en närstående man sker i alla kulturer, i alla länder och har gjorts i alla tider.
Kvinnor. Vi är ingen liten subgrupp. Vi är den här planetens halva befolkning!
Hur kan samhället inte göra mer för att förebygga, skydda, straffa och ändra på ett uppfuckat mansideal?
Vad skulle hänt om den andra halvan av befolkningen utsattes för samma risker?
Jag vet vad jag tror.

Och feminismen har gått för långt?
Vi kvinnor måste sluta upp att generalisera?
Feminister hatar män?
Va?
Va?!

Puss/ Asta

Jag är så bra!

 


Vi kvinnor är så jäkla bra på att slå på oss själva. Åtminstone är jag det men jag tror att jag pratar för rätt många av oss tyvärr.
Det är så lätt att se de fel man gör och svårare att se det man faktiskt åstadkommer.

Jag har alltid varit sådan. Burit skulden över de tillkortakommanden som jag har som dotter, som mamma, som maka, vän, matte, barnmorska, kollega och kvinna.
Alla dessa livets roller.
Jag kan bli arg men när ilskan väl lagt sej så lyckas jag alltid med att se min del tydligare än den andres. Jag kunde taggat ner, jag borde inte ha sagt, jag borde ha gjort osv.
Jag har lätt att ta på mej saker och ting. Om mannen är deppig, att nån av barnen inte har tillräcklig självkänsla, att mamma inte får någon hjälp i sitt missbruk.
Särskilt är det så med barnen. Det är väldigt lätt att komma ihåg dumma saker man sagt och gjort som självklart påverkat dem.

Allt för sällan tänker jag på hur jävla bra jag är!
Hur mycket jag faktiskt klarat av i livet och det nästan på egen hand.
Jag hade fyra barn och mannen jobbade borta. När han var hemma tog han inte särskilt mycket ansvar över dem heller. Jag har aldrig haft tillgång till barnvakt, inte om jag ville ha "kvalitetstid" och inte om jag var sjuk.
Inte heller nu har jag någon "som tar hand om mej" vid behov.
Jag får alltid förlita mej på mej själv.
Jag var en tillräckligt bra förälder utan att ha några egentliga förebilder.
Jag bröt med en till stora delar destruktiv släkt och flyttade med mina barn för att de skulle få möjlighet till något annat.
Jag skaffade mej en utbildning och en ekonomisk självständighet via grundvux, komvux och högskola. Jag har idag mitt drömyrke och känner att jag faktiskt hör dit.
Jag har läkt mina sår av sexuella övergrepp under uppväxtåren.
Jag arbetar varje dag med att bli en bättre människa.

Det känns lite konstigt att skriva bra saker om sej själv eller hur?
Luktar lite illa lixom.
Men det är sånt bullshit för jag ÄR jäkligt bra och vet du vad? Det är jag säker på att du är med!
Vore vi perfekta och felfria så vore vi inte mänskliga.

Puss/ Asta