Nu väljer vi glädje

Min semestervecka är över och på tisdag börjar jag att jobba igen.
Det är blandade känslor.
Till min natur är jag lat och hade jag haft pengar så jag klarade mej hade jag inte jobbat en dag till (alltså egna pengar, jag skulle inte vilja tilldelas "veckopeng" av en partner.) I själen är jag en evig tonåring som suckar tungt över alla former av krav och förpliktelser.
Samtidigt så vet jag att jag mår väl av lite rutiner och vardag att hänga upp livet på. För mycket tid att grubbla gör mej alltid förr eller senare missmodig.
Och jag har ju ett fantastiskt roligt jobb. Det har jag verkligen så det kunde verkligen vara värre.
Det är bara vemodigt att det är över. Och mörkret som kommer känns så... långt.

Men höst-vinter brukar gå ganska bra tycker jag. I början av hösten brukar det till o med kännas vilsamt. Sedan kommer advent med ljus och glitter å den där eviga förhoppningen om en fridfull och magisk jul.
Det är väl just januari som är evighetslång. Mörkret som aldrig släpper taget. Får nog planera in lite skojigheter där.

Denna semestervecka har varit fantastiskt skön trots att det inte varit något strandväder. Jag har lagt mej i hyfsad tid på kvällen, gått upp i rimlig tid (nåja, rejäl sovmorgon i de flestas ögon), tränat fem av sju dagar och varit mycket med Bente-Nora å lyssnat på massor av böcker. Jag har fått ett barnbarn till, träffat de flesta av mina barn och barnbarn å även hunnit hänga med några vänner.
Jag har börjat köpa lite höstkläder men ännu inte rensat ut sommaren.
Sådant jag mår väl av med andra ord.
Jag är väl redo. Så redo jag kan bli.

Som en på Instagram skrev lite ironiskt: Nu väljer vi glädje hör ni!

Puss/ Asta

Om trettio år

Det är 2020. Tjugo år efter millennieskiftet som glittrade av silver och domedag.

Jag funderar på hur vi kommer att se på vår tid om säg trettio år?
2050 är jag åttioett år och statistiskt sett har jag tre år kvar att leva.
Mina barn kommer att vara 63, 61, 60 och 56 år.
Jag hoppas att jag känner mej...om inte mätt på livet så åtminstone nöjd.
Vi vet... fastän vi inte vill låtsas om det... att allt vi är lovade är just nu och att det kan ta slut imorgon, eller ja ännu tidigare. Men jag undrar hur det känns när man är så där gammal att det faktiskt är troligt att det är den sista sommaren eller den sista julen?
Kommer det att skrämma en? Fylla en med sorg och nostalgi?
Eller kommer man kunna känna sej lite mätt och att om så vore, då är det helt okej?
För barnen och även barnbarnen är vuxna och i hamn. Vännerna har trillat av pinn. Krämporna är fler men orken sämre. Ensamheten kanske påtaglig. Mastifftiden över.
Att det är okej? Okej att man tagit sista doppet i havet, inte bara för i sommar utan för det här livet. Det enda livet vi vet nånting om.
Men nu snöade jag bort från det jag egentligen ville skriva.

Jag menar mer, vad kommer vi tänka om 2020 med trettio års perspektiv?
Vad kommer att vara signifikant för den här tiden?
1960 talet var optimismens tid. 1970 var vi politiskt och solidariskt medvetna.
1980 blev vi mer egocentriskt inriktade och 2020 lär sej småbarn att navigera på en smartphone innan de börjar prata.
2020 var Coronas år.
Det var i Sverige samtyckeslag, gängkrig och Sverigedemokraternas uppgångs tid.
Det var en tid när Greta, migration och social distansering splittrade landet.
En tid när Asta började gymma, lyssnade på hysteriskt mycket ljudböcker och fortsatte att tvivlade på sej själv och sin kapacitet i livets alla roller.


Vad kommer om trettio år ses som fullständigt bisarrt med vår tid?
Med vården? Skolan? Samhället? Modet?
Är vi äntligen på riktigt jämställda man och kvinna då?
Tas våldet mot kvinnor och deras otrygghet på lika stort allvar som förortskriminaliteten? Anordnas det: Operation Rimfrost för att inga kvinnor längre skall dräpas i sina hem eller våldtas på väg från krogen?
Talar man om tiden "när människor fortfarande dog i cancer"?
Skäms vi för hur människor på flykt möttes av stängda gränser i Fort Europa eller är det tvärtom, har nationalistiska fascistiska partier tagit över och på riktigt accepterat att dela upp människor i vi och dom?
Européer och dem utanför. Kvinnor och män. Rika och fattiga.

Vad tror du?

Puss/ Asta

Den slitnaste av klyschor

När vi ändå talar om det mänskliga psyket. Eller mitt psyke ska jag kanske säga...
Ni har väl inget annat för er en fredagskväll än att läsa om det?

Jag har... antar att det är så för de flesta av oss... egenskaper som jag är nöjd med och egenskaper som jag är mindre nöjd med.
Till de egenskaper jag inte tycker om så mycket hör att jag har ett stort bekräftelsebehov (bättre med åren men fortfarande orimligt stort), jag kan vara mer lättkränkt än vad jag önskar, tycka fasligt synd om mej själv och jag har svårt att sluta älta.
Samtliga de egenskaperna har väl med en sviktande självkänsla att göra?
Lustigt det där (eller nä, inte alls) hur man kan ha ett hyfsat självförtroende men ändå en svag självkänsla.
Jag önskar helt enkelt att jag var mer trygg.
Obrydd.
Jordad.
Men medan självförtroende är relativt enkelt att bygga med hjälp av olika strategier och en del terapi kanske så verkar självkänslan betydligt svårare att påverka. Omöjlig nästan.
Det är i alla fall min erfarenhet.

En egenskap som jag däremot är nöjd med men som ibland missförstås av andra och tolkas som negativt, är att jag har hyfsat lätt för att leva mej in i andras känslor och att förlåta/ gå vidare.
Det låter väl fint? Mmmm, men det kan missuppfattas som vekt.
Jag har varit med om det åtskilliga gånger, framförallt i konflikter som innefattar grupper, att den egna sidan blir förbannad på mej för att jag ändrar åsikt/ visar förståelse/ förlåter.
För att jag uttrycker "å ena sidan, å andra sidan."
Jag tycker inte om att inte reda ut konflikter, mår dåligt av stel stämning och sådant som är outtalat. Om jag bara fått prata om det, säga hur jag känner, förklara hur jag menar och höra motparten så kan jag släppa irritationen sedan även om konflikten egentligen kvarstår.
Inte sällan väcker det förnyad irritation hos den man grälat med eller hos andra i det egna lägret.
Alla släpper inte lika fort och det är väl ok, men det borde vara okej att kunna göra det med. Eller?
Jag har inte heller problem med att "pudla" och erkänna att jag haft fel eller kommit på nya tankar.
Det där hänger lite samman. Jag tror att det är för att det tolkas som att vara kappvändare. Kappvändare = falsk. Ingen bra grej att vara.
Men så måste det inte vara, jag känner i alla fall att min kappa sitter hyfsat stadig.

"Gå i mina skor" är förmodligen den slitnaste av klyschor men inte desto mindre sann för det.
Jag tycker det är spännande att tänka på det när människor kanske inte reagerar precis som jag förutspått. Detta att det är omöjligt att till fullo förstå varför andra kan reagera som de gör. Hey, det är inte alltid jag förstår varför jag själv reagerar som jag gör.
Vi har alla våra issues. Våra svårigheter.
Somliga medvetna, andra dolda.
Somliga förvärvade, andra medfödda.
Man ska vara ödmjuk inför det tycker jag, för nästan alla försöker vara den bästa/ sannaste versionen av sej själv. Nästan alla gör så gott de kan med de förutsättningar de har.

Då så. Då har jag flummat klart. Nu är det "fri lek." (Vinpimplande, skjutsande av ungar, samlag, klappande på katten, dumburkstittande eller vad ni nu lägger i det begreppet.)

Puss/ Asta