Den slitnaste av klyschor

När vi ändå talar om det mänskliga psyket. Eller mitt psyke ska jag kanske säga...
Ni har väl inget annat för er en fredagskväll än att läsa om det?

Jag har... antar att det är så för de flesta av oss... egenskaper som jag är nöjd med och egenskaper som jag är mindre nöjd med.
Till de egenskaper jag inte tycker om så mycket hör att jag har ett stort bekräftelsebehov (bättre med åren men fortfarande orimligt stort), jag kan vara mer lättkränkt än vad jag önskar, tycka fasligt synd om mej själv och jag har svårt att sluta älta.
Samtliga de egenskaperna har väl med en sviktande självkänsla att göra?
Lustigt det där (eller nä, inte alls) hur man kan ha ett hyfsat självförtroende men ändå en svag självkänsla.
Jag önskar helt enkelt att jag var mer trygg.
Obrydd.
Jordad.
Men medan självförtroende är relativt enkelt att bygga med hjälp av olika strategier och en del terapi kanske så verkar självkänslan betydligt svårare att påverka. Omöjlig nästan.
Det är i alla fall min erfarenhet.

En egenskap som jag däremot är nöjd med men som ibland missförstås av andra och tolkas som negativt, är att jag har hyfsat lätt för att leva mej in i andras känslor och att förlåta/ gå vidare.
Det låter väl fint? Mmmm, men det kan missuppfattas som vekt.
Jag har varit med om det åtskilliga gånger, framförallt i konflikter som innefattar grupper, att den egna sidan blir förbannad på mej för att jag ändrar åsikt/ visar förståelse/ förlåter.
För att jag uttrycker "å ena sidan, å andra sidan."
Jag tycker inte om att inte reda ut konflikter, mår dåligt av stel stämning och sådant som är outtalat. Om jag bara fått prata om det, säga hur jag känner, förklara hur jag menar och höra motparten så kan jag släppa irritationen sedan även om konflikten egentligen kvarstår.
Inte sällan väcker det förnyad irritation hos den man grälat med eller hos andra i det egna lägret.
Alla släpper inte lika fort och det är väl ok, men det borde vara okej att kunna göra det med. Eller?
Jag har inte heller problem med att "pudla" och erkänna att jag haft fel eller kommit på nya tankar.
Det där hänger lite samman. Jag tror att det är för att det tolkas som att vara kappvändare. Kappvändare = falsk. Ingen bra grej att vara.
Men så måste det inte vara, jag känner i alla fall att min kappa sitter hyfsat stadig.

"Gå i mina skor" är förmodligen den slitnaste av klyschor men inte desto mindre sann för det.
Jag tycker det är spännande att tänka på det när människor kanske inte reagerar precis som jag förutspått. Detta att det är omöjligt att till fullo förstå varför andra kan reagera som de gör. Hey, det är inte alltid jag förstår varför jag själv reagerar som jag gör.
Vi har alla våra issues. Våra svårigheter.
Somliga medvetna, andra dolda.
Somliga förvärvade, andra medfödda.
Man ska vara ödmjuk inför det tycker jag, för nästan alla försöker vara den bästa/ sannaste versionen av sej själv. Nästan alla gör så gott de kan med de förutsättningar de har.

Då så. Då har jag flummat klart. Nu är det "fri lek." (Vinpimplande, skjutsande av ungar, samlag, klappande på katten, dumburkstittande eller vad ni nu lägger i det begreppet.)

Puss/ Asta