Om trettio år

Det är 2020. Tjugo år efter millennieskiftet som glittrade av silver och domedag.

Jag funderar på hur vi kommer att se på vår tid om säg trettio år?
2050 är jag åttioett år och statistiskt sett har jag tre år kvar att leva.
Mina barn kommer att vara 63, 61, 60 och 56 år.
Jag hoppas att jag känner mej...om inte mätt på livet så åtminstone nöjd.
Vi vet... fastän vi inte vill låtsas om det... att allt vi är lovade är just nu och att det kan ta slut imorgon, eller ja ännu tidigare. Men jag undrar hur det känns när man är så där gammal att det faktiskt är troligt att det är den sista sommaren eller den sista julen?
Kommer det att skrämma en? Fylla en med sorg och nostalgi?
Eller kommer man kunna känna sej lite mätt och att om så vore, då är det helt okej?
För barnen och även barnbarnen är vuxna och i hamn. Vännerna har trillat av pinn. Krämporna är fler men orken sämre. Ensamheten kanske påtaglig. Mastifftiden över.
Att det är okej? Okej att man tagit sista doppet i havet, inte bara för i sommar utan för det här livet. Det enda livet vi vet nånting om.
Men nu snöade jag bort från det jag egentligen ville skriva.

Jag menar mer, vad kommer vi tänka om 2020 med trettio års perspektiv?
Vad kommer att vara signifikant för den här tiden?
1960 talet var optimismens tid. 1970 var vi politiskt och solidariskt medvetna.
1980 blev vi mer egocentriskt inriktade och 2020 lär sej småbarn att navigera på en smartphone innan de börjar prata.
2020 var Coronas år.
Det var i Sverige samtyckeslag, gängkrig och Sverigedemokraternas uppgångs tid.
Det var en tid när Greta, migration och social distansering splittrade landet.
En tid när Asta började gymma, lyssnade på hysteriskt mycket ljudböcker och fortsatte att tvivlade på sej själv och sin kapacitet i livets alla roller.


Vad kommer om trettio år ses som fullständigt bisarrt med vår tid?
Med vården? Skolan? Samhället? Modet?
Är vi äntligen på riktigt jämställda man och kvinna då?
Tas våldet mot kvinnor och deras otrygghet på lika stort allvar som förortskriminaliteten? Anordnas det: Operation Rimfrost för att inga kvinnor längre skall dräpas i sina hem eller våldtas på väg från krogen?
Talar man om tiden "när människor fortfarande dog i cancer"?
Skäms vi för hur människor på flykt möttes av stängda gränser i Fort Europa eller är det tvärtom, har nationalistiska fascistiska partier tagit över och på riktigt accepterat att dela upp människor i vi och dom?
Européer och dem utanför. Kvinnor och män. Rika och fattiga.

Vad tror du?

Puss/ Asta