Ett av alla mina neurotiska beteenden.

Jag tänkte säga att jag är väldigt ärlig.
Men vid närmare eftertanke är jag inte alls det, det var inte ordet jag for efter.
Tvärtom är jag nog mer lögnaktig än de flesta och kan dra iväg halvsanningar och förbannad dikt både för att skydda mej själv och för att inte göra illa andra.
Jag försöker... försöker sa jag... leva efter devisen, har du inget snällt att säga så håll tyst. Undantaget är nättroll, rasister och taskmörtar.

Nej ordet jag for efter är öppenhetstourettes.
Jag har ett behov, som jag försöker hålla efter men sällan lyckas, att visa mej precis så som jag är.
Jag bara MÅSTE berätta när något känns läskigt, svårt, ensamt, oklart.
Det får som resultat att jag säkert uppfattas som nervösare, osäkrare, mindre självständig än de flesta medans min tes är att jag bara vädrar sådant som andra håller tyst om.
Jag har försökt förstå varför jag håller på så här?
Suck, visst är det konstigt att man inte alltid begriper sej på sej själv?
I synnerhet när jag inbillar mej att jag är ganska bra på att förstå mej på andra.
Jag tänker att det har framförallt två skäl.
1. Jag vill bli älskad/ respekterad/ omtyckt för den jag ÄR och inte för den jag låtsas vara. För då blir det ju bara på låtsas? Då är det ju inte mej de gillar eller känner respekt för.
2. Jag har själv väldigt väldigt svårt för självsäkra... som i meningen kaxiga och självgoda... människor. Kunde ex i skolan bli galen på de klasskompisar som alltid gav sken av att ha så stor koll och så mycket kunskap när de var lika mycket gröngölingar som jag. För mej är ödmjukhet inför den gigantiska oerfarenheten man besitter viktig och livsnödvändig.

Och då verkar det ju ganska... rimligt?
Men ändå får jag känslan av att det är inte så här sociala sammanhang fungerar. Det är inte så flertalet människor fungerar.
Och då blir det plötsligt jag som är fel... med alla mina goda intentioner.
Jag som verkar så mycket knasigare å mer neurotisk än alla andra.
Så i nya sammanhang, absolut inte bara yrkesmässiga, min touretts dyker upp i tid å otid, brukar jag tänka att jag ska vara lite mer som andra.
Att jag skall noja hemma i min egna trygga vrå med människor som känner mej på riktigt och låtsas att jag är en sån där härligt cool katt som har koll på läget och plenti av självförtroende å dölja allt det där neurotiska.
Framhäva mej själv så där lite lagom. Och tvärtom, inte alltid protestera eller argumentera när nåt skaver utan ta lagom med plats.
Ängslighet kan ju vara så... så jobbigt.
Men lik förb... så blottar jag både strupe å anklar väl där. Varje gång.
Tvångsmässigt.

Undra om det finns nåt färgglatt piller för sånt där?

Puss/ Asta