I lust och olust

På instagram pågår just nu en fantastisk utmaning under #5ininstagram där det skrivs om olika ämnen ur ett feministiskt perspektiv. Det resulterar i sin tur även i blogginlägg på samma teman hos flera bloggare jag följer. Nakna, utlämnande, starka, viktiga texter om hur det är att vara kvinna.
Dagens tema (eller om det var gårdagens) var Sex i gråzonen där flera diskuterat lusten... eller närmare bestämt bristande lust.

Sexlivet är ett känsligt ämne att blogga om för min del eftersom det inkluderar min partner som inte är lika okej med att grannen eller hans kollega möjligen läst bloggen och tagit del av intima detaljer.
Jag håller det därför mer generellt och/ eller med perspektiv på mej och mitt.

Under dagens hashtag diskuteras bland annat husfridsknull och hur svårt det kan vara att säga nej till sex trots att man inte är ett dugg sugen.
Ojämnt fördelad lust i parförhållanden är ju ingenting ovanligt, det verkar vara mer regel än undantag att den ena vill oftare än den andra och att det måste hanteras på något sätt. Ofta... men inte alltid... är det mannen som har störst behov, huruvida det är ett resultat av hormoner, sociala förväntningar eller könsroller kan vi lämna det här inlägget.
Och hur gör man då i ett monogamt förhållande?
Tja, kring det tvistar de lärda.
En del menar att man bara ska ha sex om man verkligen vill och känner sig sugen. Sex utan lust skapar än mer olust och blir som flera instagrammare beskriver till en självvåldtäkt.
Andra, inte minst många sexologer menar att lust föder lust och att det inte är nödvändigt att vara sugen innan utan att man får försöka ge sej hän ändå och så blir det så att säga, kul på vägen.
Hur det än förhåller sej med den saken så har jag hört måååånga kvinnor beskriva hur de känslomässigt utpressas till att ha sex.
Av rädsla att han ska tröttna och lämna annars. För att partnern blir sur och vresig annars. Eller kanske ledsen. För att tjatet är så outhärdligt att det blir enklare att "släppa till."

Vi skulle inte bli privata här, men så mycket kan jag säga att jag alltid haft mer eller mindre problem med sviktande lust och att det genom åren väckt både skuld och ångest hos mej. Jag har alltid känt att "nåt är fel på mej" och försökt analysera varför.
Jag har prövat på den ädla sporten husfridsknull , jag har fejkat orgasmer och jag har blåljugit om "hur skööönt" det var. Absolut inte varje gång men tillräckligt ofta för att det ska väcka ångest. Inte ens bra sex har någonsin känts så fantastiskt att jag inte kan leva utan det och det handlar om mej... och bara om mej... vilket kan vara svårt för en partner att tro på och förstå.


Jag tror att det är superviktigt att vi talar öppet om lust och olust.
Och min högst personliga tro är att husfridssex sällan leder till ökad intimitet men kan leda till förvärrad olust.
Lust kan möjligen tränas upp genom att läsa/ se sensuella eller erotiska berättelser och att "leka med sex själv." (Eller klittra... ÄNTLIGEN har kvinnor fått ett eget ord för sin onani.)
Sex finns överallt. I reklam, filmer, tv serier, musik, kvällstidningar och på nätet.
Sex genererar inget mer än en gäspning längre, det finns inga tabun kvar.
Men att tala om olust är svårare och betydligt mer skambelagt.
Det i sej gör problemet större. Eller gör något som kanske är rätt naturligt till ett problem överhuvudtaget.


Hur ser du på husfridsknull? Vad är dina tankar om lust å olust?
Har ni ojämnt fördelad lust i ditt förhållande och hur hanterar ni i så fall det? 

Puss/ Asta