Fenomenet Martin

Ser ni på Felix Herngrens "Bonusfamiljen" som går varje måndag på Svt?
Jag tycker den är hur härlig som helst och veckans absoluta tvmåste.
Älskar alla karaktärerna, i synnerhet Petra Mede som är briljant.
Och så den här snubben. Fredrik Hallgren, i serien frånskilda bittra "Martin."

Det är säkert meningen att man ska tycka att "Martin" är hopplös.
Han ÄR hopplös. Bor hemma hos morsan. För över sin bitterhet mot exfrun på barnen. Är oansvarig och lynnig.
Och jag smälter som smöret i solen!
"Martin" är precis den typ av man som jag faller för.
Och då är det kanske inte i huvudsak det bittra som jag går igång på utan mer de ledsna hundögonen, den mörka humorn, pojkigheten, det sårbara.
Och vilka leenden han kan fira av! Han är ju löjligt söt.

Typen "Martin" är välbekant för mej.
Och så är det för väldigt många av oss tror jag. Vi går igång på det vi kan, det som är hemtamt. Trots att vi kanske något år in i relationen är löjligt trött på pojkigheten som blir till oansvarlig, på humorn som nu bara är fånig, på det sårbara som bara irriterar.
Arbetargrabben som alltid blir för full på kvarterets kräftskiva och som sätter sina egna känslor före ungarnas.
Men lik förbannat så fastnar man för ett exet look alike nästa gång med trots att man lovat sej själv att nästa man ska ha helt andra kvaliteter. En intellektuell, mogen, klok man.
Jag har behållit drummel nr 1 men känslan är ändå den att om jag gjorde mej av med honom skulle nästan snubbe... snart... visa sej vara snarlik.

"Martin" får mej att sitta och le förälskat på måndagskvällarna.
Jag tycker "Lisas" nya är en tönt trots att han... uppenbart... är en mycket bättre man.

Är män lika knäppa tro?

Puss/ Asta