Jo, jag mår bra tack.

Jag fick den omtänksamma frågan på facebook "hur jag mår" efter inlägget jag skrev om mansförakt. Det var fint gjort tycker jag och jag blev glad.
Men jag mår faktiskt alldeles strålande idag.
Självklart har jag mina up's and down's men inte särskilt mycket mer än vad andra har tror jag och det beror nog i så fall mer på min personlighet.
Jag är grubblande lagd, men oxå sådan att jag har lätt för att glädja mej åt småsaker, se lyckan i det lilla och att resa mej efter smällar.
Det i min barndom och uppväxt som påverkat mej mest... eller värst... och som fortfarande hemsöker mej är inte sexövergrepp utan den bristfälliga relationen med mina föräldrar.

Sen är det klart.. jag litar inte särskilt mycket på män jag inte känner och med få undantag tror jag män om väldigt lite.
Huvudbudskapet med inlägget var egentligen inte att berätta om vad jag upplevt. Jag tog bara med utvalda "godbitar"... det finns tyvärr mer och jag har berättat om detta förut på bloggen. Jag skulle kunna berätta det för en trevlig främling på tåget med. Det är ingenting jag skäms för eller känner att jag behöver dölja. Huvudmeningen med inlägget var att mina upplevelser är inte unika. Var och varannan kvinna har upplevt det samma, liknande eller delar av det. Jag har fått ta del av så många kvinnoöden att jag ta med fan börjar gråta om jag tänker på det för mycket.

Men på det stora hela är jag en lycklig kvinna! En hel människa!
Och jag tänkte lista vad som har fått och får mej att känna så.

Så här gör jag. 

Jag är analytisk. Mer analytisk än jag önskar. Jag vänder å vrider på allt.

Jag har sammantaget gått åratal i terapi. Terapi borde alla människor unna sej med regelbundenhet oavsett hur man mår. Man lär sej oerhört mycket om sej själv och andra med en god terapeut.

Min familj. Jag har berikats med jordens fyra mest fantastiska individer till barn.
De är så mycket mer än jag någonsin förtjänat. (Om någon undrar så avgudar jag även min son av manskön så klart.) Och därefter har jag fått ett helt gäng med fantastiska barnbarn.
Vi tillsammans har byggt upp vad jag hela mitt liv saknat. En familj, en klan, där vi tar hand om varandra och där vi tjafsar om normala problem.

Min man. Bortsett från hur olyckliga vi är i perioder tillsammans.
Han har alltid funnits där. Han är ett substitut för allt vad jag i familjeväg saknat.

Jag har tränat mej i någon hemsnickrad variant av mindfulness .
Jag är bra på att vara närvarande i nuet, se det lilla, bli lycklig över en vacker blomma eller en söt fågel.

Gottfrid. Alla borde ha djur.
Alla kan så klart inte pågrund av olika saker men djur... och för mej i synnerhet hundar... är en ovärderlig lycko- och antistresskälla.
Faktiskt så är det under mina ensamma promenader med honom som jag upplever den största och starkaste känslan av lycka.

Min klassresa.
Nej jag syftar inte på att jag är först i släkten med att ha högskoleutbildning, bo i hus, ha bättre ekonomi eller inte ha skilt mej utan mer att jag bröt med allt och alla som var destruktiva för mej och gav mej och mina barn nya sundare referenser.

Ha lagom förväntningar.
När jag blir besviken och ledsen så är det just på att människor brister i mina förväntningar. När folk gör saker mot mej jag tycker är fel, vänner som inte hör av sej eller vad det nu kan vara. Därför jobbar jag mycket med den biten.
Andra kan man inte förändra men man kan förändra hur det får landa i en själv.
Så generellt så försöker jag att inte förvänta mej så mycket av andra och så blir jag istället positivt överraskad allt som oftast.

Frisk luft. Banalt, ja jag vet men det hjälper. Vi blir gladare av att röra på oss utomhus och tanka D-vitaminer. Och hav. Få problem är så stora att havet inte kan lindra.

Vara min egna bästa vän. Har skrivit om det i hundra blogginlägg.
Jag försöker att inte säga taskigare saker till mej själv om min kropp, mina prestationer, min person än vad jag skulle säga till en älskad polarinna.

Sen hjälper världens roligaste yrke, lyckopiller och en rejäl fylla då å då till :)

Puss/ Asta