Idag har jag genomfört den årliga premiären i bikiniprovning.
Få saker prövar ens positiva tänkande lika mycket som att i mars... när man är som absolut blekast å glåmigast... prova bikini.
I år är jag dessutom större än någonsin förr. Jag har varit fyllig under decennier men inte tjock. Inte som nu.
Magen har putat men i år hänger den över linningen. Hängbuk har jag aldrig tidigare haft.
Bikinin... den här ovan... var verkligen jätte söt men den gick till C kupa som tyvärr är lite för liten.
Om jag står/ ligger still funkar det men jag planerar busa runt med ungar på stranden i sommar och då kommer behagen att trilla ur.
Som jag nämnt ett par gånger tidigare så följer jag kroppspositiva människor på Instagram dagligen. Det har verkligen både utbildat och utvecklat mej.
Blottat mina fördomar men oxå hjälpt mej att bli den där "bästa kompisen" till mej själv.
Mitt måtto är att verkligen verkligen sträva efter att inte säga taskigare saker till mej själv än vad jag skulle göra till en älskad vän.
Det är svårt. Det kräver träning och det kräver ständig medvetenhet.
Mothugg mot de elaka tankarna varje gång de dyker upp.
När jag ser andra fylliga/ mulliga/ tjocka kvinnor så kan jag tycka att de klär i det. Att det är vackert med olika former och att det där mjuka å runda är kvinnligt och estetiskt.
Med mej själv är det inte lika lätt.
Och sedan är det en rent ekonomisk fråga med.
Jag har helt enkelt inte råd att gå upp i den här takten som jag gör nu.
Det var inte alls länge sedan, några veckor sen kanske, som jag stuvade undan alla för små jeans och köpte mej två par i större storlek än någonsin.
Jeans jag fick plats i. Var fin i. Som inte gjorde ont.
Det kändes bra. Nu klämmer de med.
Så kan jag inte fortsätta, hur kroppspositiv jag än försöker vara.
Så nu försöker jag hålla igen. Unnar mej allt men inte varje dag.
Daglig öl och dagligt godis sätter sina spår och jag måste åtminstone stanna upp i vikt.
Och allra helst vill jag ha bort den där hängbuken. För den ÄR inte snygg alltså.
Jag trivs verkligen inte med den.
Och då händer det konstiga!
Då känner jag mej plötsligt misslyckad för att jag är så dålig på att vara kroppspositiv. Känner mej lite som en hycklare inför mina nya kroppspositiva vänner på nätet vars bilder jag gillar, hjärtar och skriver glada tillrop åt men sen så håller jag på och suckar på min kammare... eller i Intersports provrum... åt mej själv ändå.
Det är fan inte lätt att vara kvinna alltså. Att inte passa in riktigt i något läger.
Men å andra sidan handlar det kanske inte om att man måste älska varje gram av sin kropp varje minut. Det handlar om acceptans, om att se hur vansinnigt obetydligt 10 kg övervikt är i en värld som vår med riktiga problem och att komma ihåg det där viktiga. Inte säga något till mej själv som jag inte skulle sagt till en bästa vän.
Hur går tankarna hos er inför "blotta-bar-hud-säsongen" som ligger framför oss?
Puss/ Asta
Mm, det är svårt att behålla en positiv inställning till sin kropp när den börjar leda till hål i plånboken. & med alla års hat mot oss själva i allmänhet och kroppen i synnerhet, som många av oss har i bagaget är det inte alls konstigt om man då står där framför spegeln och avskyr det man ser igen. Man är ju trots allt bara människa.
SvaraRaderaJag kämpar på. I slutändan ska jag ta på mig bikinin och njuta av solens värme mot huden. & försöka fokusera på att om någon tar illa vid sig av min kropp med alla dess skavanker, så är det faktiskt deras problem. Det är de som behöver arbeta med sin syn på andra människor, inte jag. De kan ju faktiskt vända bort blicken och titta på något annat. Det är helt upp till dem.