Andra sidan myntet

Jag har en vän som är cool som få.
Hennes tid är utmätt. Det är allas vår tid, men hon vet om att det snart är över.
Hon har två små barn. Ett lyckligt äktenskap. En mamma å en syster hon är tajt med. Många vänner. Men framförallt, två små barn.
När hon väntade lillkillen så fick hon bröstcancer. Bröstet togs bort, behandling sattes in och ett tag såg det ljust ut.
Sen kom det i andra bröstet. Därefter i levern.
Plötsligt var  inte längre cancern botbar utan kronisk, något att försöka hålla i schack. Och nu är hjärnan full av metastaser och en långtidsprognos har drastiskt krympt, för att inte säga raderats ut.
Min vän är så jävla modig och tapper. Så jävla levnadsglad och fast besluten att verkligen leva livet. Uppleva och se, skapa minnen och band åt barnen. Ledsen och rädd ibland så klart men hon väljer ändå alltid livet, att leva den tid som är kvar.

Min vän är min stora idol och förebild vet faktiskt ingen som är så jäkla stark... och hur konstigt det än låter ger hennes styrka mej ett större mod med mitt eget liv.
Varje gång jag tycker synd om mej själv så jämför jag våra problem.
Varje gång jag blir rädd så tänker jag på hur rakryggat hon möter allt livet slänger i hennes väg.
Varje gång jag känner den välbekanta och diffusa ångesten över att "nåt kan hända", något jag ännu inte fått in i mitt synfält så tänker jag på Nina.
Och skärper till mej.

När min vän Lena dog för tretton år (?) sedan blev jag så klart förkrossad.
Hon hann inte fylla 35 år. Hon efterlämnade tre små barn.
Men av någon konstig anledning gjorde hennes död mej mer närvarande och medveten om glädjen.
Lena ville så gärna uppleva en sista sommar, då hon ihop med en vän skulle hyra ett hus, ha tillgång till häst och få uppleva det där med barnen.
Det hann hon aldrig med.
Lena älskade advent med allt pyssel, alla ljus och dofter.
Varje sommar och varje advent sedan dess har jag njutit mer och med med större medvetande och tacksamhet. För mej. Men oxå för Lena. För att livet är precis så där ologiskt och orättvist att jag fortfarande är här och hon inte är det.

Sorg och förluster kan ha precis de effekterna... eller kanske snarare sidoeffekterna... oxå. Att det kan användas som lärdom och att göra livet rikare.
Åtminstone är det så för mej.

Puss/ Asta